Utställning
”Cézanne et nous”
Grand Palais, Paris. Visas t o m 17/1
Vi översvämmas av bilder på datorer och telefoner, tv-monitorer och skärmar i stadsrummet. Hjälper dessa flöden oss att se? Eller gör de oss visuellt avtrubbade?
”Cézanne et nous” (Cézanne och vi) heter höstens stora utställning på Grand Palais i Paris. Den handlar just om konsten att se och tar sin utgångspunkt i Paul Cézannes måleri och hans tankar om målarens öga.
Ett sjuttiotal verk av den moderna mästaren kompletteras här med bilder av konstnärer som funnit inspiration i hans måleri – från Henri Matisse och Piet Mondrian till Luc Tuymans och Etel Adnan. Alla har de, enligt katalogens inledning, funnit en frihet hos Cézanne som låtit dem uppfinna måleriet på nytt.
Centre Pompidou, som har Europas viktigaste samling av modern konst, är stängt för renovering i fem år. Men samlingen kommer till användning i utställningar som denna – ett samarbete med Musée d’Orsay och Musée de l’Orangerie.
Den börjar starkt. De första salarna ger mig en lättare form av Stendhals syndrom, med svindelkänsla och hjärtklappning. Här hänger de sida vid sida, alla dessa berömda målningar vi sett reproducerade i böcker och på vykort: ”Badaren” (1885) inlånad från MoMA, ”Kortspelarna” (1893–1896), de kärleksfulla porträtten av familjen. Landskapen som tycks betraktade genom ett geometriskt raster, fruktstilleben som trots att de är skisser har en köttig tyngd.
I den första salen kommenteras den robuste badaren i ett nutida fotografi av Wolfgang Tillmans och en ny målning av Peter Doig. Vår tids konst vävs in som ett slags kontrapunkt i utställningen. Inledningsvis fungerar greppet bra, det känns opretentiöst och lustfyllt.
För Cézannes samtida måste hans målningar ha varit överraskande. De är ofta glesa. Han lämnar stora ytor tomma. Ibland nöjer han sig med att antyda tingens konturer. Färgerna frigör sig och tycks leva sina egna liv. Ändå blir bilderna aldrig abstrakta, de behåller en förankring i en verklighet utanför sig själva.
Perspektivet, som under århundraden hade varit ett av måleriets viktigaste redskap för att skapa en illusion av verkligheten, började lösas upp hos Cézanne. Föremålen blev instabila. Bordsskivor kunde luta, former kunde överlappa varandra, kroppar tilläts rymma fläckar av tomhet.
Hos impressionisterna löses världen upp i ett flimmer av förnimmelser. Så är det aldrig hos Cézanne. Hos honom framträder tingen i hela sin materialitet. ”Vi ser tingens djup, deras släthet, mjukhet eller hårdhet. Cézanne påstod till och med att vi ser deras lukt,” förklarar Maurice Merleau-Ponty 1945, i essän ”Le doute de Cézanne”.
På en av utställningens väggar har ett citat av konstnären blåsts upp: ”Jag vill slå Paris med häpnad med ett äpple”. Det låter lite löjligt men faktum är att det är exakt vad han lyckades med. Den översensible poeten Rainer Maria Rilke vittnar i en rad brev om hur omskakad han blev av Cézanne stilleben och hur de inspirerade honom till att utveckla en ny mystisk vokabulär kring ”tingblivandet”.
Det ledde också fram till en ny sorts sakliga dikter i vilka Rilke ville fånga tingen så som de verkligen är: en fontän, en panter, en arkaisk torso. Sakerna själva, inte diktarens drömmar om dem.
Det hade hunnit bli 1900-tal när Rilke formulerade dessa tankar och den abstrakta konsten låg bara några år bort. Cézanne hade skapat förutsättningarna när han bröt upp bildrummet i geometriska former. Han talade om att behandla naturen som en rad cylindrar, koner och sfärer.
Konsthistoriker brukar beskriva hans måleri som den viktigaste bron mellan det sena 1800-talets impressionism och det mer våldsamma uppbrott från den akademiska konsten som förknippas med Pablo Picasso.
Ja, kubismens alla tekniska uppfinningar finns redan antydda här. Man ser geometrierna i den stora ”Les grandes baignues”, som Cézanne jobbade med i ett decennium (1894–1905). Likaså i de många bilder som föreställer Montagne Sainte-Victoire. Gång på gång samma provencalska berg – ständigt nytt och ändå samma. Åttio gånger återkom Cézanne till denna geologiska formation, betraktad genom en optik som försiktigt bryter upp världen i lager och kantiga fasetter.
