Plötsligt började det pratas om ett oformligt sirendjur på kultursidorna runtom i landet. I debutanten Iida Turpeinens händer hade Stellers sjöko, likt det grekiska mytologiska väsen som släktet sirendjur namngetts efter, lockat människor att gå förlorade om inte till havs så bland boksidorna.

Sjökon i ”De levande” verkade tala till läsarna. Kanske var det havsdjurets hastiga utdöende som fascinerade; endast två decennier efter att Steller och besättningen på Vitus Berings skepp upptäckt (och ätit upp) djuren var de utrotade. Kanske var det som DN:s recensent skrev, att ”De levande” var briljant ”som inlevelsefull historielektion”.

Eller kanske var det bara det faktum att boken behandlade en djurart som inte längre finns på jorden, som raderats ut och förpassats till dammiga historieböcker och mörka museiarkiv. Ämnet verkar tjusa. Stellers sjöko är inte den första försvunna arten att leta sig in i litteraturen. På senare år har en mängd böcker gestaltat utdöda och hotade djurarter, både i skönlitterär prosa och berättande facklitteratur.

Bland de mer framträdande exemplen finns Maja Lundes dystopiska klimatkvartett, som inleddes med ”Binas historia” 2016, Patrik Svenssons Augustprisvinnande ”Ålevangeliet” från 2019 och Lea Korsgaards fjärilsjagande ”Innan året är slut” som kom i år.

– Den typen av böcker, i alla fall Lundes böcker, är ganska tydliga exempel i en antropocenkritisk genre inom miljögestaltning. De är tydligt didaktiska, vi ska förstå att det här är något fruktansvärt. De anspelar på känslor som melankoli och sorg och förlust, säger Camilla Brudin Borg, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och forskare inom ekokritik.

Hon nämner Ursula K Heise, ett stort namn inom ekokritiken, och hennes bok ”Imagining extinction” (2016) som bevis på att ämnet också har kommit in i forskningen.

– Hon lyfter fram att hur vi berättar om arterna inte bara är vetenskapliga fakta utan i första hand kulturell konstruktion. Många gånger är det de gulliga eller storslagna djuren som får de här elegierna. Det är inte de små och de som upplevs som ”äckliga”. Ålen utmanar förvisso Heises bild men hon har rätt i att det handlar om kulturell konstruktion, det är ju så vi skapar våra vetenskaper. Det finns normer och värdehierarkier inom dem. Det visade också Donna Haraway när hon exponerade hur primatforskningen ansågs vara den finaste inom den biologiska forskningen.

Djurgestaltningarna inom litteraturen har förändrats genom århundradena. Om djuren tidigare har varit stumma och dumma – det cartesianska tankesättet att allt som inte har något språk och därför inte kan uttrycka sina känslor heller inte har några känslor – eller, som i fablerna, tillskrivits mänskliga egenskaper, har de på senare år fått vara varelser på sina egna villkor. Den mänskliga överheten, det antropocentiska, har alltmer kommit att utmanas.

Så man kan ana en trend inom ekolitteraturen?

– Ja, det skulle jag säga. Det har nog kommit mer och mer under de senaste tio åren, säger Camilla Brudin Berg.

Idén till Iida Turpeinens ”De levande” väcktes när hon såg ett skelett av Stellers sjöko på Naturhistoriska museet i Helsingfors. Trots att skeletten är rariteter, finns ytterligare ett på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Här finns också flera andra globalt utdöda djur, bland annat ett av världens åtta exemplar av uppstoppad pungvarg, en art som dog ut 1936, men också Mauritiusstare, garfågel, amerikansk vandringsduva och Kuba-ara – för att nämna några.

– Nu för tiden dyker den frågan nästan alltid upp bland gäster och besökare: ”Har ni några utdöda arter? Skulle man till och med kunna få se en?”, säger Mattias Forshage, zoolog på Naturhistoriska riksmuseet.

Han tror att den ökande nyfikenheten bland annat har att göra med klimatförändringarna.

– Det hänger ihop med det alarmistiska perspektivet, när man inte längre kan förneka att klimatförändringarna har effekter ute i naturen. En art är lite lättare att förhålla sig till än hela den globala krisen. Ett globalt utdöende av en art är någonting väldigt konkret – men också oåterkalleligt.

De arter som dör ut nu gör det direkt eller indirekt på grund av människan, till skillnad från tidigare historiska massutdöenden. Detta pågående utdöende kallas ibland för det sjätte massutdöendet.

Än så länge är det få arter som dör ut på grund av klimatförändringar, menar Mattias Forshage. I stället har det med habitatförstöring och mänsklig exploatering att göra. Inte sällan drabbar det arter som bott på öar eller andra avskilda platser, där påverkan från människan, och från arter som människan fört med sig, blir stor.

– Hawaii är ett sådant exempel. Där har sannolikt den större delen av den lokala faunan redan dött ut. Och Mauritius är ett annat exempel, där dronten levde.

Naturhistoriska riksmuseet har minst 11 miljoner föremål i sina samlingar. Hur många av dem som är utdöda arter är omöjligt att veta.

– Det är för att vi inte vet hur många av dem som egentligen är utdöda. Så det är lite besvärligt att räkna.

Med exempelvis insekter är det inte ovanligt att man hittar arten en första gång – och sedan aldrig igen. Det kan ha att göra med att det är en sällsynt art, eller att man inte letar på rätt ställe. Men det har också att göra med det som Camilla Brudin Berg är inne på – att de arter vi väljer att lägga vårt fokus på är resultatet av kulturell konstruktion.

Camilla Brudin Borg forskar inom spekulativ fiktion, och nämner bland annat ”multispecies fiction”, ett buzzword i genren. ”Multispecies fiction” är ett berättargrepp som avviker från människocentrerade historier. I stället skildras en värld där människor och andra arter – djur, robotar, växter, utomjordingar – samlever.

– Där försöker man genomlysa de mänskliga överhöga, dominerande och antropocentiska perspektiven. Det finns många författare som försöker skapa jämlika berättarstrukturer där arter är med och producerar berättandet, vilket man känner igen lite från barnlitteraturen, säger hon.

Inom trenden att skriva de utrotade och hotade djurens berättelser, ser Camilla Brudin Borg fyra olika spår. Dels sorgesången över något som går förlorat (som i Maja Lundes klimatkvartett) och dels humorn som verktyg för att medvetandegöra vad som händer (här nämner hon ”Last chance to see” av Douglas Adams och Mark Harvedyn).

Det tredje spåret syns hos de författare som försöker lyfta upp djurens unika egenskaper på ett positivt och inspirerande sätt (som i Nina Burtons ”De vandrande djurens värld” och Richard Powers ”Playground”). Slutligen nämner hon de berättelser där det tydligt framgår att människan är orsaken till att detta händer, berättelser som kan handla om kapitalism och kriminalitet och om hur utrotningshotade arter ingår i smuggling.

– Där finns romaner som blir lite mer echo thrillers, Van der Meers ”Hummingbird salamander” är ett exempel. De skiljer sig från de andra böckerna, som Maja Lundes verk, som spelar på sorg och förlust. De här är lite argare.

Samtliga har gemensamt att de vill väcka insikt och engagemang hos läsaren.

– Jag tror att syftet är att bidra till att försöka förstå och kanske… att vi ändrar attityd. För det finns någonting djupt antropocentriskt i den kapitalistiska världsordningen, som leder till att många ifrågasätter de invanda, vetenskapliga och kulturella tankestrukturer som vi lever med i dag.

Share.
Exit mobile version