Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det vilar en ödets ironi över vad som med största sannolikhet blev Jerome Powells sista presskonferens som ordförande för Federal Reserve.
Som Fed-chef har han varit lite lagom grå och småtråkig, en konsensusbyggande kraft snarare än ett finansiellt stjärnskott. Men när han nu lämnar gör han det med två skrällar.
Dels bryter han med traditionen och sitter kvar i Feds styrelse som ordinarie ledamot på obestämd tid, med hänvisning till hoten mot centralbankens oberoende. Och dels lämnar han ifrån sig den mest splittrade räntekommittén sedan 1990-talet.
Det faktiska räntebeskedet, att lämna styrräntan oförändrad på 3,5-3,75 procent, kunde de flesta enas om. Men tre ledamöter reserverade sig mot centralbankens pressmeddelande, med hänvisning till att det innehöll formuleringar som skulle kunna tolkas som mjuka och som signaler på att Fed snart ska sänka räntan.
Nog finns det skäl att öka vaksamheten mot inflationen. Den låg lite väl högt innan Irankriget bröt ut, och situationen har knappast blivit bättre sedan dess. Redan på torsdagen väntas nya siffror visa att inflationstrycket ökade igen i mars, och oron för att det bara är början bubblar.
Men nog får man kisa ordentligt och läsa mellan raderna för att hitta de där signalerna som trion protesterar mot. Det skulle kunna vara ett tecken på att det egentligen handlar om ett varningsskott mot Vita huset. Rebellerna finns kvar, och de tänker inte lägga sig platt.
Det är alltså ett knivigt läge Kevin Warsh kliver in i. Warsh är inte vilken nykomling som helst. Han nominerades till Feds styrelse redan av George W. Bush och byggde sig ett gott rykte genom att arbeta nära den dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke under finanskrisen.
Med justitiedepartementets utredning mot Powell och Fed nedlagd har det sista hindret för hans nominering undanröjts, och det är bara en tidsfråga innan han kliver upp på ordförandeposten. Vad han egentligen ska åstadkomma är dock en öppen fråga.
Så sent som förra veckan fick han chansen att lyfta på locket i form av en utfrågning i senaten. Det blev mest en uppvisning i förmågan att ducka. Warsh gav en del vaga svar kring tänkbara reformer av centralbanken, men spenderade framför allt timmarna framför senatorerna med att finta bort frågor om Trumpadministrationens återkommande attacker mot centralbanken och presidentens krav på sänkta räntor. Allra helst verkade han inte vilja säga något som kunde orsaka rubriker.
Den taktiken funkar kanske på kort sikt. Men när Kevin Warsh väl sitter med ordförandeklubban och ska försöka samla kollegorna räcker det inte med att ställa sig på huvudet. En Fed-ordförande har stor makt, men kan inte bestämma räntan på eget bevåg.
Om någon borde veta hur svårt det är att styra en centralbank i praktiken är det Donald Trump själv. När han nominerade Jerome Powell till posten under sin första mandatperiod trodde han antagligen att han fått en foglig Fed-chef. Historien skulle ge honom helt fel.
Levererar han inte de räntesänkningar Trump hoppas på blir Kevin Warsh snabbt nästa måltavla. Då kan han kanske trösta sig med att åtminstone en av kollegorna förstår hur det känns att göra USA:s president besviken.
