Sommarscenen
I DN Kulturs artikelserie återvänder skribenterna till bländande ögonblick som etsat sig fast.
Första gången jag såg en ”En kärlekshistoria” var jag strax under trettio. Jag minns inte exakt när, men jag minns att jag var i en relation på upphällningen (det visste jag inte då) och att det var i slutet av sommaren. Kanske såg jag den i min dåvarande flickväns mammas hyrda hus i Höllviken, men jag kan ha fel. Jag har vaga minnen av att det var mitt på dagen, att min kropp var blek och klibbig och att mina kläder var fula.
Humorkollektivet Varanteatern, som jag då var (och väl fortfarande är) en del av, var också på upphällningen (det visste jag inte heller då). Vi hade just avslutat Kalasturnén, en landsomfattande sommarturné som 2002 hade den osannolika uppställningen Kent, Thåström, Hellacopters, Mando Diao och – Varanteatern.
Inför en spelning på Arvikafestivalen kom vi på att det vore kul om en typisk festivaltjej hoppade upp på scenen under vår Kent-parodi Knut
Varanteatern hade gjort affär av att turnera på musikfestivaler och för att kunna konkurrera ljudmässigt med öronbedövande ljudanläggningar och berusade ungdomar, integrerade vi en rad musikaliska akter i våra föreställningar eller ”spelningar” som vi kallade dem. Inför en spelning på Arvikafestivalen kom vi på att det vore kul om en typisk festivaltjej hoppade upp på scenen under vår Kent-parodi Knut. Eftersom jag inte var medlem i Knut föll lotten på mig. Iklädd svart kjol, orange träningsjacka, svartvita Pippi-strumpbyxor, vinröda Dr Martens och mörklila peruk tog jag mina första stapplande steg som festivaltjejen Linnea.
Ganska snabbt blev hon en i gänget bland Varanteaterns roliga ”gubbar”. Penseldragen var breda, öppna dörrar om veganism och feminism slogs in, och lagom till Kalas-turnén fick hon sitt egna band: riot grrrl-kvartetten Cipramil som framförde sin enda låt ”Lipstick libido”.
Kvällspressen hade vanemässigt sågat oss och undrat vad vi hade där att göra. Jag var frustrerad och desillusionerad och drömde i hemlighet om att vrida ner volymen
Efter turnén var jag helt slutkörd. Kvällspressen hade vanemässigt sågat oss och undrat vad vi hade där att göra. Jag var frustrerad och desillusionerad och drömde i hemlighet om att vrida ner volymen. De larmiga festivalerna hade tvingat fram en publikfriande, brötig typ av humor. Tempot var högt och uppskruvat, manus strösslades med invektiv och könsord. Jag längtade efter nyanser och subtiliteter, skämt så nedtonade att de knappt uppfattades som skämt.
Och jag längtade efter tystnad.
I detta tillstånd slog jag mig ner framför Roy Anderssons debutfilm ”En kärlekshistoria”. Tonåringarna Pär (Rolf Sohlman) och Annika (Ann-Sofie Kylin) träffas, fattar tycke för varandra och blir efter vissa förvecklingar tillsammans, allt mot fond av en desillusionerad vuxenvärld.
Några år tidigare hade jag sett Roy Anderssons succéartade återkomst ”Sånger från andra våningen”. Bildspråket knockade mig, men jag hade lite svårt för tonen. Jag, som en gång i tiden ställt mig på en scen därför att jag hatade teater, kunde inte begripa varför de pratade så manierat.
Redan under den inledande scenen av ”En kärlekshistoria” förstod jag att det här handlade om något helt annat. En medelålders man med bakåtkammat hår, Pärs far ska det visa sig, sitter med en telefonlur i handen utan att säga någonting. Från en radio hörs klassisk musik på svag volym. Pärs pappa betraktar någonting ur bild och när han till slut börjar prata gör han det med knappt synliga läpprörelser och utan att man uppfattar ett enda ord av vad han säger, delvis på grund av att han sitter bakom ett glasfönster, delvis därför att hans röst dränks av radion samt en mansröst som återkommande utstöter ett kort, hårt ”Ha!”.