På en kulle i utkanten av staden Aix-en-Provence byggde Cézanne en ateljé från vilken han kunde betrakta sitt berg.
I en sen version, ”Montagne Sainte-Victoire vue de Lauves” (1904-05), har motivet reducerats till tre horisontella band, vilket får utställningens skapare att associera till de enfärgade fält och ränder som under 1900-talets andra hälft presenterades av målare som Brice Marden och Ellsworth Kelly. Men de amerikanska konstnärerna har gått upp i format på ett vis som gör jämförelserna med Cézannes formatmässigt anspråkslösa dukar en smula krystade.
Nutidens mest uppmärksammade målare tycks faktiskt alla förr eller senare återvända till honom. I den jättelika ”Meine mutter, Madame Cézanne” (1998) vänder George Baselitz upp och ner på föregångarens hustru. Roy Lichtenstein reducerar två äpplen till enkla penseldrag. Luc Tuymans blåser upp en detalj till enorma dimensioner. Med vad är poängen?
De inledningsvis roliga kopplingarna till senare tids måleri blir efterhand tyvärr alltmer långsökta. Tillslut undrar jag vad denna gigantiska utställning egentligen vill bevisa. Att Cézanne föregripit hela måleriets historia fram till i dag?
I stället för att presentera enstaka verk av ett åttiotal konstnärer hade det kanske varit mer givande att fokusera på några få konstnärskap där det verkligen finns en djupare relation. Ett exempel är utan tvekan Etel Adnan (1925–2021), en poet och målare som under senare år fått alltmer uppmärksamhet. Två små dukar visar upp Adnans studier av ett grönt berg och en blodröd sol, målade i Kalifornien.
Adnan föddes i Beirut, studerade filosofi med Gaston Bachelard i Paris, och bosatte sig så småningom i San Francisco. Där fann hon berget Tamalpais, som hon skildrade i dikter och i boken ”Journey to Mount Tamalpais” (1986).
Berget blev hennes mittpunkt i livet. Varje dag målade hon det, inte för att bemästra det, utan för att erfara hur det förändrades genom ljuset, tiden och hennes egen blick. Adnan imiterade inte Cézannes målningar. Men hon övertog hans idé om att ett landskap kan bli en livslång konstnärlig utmaning.
Det handlar inte om att avbilda berget utan om att befinna sig inför det, skriver Adnan. En dialog mellan Montagne Sainte-Victoire och Mount Tamalpais hade varit värt en egen sal i utställningen.
Samma år som Cézanne gick bort riktade han blicken mot ateljéns trädgård istället för mot berget. I ”Le jardin des Lauves” (1906) befrias pigmenten. De slipper alla mimetiska förväntningar. Trädgården finns där någonstans, men målningen föreställer inte längre något på det vis man förväntat sig under gångna sekler. Vad vi ser är istället små koloristiska explosioner som föregriper ett sekel av expressionism och vilda färgexperiment.
Här föreslår utställningen en jämförelse med Joan Mitchell, men det känns rätt godtyckligt.
Det finns något motsägelsefullt i Cézannes modernitet. Han överger aldrig naturen men försöker komma den närmare genom att ifrågasätta de invanda sätt på vilka den avbildas.
”Optiken, som utvecklas hos oss när vi gör studier, lär oss att se, ” skriver Cézanne 1905 i ett brev till en vän. Ögat är för honom inte ett organ som passivt tar emot sinnesintryck. Den synliga världen föds ständigt på nytt, konstrueras av vår blick.
Cézanne gav inte de moderna målarna en stil att kopiera. Han gav dem ett problem. Det är kanske förklaringen till varför hans inflytande blivit så långvarigt. Hur ser vi? Och hur mycket av verkligheten måste finnas kvar för att målningen fortfarande ska kännas som en bild av någonting alls?
I katalogen finns en bild av dadaisten Francis Picabia. Under orden ”Portraits de Cézanne” syns en liten apa som på ett småsnuskigt sätt låter svansen sticka fram mellan benen.
Detta påminner om en helt annan konst, främmande för Cézannes sanningssökande. Skämt och ironi, provokation och sabotage hör inte hemma i den ögats historia som presenteras här.
Men trots att denna utställning ibland känns som ett allvarsamt akademiskt seminarium är den väl värd ett besök. Den är full av fantastiska verk. I en tid av visuellt brus påminner den också om hur konsten kan lära oss att se.
Läs fler texter av Daniel Birnbaum och mer om konst på dn.se
