Det var 2023. Jag hade skrivit en bok som jag trodde handlade om döden och minnesarbete men sedan kom döden på riktigt. Min pappa blev mycket sjuk. Jag vaknade en dag, det var den 7 oktober. Jag skrev till mina vänner. Att vi var chockade är en underdrift. Vi försökte förstå vad som hänt, vad som skulle hända, samtidigt som vi trevande försökte navigera mellan israeliska och palestinska flaggor utan att förlora vänner, sammanhang och arbete.
Vi läste rapporterna om Hamas massaker, om dödade människor nära gränsen mot Gaza, på musikfestivalen och i kibbutzer. Mellan våra allt snabbare andetag och nyheterna om bekanta som drabbats, följde en rädsla för vad som skulle följa på detta: skoningsslös vedergällning från den israeliska staten och bosättarvåld, ökad aversion mot judar i allmänhet och sluten kompromisslös trohet till staten Israel i våra judiska kretsar – ett brutalt koncentrat av decennier av israelisk ockupation av Palestina.
De döda fick inte vara sörjbara döda särskilt länge, de förvandlades inför både oss själva och andra till brickor i ett grymt spel
Inte kunde vi till fullo överblicka vad de tre kommande åren skulle göra med våra egna och andras hjärtan. De döda fick inte vara sörjbara döda särskilt länge, de förvandlades inför både oss själva och andra till brickor i ett grymt spel. Ett empatistört förhållningssätt till andras död, att ställa oss frågan hur den skulle komma att påverka oss.
I november 2023 blev jag och andra musiker inbjudna att spela min pappas musik på en av alla minnesceremonier för Förintelsens offer, arrangerad av en judisk församling och en religiöst och politiskt obunden organisation. Med kort varsel blev vi avbokade och ersatta av andra musiker med motiveringen att en av mina medmusiker – församlingsmedlem liksom jag – hade skrivit under ett upprop för eldupphör i Gaza. Jag erbjöds att medverka ensam, något jag givetvis avböjde.
Några veckor senare publicerade mina vänner och jag en text i Expressen med en vädjan om eldupphör och kritik mot judiska församlingens och svenska politikers brist på fördömanden av det israeliska dödandet av palestinier, ockupationen och blockaden mot Gaza. Vi skrev om hur det är att som jude bli ett politiskt slagträ i en islamofobisk samtid. Efteråt överöstes vi av mer eller mindre fantasifulla epitet och hatet tog sig nya och kompromisslösa former.
Jag doppade mig i mikven och visade min pappa, där han låg i sjuksängen, intyget: Channa bat Georg. En sorts suckande ljus i världen
Under samma tid – mitt i detta helvete för palestinierna i Gaza och på Västbanken – blev jag klar med min konvertering, till den religiösa gemenskap som jag alltsedan tonåren lika delar bjudits in i och avvisats ifrån. Jag doppade mig i mikven och visade min pappa, där han låg i sjuksängen, intyget: Channa bat Georg. En sorts suckande ljus i världen. Tre månader senare blev min pappa en ängel och en månfågel. Min pappa dog. Jag vet inte hur jag ska benämna det för att det ska vara sant och samtidigt möjligt att ta tillbaka.
Åtta månader senare föddes min son. Eller han plockades ut, skyndsamt, och som av en händelse, på min födelsedag. När pappa förde över sina hjärtslag till det lilla knytet gick allt mycket snabbt. Och så fanns där ett helt litet hjärta men alldeles felkopplat. Vi sjöng att han var fri som en fågel i vinden, att han var ett litet lejon, att han var en liten grön banan. Han låg uppkopplad, inkopplad och sedan lyfte helikoptern med ECMO:n och det ganska stora lilla knytet, utan oss.
Där tog min pappa vid, han flög bredvid roterbladen, satt vid den lilla handen, spelade om små humlor och mjuka kinder. I sju timmar opererades vår son. De flyttade små små kärl, de lade om alla ledningar och sydde så småningom ihop en liten, liten bröstkorg. Vem är du? frågade vi. Och alla sköterskorna sade: Han kommer att visa sig. En liten morfarspojke. Bärare av bördor.
Peter Beinart beskriver i essäboken ”Att vara jude efter Gazas förstörelse” de flesta större judiska institutioners kompromisslösa lojalitet med staten Israel. Han menar att den är att betrakta som en sorts avgudadyrkan. Slutsatsen är drastisk, men ger en bra bild av de formella eller implicita krav som ställs. I de flesta judiska kulturella eller religiösa sammanhang gör du klokt i att bekänna eller åtminstone inte öppet avsäga dig lojalitet med staten Israel. Huruvida du lever religiöst, håller shabbat eller kosher, är ofta av mindre betydelse.