Ett vanligt missförstånd är att man måste skratta för att uppleva storartad humor. För mig handlar det lika ofta om en stark lyckokänsla
En bekant känsla spratt till i mig och under förtexterna, när Pär glider fram på sin moped genom ett genomromantiskt förortsstockholm och blir omkörd av en glassätande cyklist utan att det görs någon poäng av det, förstod jag vad det handlade om: lycka. Ett vanligt missförstånd är att man måste skratta för att uppleva storartad humor. För mig handlar det lika ofta om en stark lyckokänsla.
Det finns en hel rad scener i ”En kärlekshistoria” som inspirerat mig, både när det kommer till humor och till dialog: Pärs och Annikas pappas samtal om olika gitarrstycken (som Pär inte känner till och därför svarar ”nej” på allting), den hastigt backande och för handlingen ovidkommande Saaben i bakgrunden när Annika går ensam över en fotbollsplan efter att Pär har fått stryk, närbilden på Annikas mamma skrikande ”Nej!” (gråtande och med papiljotter i håret) som abrupt avbryter den legendariska återföreningsscenen på samma fotbollsplan.
Men en scen trumfar dem alla. Pär och Annika har precis sett varandra på ett disco utan att någon av dem vågat ta kontakt. Dagen efter sitter Annika och hennes bästa kompis i Annikas kök. De inledande replikerna hörs, men mot slutet av scenen, efter att Annikas kompis läst högt ur en relationsspalt och Annika trätt en korg (!) över huvudet (maken till specifik, skruvad men ändå trovärdig detalj får man leta efter), pratar det så tyst och försiktigt att det knappt går att uppfatta vad de säger.
Jag vill tro att det var nu jag fattade mitt beslut: att en gång i livet stå ensam på en scen som Linnea
Lyckokänslan fortplantade sig i kroppen, skar sig mot den omsorgsfullt undanträngda vetskapen om att jag befann mig i två dysfunktionella relationer. Jag vill tro att det var nu jag fattade mitt beslut: att en gång i livet stå ensam på en scen som Linnea.
Det tog några år innan det blev verklighet, men efter att min flickvän dumpat mig och projektet Varanteatern runnit ut i sanden fanns ett premiärdatum för monologen ”Svart tulpan”.
Linnea hade utvecklats till min mest älskade karaktär och var det något jag ville så var det att bli älskad. Jag ville bli bekräftad. Förutom bekräftelsebehovet drevs jag även av en stark aversion gentemot alla manliga komiker och skådespelare som genom åren klätt ut sig till kvinnor och vunnit billiga poänger på att dra ekivoka skämt med genomborrande falsettröst. Jag ville göra en ny, hypernaturalistisk och nedtonad typ av komiskt människoporträtt, inspirerat av Ann-Sofie Kylins och Rolf Sohlmans finstämda spel.
Jag beslöt mig för att mask och kostym skulle vara så trovärdig som möjligt (min naiva ambition var att publiken skulle tro att det var en 16-årig tjej de såg på scenen, inte en 35-årig man) och att förstärka min röst med en mygga, trots att salongen endast rymde drygt hundra personer. På så vis kunde jag prata väldigt, väldigt tyst, vilket i sin tur påverkade texten, som jag till stor del improviserade fram, ensam i en sensommarvarm blackbox på Teater Scenario på Kungsholmen.
Precis som huvudpersonerna i ”En kärlekshistoria” omges det självupptagna, tonåriga jaget av i hennes ögon ointressanta vuxna med ovidkommande öden och konflikter
Föreställningen blev i slutändan ganska skämt-tät – det här var första gången jag stod ensam på en scen och humorn var det enda jag hade att hålla i handen – men en dörr till en ny typ av språk och uttryck öppnades, något som utvecklades i den uppföljande monologen ”Dagboksanteckningar från ett källarhål”. Det blev min väg in i litteraturen, föreställningen omarbetades så småningom till en ungdomsroman med samma namn, och även i den finns spår från Roy Anderssons film. Precis som huvudpersonerna i ”En kärlekshistoria” omges det självupptagna, tonåriga jaget av i hennes ögon ointressanta vuxna med ovidkommande öden och konflikter. Inuti henne virvlar tankarna som en tornado, men utåt är hon tyst och när hon väl talar hör folk knappt vad hon säger.
Läs mer: Storverket: ”En kärlekshistoria” blev folkhemmets ”Romeo och Julia”
