Elfriede Jelineks litterära motattack är ett komiskt raseriutbrott

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Få som läser ”Personangivelse”, översatt med både chutzpah och finess av Aimée Delblanc, lär sväva i okunnighet om var hen befinner sig. I skallen på Elfriede Jelinek. Närmare bestämt: i munhålan. Sedan Thomas Bernhard insomnade (vila i split) använder ingen österrikare sitt munläder med samma ofta komiska frenesi som furien från Wien-Hütteldorf.

I den nya skriften – mera monumentalmonolog än körverk, snarare filippik än fiktion, och ändå lite av allt – är hon i högform. Samt ovanligt personlig, åtminstone om därmed avses stoffet snarare än tonen. För soundet känns genast igen. Som i denna upptakt: ”Så där ja, då snickrar vi ihop mitt levnadslopp. Huvudsaken är att jag inte själv måste löpa hela en gång till, bara långlöpa de sista metrarna, jag drar mig hellre undan, innan jag undandrar något, att undandra något har ju blivit en folksport.” (Pardon, Aimée Delblanc, jag har kortat citatet.)

Mer än tre fyra rader behövs inte för att ange textens ram. Låt oss, av skäl som skall klarna, kalla dem väggarna i Jelineks munhåla.

Å ena sidan handlar det om ”att undandra”. 2012 hävdade skattemyndigheterna i Bayern, utan bevis, att den särboende wienskan levde med sin make i München. ”Ni hatar Ert fädernesland, därför drar vi slutsatsen att Ni inte befinner Er i det, inte kan vara där, inte står ut där, vem utom herr Bernhard vistas frivilligt på en plats där allt är honom förhatligt”? Alltså borde hon betala skatt på samtliga inkomster som undandragits staten sedan hon erhöll det stora svenska priset. Processen varade i sex år och inbegrep husundersökningar samt beslagtagna hårddiskar och privat e-post. Dessutom analyserades el- och vattenförbrukningen i makens lägenhet. Slutligen lades ärendet ned. Utan att oegentligheter påvisats.

Å andra sidan handlar boken om ”folksporten”. Vreden är väldig över en byråkrati som med sådan eländig framgång silar knott och sväljer kameler. För Jelinek har denna austro-germano-schwezisk-liechtensteinska paradgren inte bara en solkig historia utan även finanspolitisk metod. Pampar och högfinans skyddas, sällan dock enskilda och aldrig svaga. Det skedde i industriell skala under de bruna åren, men förstås även efter kriget, då bankerna lät de mördades förmögenheter slumra vidare i alpina valv. Offer som fråntagits allt utom händelsevis sina liv tvingades nöja sig med symbolisk restitution, medan förövarna återintegrerades och i många fall även fick behålla vad man tillskansat sig. En skuggfigur som Henriette von Schirach – dotter till Hitlers hovfotograf och länge gift med Gauleitern i Wien – köpte exempelvis tillbaka ex-makens bayerska gods för småslantar (1,45 mark per kvadratmeter). Jelinek ser samma metod verksam i samtidens skatteoaser och under-mattan-sopade näringslivsskandaler, fifflande kändisar och köpta fotbolls-VM.

Bokens fond utgörs dock av hennes eget ”levnadslopp”. Visserligen går det att undra över hur pålitlig parallelliseringen av nazisternas brott och anklagelserna om skattefusk är, men skriftens bakgrund är svalgdjupt personlig. De bittraste sidorna reserveras för öden i släkten. Som Hillel Jellinek som avrättades efter att ha deltagit i oktoberrevolutionen i Wien 1848. Som onkel Adalbert som överlevde Dachau men senare tog sitt liv – ”en hemvändare, som vi säger, med hjälp av gas”. Som Walter Felsenburg, kusinbarnet och kriminalreportern som tidigt rapporterade om förbrytelser, men tvingades fly och slutligen hamnade i USA. Som faster Lotte som skickades till Auschwitz med sin mor. Som de egna olyckliga föräldrarna … ”Vi Jelineks har helt enkelt otur, folk vill alltid ha något bättre än oss.”

Visserligen går det att undra över hur pålitlig parallelliseringen av nazisternas brott och anklagelserna om skattefusk är

Varmed vi vore vid den fjärde, långtifrån obemärkta väggen i Jelineks munhåla. Den vetter förstås mot salongen, i detta fall läsarna. ”Personangivelse” är en lika centrifugrasande som gallgiftig anklagelseskrift. Eller med ett av många suveräna understatements: ”I grenen klaga skulle jag omedelbart kunna ställa upp i VM.”

För den som såg texten uppföras på Deutsches Theater i Berlin efter pandemin kommer det inte som någon överraskning. Det teatrala draget i Jelineks prosa fördelades där på tre identiskt klädda och sminkade versioner av författaren. Hon bråkade, hon for ut, hon ställde till. Harm och spydigheter förvandlades till drabbande rik, retorisk-motorisk gestik. Där fanns den sårade men outtröttliga EJ, som helst skulle dra sig undan hela eländet. Där fanns den illa tilltygade, vars ironier smakade avgjort beskare än batterivätska. Och där fanns den coolt maliciösa, komplett livsfarlig, som inte tog någon gisslan. Detta var Jelinek som ”dödsdomptös” i lika många versioner som antikens furier.

Innan ridån föll läste en man som under hela pjäsen suttit tyst vid ett bord, meckande med apparater, upp några rader där den barnlösa Jelinek beskriver sig som den sista i sin släkt. Att han delade drag med hennes make som avlidit bara ett halvår tidigare var ingen tillfällighet. Läsare som ser ridån falla efter 230 sidors ursinnesprosa måste önska: ”frid och fred för Elfriede”.

Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur