Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Rock/elektroniskt
Charli XCX
”Music, fashion, film”
Parallellt med Charli XCX:s lansering av sitt tredje album på lika många år pågår hennes landskvinna Tracey Emins största separatutställning någonsin, på Tate Modern i London. ”Music, fashion, film”, som nu släpps, ger fler skäl till jämförelser dem emellan.
Skivan har presenterats som ett multimedialt projekt som skildrar och reflekterar över det totala maskineri en modern popstjärna förväntas uppehålla. Charli XCX är världsledande expert på att skapa hype, att bygga fenomen i parasocial symbios med jordens alla mobilanvändare. Skivomslaget är en uppvisning i clout chasing, där Charli samlat John Cale, Marc Jacobs och Martin Scorsese – musiken, modets och filmens tre vise män – i samma rum. Lanseringen har inkluderat privata Instagramkonton och sociala medier-exklusiva låtsläpp, en samtalsserie, pop up-konserter och limiterade cd-utgåvor. Paratexten är texten.
Charli XCX är världsledande expert på att skapa hype, att bygga fenomen i parasocial symbios med jordens alla mobilanvändare
Att lyssna på skivan lämnar dock intrycket av att det där prålet är överflödigt, en självironisk lek. ”Music, fashion, film” är återhållsamt, närmast minimalistiskt i Charlimått mätt.
Albumet är exakt 30 minuter långt, de elva låtarna snittar på under tre minuter. Med producenten A.G. Cook, som Charli under åren utvecklat ett telepatiskt samarbete med, har hon hittat ett nytt sound som träffar helt rätt. Hon har rört sig vidare från hyperpopen och dansgolvet mot en tolkning av gitarrbaserat. Det är svårt att göra ”rock” med stort R utan att det blir bredbent och pompöst, så när Charli XCX släpper en låt med titeln ”Rock Music” vill hon att vi inte ska förstå om det är på skämt.
Med sitt ofrånkomliga genombrottsalbum ”Brat” orsakade Charli XCX egentligen ett paradigmskifte i poplåtskrivarkonsten. Hon introducerade en stil helt utan åthävor. Det är svårt att våga vara banal, ännu svårare att lyckas vara enkel. På ”Music, fashion, film” förfinar hon den vinnande kombinationen av nonchalant och sårbar. Cooks har dragit rockklichéer, riff och trummor, genom ett analogt elektrofilter à la tidig Daft Punk. Allt med det här albumet har gått snabbt, och det märks. Låtarna är omedelbara.
Allt med det här albumet har gått snabbt, och det märks. Låtarna är omedelbara
”Music, fashion, film” är en skiva om att göra och uppgå i konst. Konstnären är i Charlis värld en vit man. Förutom omslagspojkarna medverkar Bergman, Vincent Cassel och David Cronenberg på olika vis. Men att tolka det som någon form av statement vore ett misstag, och ointressant som analys. Det här är bara Charli XCX:s favoritkonstnärer, och när hon nu blivit tillräckligt framgångsrik kan hon gå i dialog med dem om sitt eget artisteri.
Låten ”Camera” handlar om cineasten Charlis nyvunna besatthet av skådespeleri – hon är aktuell i åtta olika filmer. ”I don’t feel embarrassed even if I suck/ I’m always craving an experience that feels dangerous”, sjunger hon, och fortsätter: ”And maybe this is it, maybe it’s what I need/ ’Cause it’s the only way to feel like I’m not actually me.” Det är problemet ”Music, fashion, film” formulerar: att genom konsten vilja känna allt, men transcendera det jag som känner.
Charli XCX:s och Tracey Emins konstnärskap har båda kategoriserats som bekännande, i meningen oförmedlat. Hon vet inte riktigt vad hon säger och om hon visste det skulle hon inte säga det. I stället rör det sig om ett noga övervägande, för att skapa en effekt av blottläggande, av en öppen kommunikationskanal mellan betraktaren och hennes inre. Den effekten är oemotståndlig. ”Music, fashion, film” är en pistolkula skjuten från höften, helhjärtat.
Bästa spår: Rock Music, Camera, Yeah
Läs fler skrivrecensioner och fler texter om musik
