Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Serieroman
Sid Sharp
”Längst bort i skogen”
Övers. Kristina Sigunsdotter
Trasten, från sex år
Serieböckerna för unga läsare blir allt fler. Nu talas det återigen om en ny barnserie-boom, vilket DN:s Hanna Mellin rapporterade om i ett reportage häromveckan. Parallellt har den grafiska romanen seglat upp som en livaktig, litterär – och tämligen prisad – genre, som väcker läslust hos nybörjarläsarna och mellanstadiebarnen. Fabian Göranson, Nora Dåsnes, Caroline Merola och Lena Frölander-Ulf är bara några av dem som på senare tid vitaliserat den tecknade barnromanen. Att förlagen sneglar allt mer på genren är förklarligt. Här finns både konstnärlig spets och kommersiell potential. Lägg därtill ett växande intresse från så väl bibliotek och bokhandlare, som från barnläsarna själva. Näst på tur att introduceras på svenska står den kanadensiska författaren och illustratören Sid Sharp, vars hyllade syskondrama ”Längst bort i skogen” nu översatts av Kristina Sigunsdotter.
Boken, som målats fram i en charmant sjavig blandteknik av murriga färger, handlar om två ganska omaka systrar. Den rangliga Magnolia är sur, bossig, konstant frusen och vred. Den äppelkindade Beatrice är glad, sprallig och skiner som en vårsol. De två systrarna lever fattigt ”i ett fult och blåsigt gammalt hus”. Deras liv är ingen dans på rosor. De äter råttor till frukost och kackerlackor till lunch. Beatrice vill mest vara snäll. Magnolia vill helst rycka benen av spindlarna, som också bor i huset.
Sid Sharp låter sina systrar karvas ur den klassiska sagans mylla, allt medan färgpaletten tycks hämtad från ett dammigt men mysigt antikvariat. Parodin på gott och ont är rolig, men också lite tröttsam. De snäva rollerna framstår som högst medvetna, men skapar inledningsvis också alienation. Beatrice är obotligt godtrogen, Magnolia onödigt grym.
”Längst bort i skogen” tar fart först när Beatrice ger sig av och ut i skogen. Likt Rödluvan är hon helt klädd i rött. Någon varg möter hon emellertid inte. Däremot en jättelik träskhäxa, vid namn Boggan. Och Boggan, ska det visa sig, är faktiskt den här serieromanens stora stjärna. Inte bara är hon hispig, enorm och hungrig. Hon är dessutom besatt av hållbarhet! Sid Sharp har målat henne spindellik och lite lagom läskig.
Det enda Boggan vill är att den som besöker skogen inte ska förstöra den. De som klampar på, förstör och skräpar ner äter hon upp. De skötsamma naturälskarna – som Beatrice – har emellertid inget att frukta. Av den härligt yviga träskhäxan får hon ett magiskt garn. Ihop med husspindlarna börjar Beatrice sticka en tröja till sin frusna, sura syster. Men den hårdnackade Magnolia blir så klart inte varm och glad.
I stället ser Magnolia en möjlighet att tjäna pengar. Skrupelfri som hon är förvandlar hon raskt det skruttiga huset till en magisk tröjfabrik. Beatrice och spindlarna går nästan under av allt slit.
Skiften är många och långa. Till sist blir det strejk. Spindlarna visar sig vara väldigt bra på organiserat motstånd. ”Spinn vidare på kampen”, är en av deras paroller. Sakta men säkert låter Sid Sharp sin ”Längst bort i skogen” växa till en lika underhållande som charmigt omstörtande saga om gott och ont, vinst och värde, makt, rättvisa – och solidaritet.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
