Fenomenal final – ”Nelly Rapp” är underhållande mysrys av bästa märke

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

För den som plöjer mängder av slätstrukna Sune-komedier, uddlösa ”Lasse-Majas detektivbyrå”-filmer plus en oförglömligt jobbig ”Skurkarnas skurk” innebär varje ”Nelly Rapp”-premiär närmast nirvana.

Med ”Monsteragent” (2020) och ”Dödens spegel” (2023) etablerades en ny svensk standard för mysrysiga matinéäventyr, inklusive charmigt hjältegalleri och dito skräckkabinett. Den nya filmen ”Porten till underjorden” har allt man kan förvänta sig och begära av en final.

Matilda Gross spelar återigen Nelly Rapp, som alltjämt letar efter sin försvunna mamma, när vi återvänder till den pampiga Monsterakademin. Det blir även kära återseenden med viktiga birollsfigurer: Jens Ohlins jönsiga hönspappa Lennart, Marianne Mörcks agentveteran Lena-Sleva och Johan Rheborgs morbror Hannibal (ett fåtal minuter åtminstone).

Bland nykomlingarna är Alfred Svensson lyckad som komisk pratkvarn, i rollen som Lena-Slevas praktikant. Men framför allt handlar ”Porten till underjorden” om Nellys efterlängtade återförening med mamma (Hanna Alström). Alice är mirakulöst nog tillbaka redan i filmens inledning, men det är något som inte stämmer. Nellys basset London skäller skeptiskt. Var har mamma egentligen hållit hus? Och varför kom hon tillbaka?

Frågorna får vänta eftersom den förrymda vampyren Hekla hotar med världens undergång. När Nanna Blondell spänner blicken och käkmusklerna till max blir det ganska läskigt.

Om någon kan förhindra apokalypsen är det Nelly och hennes vänner, men det är inte helt lätt för en filmserie att åldras i takt med sin huvudperson. I den första filmen gick hon fortfarande i lågstadiet. Och man kan fråga sig om inte 17-åriga Gross känns väl gammal för rollen som kavat monsteragent i bob med pannlugg.

Men ”Porten till underjorden” löser åldersfrågan genom att ställa henne inför tuffare utmaningar: som att fixa behörigheten till gymnasiet och att möta monstret i sin egen mamma. Det senare är ju läskigare än huggtänder och gör att filmen anknyter till en mindre familjeidyllisk barnkultur, från ”Coraline” till Suzanne Osten.

”Porten till underjorden” slänger samtidigt in lån från ”Ensam hemma”, spelar kristen kitschmusik och bjuder på produktionsdesign av bästa märke. Publiken får ett monstruöst smörgåsbord bestående av en snöman, en varulv, ett par vampyrer och en hel armé av levande döda.

Jag saknar bara Näcken från förra filmen, men i gengäld avslutar ”Porten till underjorden” med en filmhistorisk blinkning som får den här pappacineastens hjärta att smälta. Längden – 84 minuter – är dessutom föredömlig.

Tack för allt, Nelly, men lyssna på Lennart och gör matteläxan.

Se mer. Tre andra mysrysiga filmer: ”Harry Potter och de vises sten” (2001), ”Corpse bride” (2005), ”Roald Dahl och häxorna” (2020).

Italienskt mys och urspårade pappor – så vill höstens svenska filmer dra publik

Läs mer om film och tv i DN.