De visar varför Mendelssohns ”Lobgesang” fortfarande överlever

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Felix Mendelssohns ”Lobgesang” är ett verk format av 1800-talets bildningsideal. Beställningsverket från 1840 skrevs till firandet av boktryckarkonstens 400-årsjubileum och speglar en tid med närmast religiös tro på kunskap och konstens moraliska kraft. En optimistisk framtidstro som i dag känns allt mer fjärran.

Mendelssohn beskrev själv ”Lobgesang” som en symfonisk kantat – en sammansmältning av kyrkomusik och konsertmusik, inspirerad av Beethovens nionde symfoni och Bachs fugor. Att tonsättaren valde bibeltexter var ingen slump: Gutenbergs första stora tryckta verk var just Bibeln. I musiken binds kristen lovsång samman med hyllningen av den nya tidens spridning av kunskap.

”Lobgesang” har ofta hamnat i skuggan av de mer existentiellt plågade körsymfonierna. I Berwaldhallen visade man dock varför verket fortfarande överlever när Simon Crawford-Phillips ledde Västerås Sinfonietta och Musica Vitae som en enda stor orkester. Dirigenten är dessutom en hängiven Mendelssohntolkare, och med detta framförande har Västerås Sinfonietta nu spelat samtliga av tonsättarens symfonier.

Ensemblernas tidigare samarbeten märktes tydligt i det självklara samspelet, där man drar nytta av kammarorkesterns flexibilitet för att skapa en större symfonisk tyngd. Både stråksektionen och de festliga brassfanfarerna fick glänsa, liksom Mendelssohns ofta underskattade orkestrering. Det melankoliska oboesolot var särskilt drabbande och fungerade som en hymnliknande inledning till den storslagna vokaldelen.

Stundtals flödade musiken lite väl stramt, och lite krut saknades vid inledningen. När Radiokören trädde in förändrades däremot energin. Radiokören har en otrolig intonation och en förmåga att enkelt växla mellan monumental kraft och transparens. När ”Alles was Odem hat” (”Allt vad som anda har, lova Herren”) bröt fram lyfte de jublande körsatserna ordentligt, och här fick också verket sin glöd. Radiokören tillför nästan alltid en extra dimension till musiken, och så även här.

Tenoren Robin Tritschler utmärkte sig särskilt med ett engagerat och uttrycksfullt tilltal som gav mänsklig tyngd åt de mer predikande partierna, som annars riskerar att bli alltför högtravande. Även sopranerna Lovisa Huledal och Kathrin Lorenzen gifte sig fint i duetten som uttrycker förtröstan och försiktigt hopp.

Läs fler konsertrecensioner.