Christer Mohlin (M), ordförande i utbildningsnämnden på Lidingö, har hört att skolmaten har en uppfostrande ambition. Det tycker han är fel. ”Stor variation” och ”grytor med oklara namn” gör att eleverna väljer bort maten tror Christer Mohlin, enligt tidningen Mitt i. I stället ska eleverna i framtiden få välja mellan sina favoriträtter.
”Matuppfostran” ska ske i hemmen anser han, och om barnen bara serveras sånt de tycker om verkar Mohlin tro att skolmaten blir fri från uppfostrande inslag. Han har fel. Fast inte på det sätt som man kanske tror.
Striden om skolmaten handlar i valrörelsen 2026 om hur man ska göra barnen pigga och glada. Allt är en fråga om smak, näring och hur många köttbullar man får äta. Lidingömoderaterna är inte de enda som totalt har missförstått vilken roll maten spelar i ett samhälle.
Mat är värderingar och identitet, politik, ekonomi, kultur, traditioner och mänskliga möten. Det gäller familjemiddagen, det gäller jobblunchen och det gäller de offentliga måltiderna. I en tid då mycket av retoriken rör vandel och vikten av att sköta sig är det svårt att förstå varför just skolmaten på Lidingö ska vara en lekstuga utan vare sig krav, utmaningar eller förväntningar.
Samtidigt bryter man med skolmatens mer än 150-åriga tradition.
Det förekom grytor med oklara namn, diffusa röror och ”rätter med blandade ingredienser” även när jag gick i skolan. De fanns i min dotters skola – liksom när mina föräldrar gick i skolan. Min mamma ryser vid tanken på lapskojs, jag blev svårt traumatiserad (nåja) av det som i slutet av 70-talet kallades ”risotto” och min dotter klagar minst en gång i veckan över konstiga fiskrätter med kletig sås. Inget nytt under solen. Det nya är synen på vad man anser sig ha rätt till, och vad man har rätt att slippa.
Den svenska skolmaten hade förtjänat en plats i kulturkanon, vid sidan av pappaledigheten och allemansrätten. Sverige är ett av få länder i världen som serverar tillagad, skattefinansierad skolmat till alla. Den är kostnadsfri inom förskolan, grundskolan och ofta även på gymnasiet. Formerna och omfattningen har varierat, men redan i mitten av 1800-talet kunde fattigare barn få behovsprövad mat. 1945 beslutade riksdagen att de kommuner som erbjöd gratis skolmat skulle få statligt stöd och sedan 1997 är kommunerna skyldiga att servera kostnadsfri skolmat.
Incitamenten har varit flera. Förbättrad hälsa och förmåga att ta till sig undervisningen har lyfts fram, och tidigt i skolmatens historia var den en anledning för vissa barn att överhuvud taget ta sig till skolan. Men inslaget av uppfostran har alltid funnits med.
Inte bara skulle barnen lära sig att äta rätt, att introduceras till råkost eller få veta att ”mjölk ger starka ben”. God hygien, bra matvanor och bordsskick ingick också. I ett förslag till ordningsregler för skolmatsalen 1947 skrev Överlärarkollegiet att bespisningsvakter skulle se till att eleverna åt ”i relativ tystnad och med gott bordsskick” samt att de inte fick lämna lokalen innan serverad mat ätits upp.
Påverkan gick åt båda hållen – rätter som åts och uppskattades i skolmatsalen efterfrågades hemma, och förändrade på sikt även hemmens matsedlar. Än i dag är ”skolans kalla fisksås” ett av de mest efterlysta recepten i matgrupper på Facebook.
Att hemmen ”uppfostrades” på detta vis var inte en slump, utan medvetet. I sin bok ”Varje tugga är en tanke” (Natur & Kultur, 2024) skriver måltidsforskaren Richard Tellström att man från politiskt håll oroade sig för det låga näringsinnehållet i barnens mat. Husmödrarna hade nämligen inte tagit till sig kunskapen om näringsinnehåll.
Skolmaten blev ett slags minsta gemensamma nämnare, där barn från olika kulturer och olika samhällsklasser skolades in i en gemensam matkultur. Kunskapen och matvanorna tog de med sig hem, och det var snarare barnen som uppfostrade sina föräldrar än tvärt om.
Men på 1990-talet började något förändras. Identitet skulle uttryckas genom mat, och vad man åt – och inte åt – blev något som alla andra förväntades ta hänsyn till. Det ledde till en explosionsartad utveckling av mängden specialkost och dieter som alla matlagare, från middagsvärdar och Nobelkockar till skolkök, tvingades förhålla sig till.
Elevinflytande i klassrummen är ’flum’, medan elevinflytande i skolbespisningen är valfrihet.
De som planerar dagens skolmatsedlar har detta, och mycket annat att ta hänsyn till: Elevernas preferenser, näringsrekommendationer, hållbarhetsmål och inte minst ekonomi. (Om eleverna på Lidingö väljer bort den billigare vegetariska maten och vill äta nötköttsbaserade favoriter som tacos, spagetti med köttfärssås och hamburgare flera dagar i veckan lär man snabbt bli tvungen att höja kommunalskatten på ön.) Fast mest intressant är kanske synen på eleverna och vad man vill signalera till dem.
Under valrörelsen 2026 har skolmatsfrågorna mest handlat om identitetspolitiska utspel. Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) vill förbjuda ”tvångsvegetarisk mat”, SD-ledamoten Linnea Vinge har motionerat om att det alltid ska erbjudas animaliskt protein inom Stockholms stads offentliga verksamheter, och Christer Mohlin (M) vill alltså att barnen bara ska få äta sina favoriträtter.
Det är ett synsätt som står i bjärt kontrast till det Mohlins Tidökamrater vill se i klassrummen intill. KD vill införa ordningsbetyg och kvarsittning, moderaterna vill skärpa möjligheten att stänga av elever och SD fokuserar på ”traditionell undervisning och respekt för lärarens auktoritet”. Elevinflytande i klassrummen är ”flum”, medan elevinflytande i skolbespisningen är valfrihet.
Matuppfostran är inte väsenskild från annan uppfostran, oavsett om det handlar om att tvätta händerna, inte roffa åt sig den största tårtbiten eller äta något som inte är ens favoriträtt. Det handlar om att överföra de normer, regler och kunskaper som krävs för att fungera i samhället. Att förstå att man är en del av en större helhet.
Vill man lära ut värderingar är måltiden – och inte minst skolmaten – ett utmärkt tillfälle. Frågan är bara vilka värderingar moderaternas Christer Mohlin vill skicka med barnen? För det låter som om han säger att det där med disciplin, respekt och auktoritet kanske inte var så viktigt trots allt.
Läs fler texter av Elin Peters.
