Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter två månader av vapenvila, eller ”vapenvila” som vi kallar det nu för tiden, och ändlösa löften från USA:s president om att ett fredsavtal med Iran är nära förestående exploderade allt.
Israel bombade Dahiyeh, Hizbollahs starka fäste i Beiruts södra förorter, efter att ha låtit bli i över en vecka på grund av amerikanska order. Iran verkställde sitt hot och skickade missiler mot Israel som straff.
– Jag ska ringa ”Bibi” nu och säga åt honom att inte hämnas. Var och en av dem har haft sitt lilla roliga. Israel fick sin attack, och Iran fick sin. Vi behöver inga fler, sa Donald Trump på söndagskvällen.
Bara det är i sig ganska extraordinärt, en amerikansk president som uppmanar en israelisk premiärminister (det är alltså Benjamin Netanyahu som kallas Bibi) att lägga ner sina vapen när Iran anfaller.
Men vi har ju börjat vänja oss vid att det inte längre går att förlita sig på gamla sanningar om hur saker och ting fungerar.
Uppmaningen från Trump var alltför svår att svälja för Netanyahu. Han har mången gång rättat in sig i ledet när den amerikanska presidenten har rutit ifrån, men att lägga sig platt för iranska missiler hade han aldrig kunnat sälja till sin hemmapublik. Oavsett hur mycket Trump muttrade om att ett avtal med Iran hade kunnat undertecknas ”måndag, tisdag eller onsdag denna vecka” om det inte vore för det här ”tjafset”.
Israel gick till motattack. Under natten mot måndagen bombades flera olika militära mål och petrokemiska anläggningar i bland annat sydöstra Iran.
Och tidigt på måndagsmorgonen började flyglarmet ljuda över Israel igen, när Iran hade avlossat nya missiler. Huthierna i Jemen, som har legat oerhört lågt under de senaste månaderna, skickade iväg en robot som det israeliska försvaret, IDF, kunde skjuta ner. Israeliska skolor har stängt. Folkmassor har begränsats. Livet för civilbefolkningen handlar åter om att hålla sig nära skyddsrum.
”Allt är lugnt! Helt normalt. Detta är det nya normala, det är vad Bibi vill”, messar en av mina israeliska vänner från ett skyddsrum i Tel Aviv.
Ur förhandlingssynpunkt är det just nu Iran som sitter med trumf på hand.
Det är svårt att sia om hur den här situationen ska utvecklas. Iran är mycket väl medvetet om att Trump inte har något intresse av att fortsätta kriget – särskilt inte nu, när han inom några dagar ska stå värd för ett fotbolls-VM. Israel kan inte lägga sig platt mot Iran, men är fortfarande beroende av att vara Trumps nära allierade.
Hizbollah, som Trump sade sig ha pratat med i förra veckan och som då skulle ”sluta skjuta”, har sannerligen inte slutat skjuta.
Allting går åt fel håll.
Ur förhandlingssynpunkt är det just nu Iran som sitter med trumf på hand. Iran har ingen brådska, men det har Donald Trump. Kanske kan regimen genom att provocera Israel tvinga USA till att kompromissa på en del punkter i avtalet som har stötts och blötts i två månader.
Iran slipper lägga ner hela sitt atomenergiprogram mot att Trump får lugn och ro under sitt fotbolls-VM?
För inte så värst länge sedan hade den meningen låtit helt barock. Men i detta nya normala är det långt ifrån otänkbart.
Läs mer:
Iran och Israel attackerar varandra – trots Trumps råd
Mellanösterexpert: Nu hamnar bollen både hos Israel och USA