Aldrig har det varit så enkelt att kalla andra judar för självhatande. Och då ska man komma ihåg att det aldrig varit särskilt svårt. När min pappa fick hederspriset Gullspiran på Guldbaggegalan 2009 var det mitt under ett av alla Israels brutala krig i Gaza – ”Operation Gjutet bly” på israeliska. I sitt tacktal svingade pappa Gullspiran och sa: ”Hade jag haft en riktig gullspira, en trollstav, så hade jag i detta nu satt stopp för det lidande som alla barn i Gaza utsätts för.” På en judisk fest några veckor senare kom en man fram till mig och väste: ”Din pappa, han är en sån där självhatande jude.” Mannen i fråga har senare bett mig om ursäkt. Men för oss judar som protesterar mot den israeliska ockupationen av Palestina är hans reaktion inte obekant.
Från vänster till höger – alla säger sig värna om judiskt liv och judar. Så passande då att lägga skulden för antisemitismen på svenska muslimer
Det massiva stödet för Israels folkmord i Gaza, eller avsaknaden av fördömanden, från politiska partier, institutioner och föreningar, har medverkat till att judiska röster mot folkmordet och ockupationen tystats, misstänkliggjorts och förlöjligats. Det har lett till att vi inte kan eller tillåts delta i minnesceremonier för våra döda eller firanden av våra liv. Vi har uteslutits från den kollektiva sorgeprocessen. Från vänster till höger – alla säger sig värna om judiskt liv och judar. Så passande då att lägga skulden för antisemitismen på svenska muslimer. Den högerradikala rörelsens omformulering av sig själv, från antidemokratisk till demokratins fanbärare, möjliggör ironiskt nog att positionera sig mot antisemitism och spela ut en stereotyp bild av judar mot en lika konstruerad grupp muslimer.
Vad är det för slags judiskt liv som man i så fall vill främja och lyfta fram? Och vilkas? Omfattas även våra liv? Trots att nya forskningsrapporter från både Forum för levande historia och Segerstedtinstitutet tydligt visar att antisemitism och negativa attityder mot judar är mest utbredda hos moderata och sverigedemokratiska väljare – och minst förekommande hos miljöpartistiska och vänsterpartistiska dito – fortsätter det dominerande narrativet vara att antisemitism är något som enbart ”vänstern” ägnar sig åt. Därför kan också våra liv och symboler användas som partipolitiska slagträn av liberaler och dess högerradikala vänner.
De framställs inte sällan som den ”sanna” judiska rösten, som av en slump rimmar väldigt väl med den rådande högerkonservativa, islamofoba och nationalistiska samhällsutvecklingen
I slutna Facebookgrupper, på öppna konton i sociala medier, på högtidsfiranden och medlemsmöten har mängder av hatiska, förlöjligande, hotfulla och sexistiska kommentarer yttrats och trakasserier riktats mot vänsterjudar, även direkt mot mig och mina vänner. Avsändare är ibland personer som publicerar sig och syns offentligt i kulturevenemang, tidningar och på tv. Deras åsikter betraktas som legitima, deras hållning som nykter. De framställs inte sällan som den ”sanna” judiska rösten, som av en slump rimmar väldigt väl med den rådande högerkonservativa, islamofoba och nationalistiska samhällsutvecklingen.
Jakten på den ”riktiga” juden, den ”sanna” judiska rösten, avtecknas samtidigt i flödet hos en del av dem som vill stödja den palestinska kampen. Otaliga gånger har jag stött på delningar av inlägg med och om företrädare för den ultraortodoxa judiska sekten Neturei Karta. De här männen är synligt judiska med skägg, tallis, peyes och pälsmössor. De kräver att staten Israel ska upplösas och menar att judendom och sionism är oförenliga. Grunden till denna hållning är att staten Israel inte får bildas innan Messisas har återvänt – men när detta väl sker vill även de se en etnonationalistisk, judisk stat. Vidare har representanter deltagit i en Förintelseförnekande konferens arrangerad av den dåvarande iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Som den nätbaserade tidskriften Vashti Media uttrycker det: Neturei Karta are not your allies.
I den uppskruvade nationalismens fantasi är dess motståndare de verkligt antidemokratiska. Men konfliktlinjen går inte mellan dem som protesterar och dem som stillatigande ser på. Konfliktlinjen går inte mellan de påstått antidemokratiska självhatarna och de oroade Sverige- eller Israelvännerna. Frågorna, om vilka vi träter, handlar om vilken värld vi vill se. Huruvida nationalismen – på vilket landområde den än uppstår – är ett fundamentalt hot mot en mångfaldig, rättvis värld. Jag är inte mer självhatande än någon annan, jag är självhäftande.
I min djupa, ständigt närvarande sorg efter min pappa – en vän – en värld – blir min religiösa hemlöshet desto mer påtaglig. Ett barn kan vara ett hem. Vem ska ta ansvar för att även mitt och mina kamraters barn får vara judiska barn i Sverige? Vem ska värna om deras hjärtan, deras Davidsstjärna eller chai om halsen, vem kommer att fråga: Vem är du? De kommer att visa sig.
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström
– Amos 5:24.
