Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har varit ett minst sagt slagigt dygn på oljemarknaden. Tidigt på torsdagsmorgonen slog oljekontrakt med leverans i början av sommaren i en ny pristopp på lite mer än 126 dollar per fat – den högsta nivån på nästan fyra år.
Men rus förbyttes snart till ras och på eftermiddagen låg samma oljekontrakt istället på minus för dagen.
Ett lägre oljepris är givetvis välkommet, men dessvärre drevs vändningen snarare av dystrare ekonomiska utsikter än någon ljusglimt i Irankonflikten.
Tvärtom är känslan snarare att vi närmar oss en brytpunkt. Uppgifter florerar om att Trumpadministrationen överväger en mer aggressiv strategi, antingen med nya attacker mot iransk infrastruktur eller genom att försöka ta kontrollen över Hormuzsundet. Men att Iran och USA skulle vara på väg att sätta sig i seriösa förhandlingar framstår åtminstone för stunden som osannolikt.
Det har sagts förut, men det tål att upprepas – för varje dag med ett stängt sund och ett fat olja en bra bit norr om 100 dollar blir det ekonomiska priset högre.
Var världsekonomin egentligen står är fortfarande frustrerande svårt att säga. ECB var till exempel snabba ut på banan med flera scenarier för hur krisen kan slå mot den europeiska ekonomin redan i mars. Men när centralbankschefen Christine Lagarde klev upp på podiet för att leverera räntebesked på torsdagen ville hon inte säga något om hur illa det är ställt, annat än att läget förvärrats.
Det behöver man inte vara en centralbankschef för att lista ut. Torsdagsmorgonen bjöd på ett batteri av makrosiffror från kontinenten, som alla pekade i ungefär samma riktning. Tillväxten saktar in och inflationen tar fart igen.
Ungefär samma bild syntes i färska bnp- och inflationssiffror från USA, även om den amerikanska ekonomin fortfarande ser lite mer motståndskraftig ut.
Det där obekväma ordet stagflation – ett läge där ekonomin bromsar medan priserna stiger – gör sig alltmer påmint. Christine Lagarde viftade bort flera frågor på temat på torsdagen, och ville hellre förpassa det till 1970-talets sophög. Men med tanke på likheterna mellan det decenniets oljekriser och dagens situation är det knappast märkligt att viskningarna om ett stagflationsscenario inte vill dö.
För centralbankerna är det en rävsax. Den som går för snabbt fram med höjningar för att hålla tillbaka inflationen riskerar att lägga krokben för en bräcklig ekonomi som redan saktar in. Den som väntar för länge kan istället tappa kontrollen över inflationen när oljan börjar smitta av sig på andra priser.
Än så länge kostar ECB på sig att vänta. Detsamma gäller den brittiska centralbanken, som också lämnade styrräntan oförändrad på torsdagen, och med största sannolikhet Riksbanken som väntas göra detsamma nästa vecka.
Men om Hormuzsundet fortfarande är stängt när ECB bjuder in till räntebesked nästa gång i början av juni är det ett betydligt mer svettigt läge. Vid det laget lär Christine Lagarde inte kunna vila på hanen.
Läs mer:
Felicia Åkerman: Powells sista känga till Trump
Oenigt när USA:s styrränta lämnades oförändrad
