Från kackerlackor till eget tjänstefolk – svenska Elli Avram gör succé i Bollywood

”Hur mår du?” Elli Avram artikulerar den svenska artighetsfrasen så tydligt hon kan inför ett tjugotal paparazzifotografer. De står i en halvcirkel och har börjat smattra med kamerorna så snart hon kliver ur sin bil. Elli poserar i grå mjukisbyxor och svart linne, drar sin hand genom håret och gör några lekfulla skutt. Hon försöker lära fotograferna lite svenska innan hon med ”Elli, Elli” ropandes efter sig skyndar in i en studio för att träna in en dans som ska läggas ut i sociala medier.

Elli Avram, eller Elisabet Emelie Avramidou Granlund som är hennes egentliga namn, är svenskan från Tyresö som gör succé i Bollywood. Som en av få utlänningar har hon slagit sig in i världens näst största filmindustri, sett till omsättning, och den största publikmässigt.

Drygt 20 år gammal anlände hon 2012 till Bombay, Indiens filmmecka, utan att knappt känna någon i filmindustrin.

Hur hamnade hon här?

– Jag lockades av alla färger, musiken och energin. Bollywood sprider så mycket glädje och känslor: passion och värme. Och alla är så gudomligt vackra, som prinsessor. Det tilltalade mig, jag ville bli som dem, som en prinsessa typ.

Drömmen föddes redan när hon som barn hade sett sin första Bollywoodfilm. Hon föll pladask för danserna och de vackra kläderna. Gjorde om flickrummet till något som liknade en studio. Sminkade sig, klädde sig i färgglada kläder och satte upp en kamera. Hon ville vara som de på skärmen.

Men det var först efter att en knäskada satte stopp för hennes mål att bli världens bästa konståkerska som hon verkligen började satsa på drömmen om en karriär i Indien. Och när hon väl bestämt sig lade hon ner hela sin själ i att lyckas. Hemma i Sverige föreställde hon sig redan att hon var en Bollywoodstjärna. Hon gick med i en dansgrupp som utförde Bollywoodnummer och började ta lektioner i hindi på Stockholms universitet.

– Går man runt och manifesterar och drömmer om att vara en Bollywoodstjärna så känner man sig redan som en.

Hon tror mycket på det, att visualisering, parat med hårt arbete, ger resultat. Därför brydde hon sig inte om att föräldrarna, särskilt pappan, var tveksamma och varnade henne för att Indien är långt bort. Du kan inte språket och har inte de rätta kontakterna, varnade han. Det bet inte på Elli. Rädsla, eller råd om att utbilda sig för att ha en grund att stå på, fick inte ta över.

– Om jag vill något så kör jag. Även om miljoner ifrågasätter. Bara den som vågar lyckas, säger Elli Avram, som direkt efter studenten började jobba i en smyckesbutik för att spara pengar till Indienresan.

I dag är Elli Avram känd i Indien, märker vi när vi följer henne i en och en halv dag då hon flänger mellan träning, dans, fotografering och lägenheter. På en båt ut till sitt andra hem på en ö i Bombay (hon har en lägenhet inne i stan också) tittar barn och vuxna nyfiket och viskar när hon blickar ut över fiskebåtar. Innan vi sätter oss i en rickshaw och åker i kaosartad trafik genom trånga gränder kommer en liten pojke fram med sin mamma och vill ta en selfie.

– Jag sa till honom, ”Det kan inte vara hon!”, men han hade ju rätt, säger mamman och Elli blir glad när hon hör att pojken känner igen henne från en av hennes äldre filmer.

Vi kommer fram till ett inhägnat bostadsområde och tar hissen upp till en rymlig, sparsmakat möblerad lägenhet med havsutsikt. Hon gullar med katterna Charles och Edward och visar oss en säng fylld med gosedjur. Hit kommer hon för att koppla av, vilket inte är så ofta.

Att vara frilans i nöjesbranschen är ett jobb som pågår dygnet runt, konstaterar hon. När hon inte spelar in film gör hon sociala medier, tränar eller fotograferas.

Lägenheten på ön är ljusår från det lilla kyffe utan luftkonditionering som hon hyrde under den första tiden. Kackerlackor kryllade i köket och för att få svalka i Bombays tryckande hetta brukade hon lägga sig naken på marmorgolvet med en kudde, berättar hon. På toaletten härjade ödlor. Hon saknade kontakter i den indiska filmbranschen, kunde språket bristfälligt och stod inför en kultur med andra sociala koder.

Ändå hade hon anlänt hon till Bombay med ”sjukt bra självförtroende”. Det fick sig snabbt en törn.

– Jag tänkte ”jag är it”. Sedan hade alla åsikter om mitt utseende. Din panna är för hög, du är för tjock, du är för kort.

Hon lyssnade, agenterna var ju erfarna och visste vad som gällde, tänkte hon. Men ett besök från föräldrarna som märkte att hon inte var sig själv blev en vändpunkt. Hon bestämde sig för att lyssna mindre på andra och bara gå sin egen väg. Det fungerade. Hon fick göra dansnummer med en av Bollywoods största stjärnor trots att hennes agent ifrågasatte varför hon färgat håret rött.

– Det blev en väckarklocka om att jag inte ska lyssna på andra om det inte känns rätt i hjärtat. Att jag bara ska vara Elli.

Filmrollerna började trilla in och språket lossnade. Efter ett och ett halvt år i Bombay pratade hon hindi som en indier.

Numera känner hon sig mer hemma i Indien än i Sverige. Hon gillar att indier lever ut sina känslor mer än svenskar. Det kanske beror på det grekiska i henne, hennes pappa är grek, funderar hon.

– Jag är väldigt emotionell. Därför kändes det aldrig främmande när jag flyttade hit.

Också det andliga och tron på återfödelse har hon tagit till sig. Hon kände sig så hemma när hon kom till Indien, att hon tror att hon var indier i ett tidigare liv.

Hon älskar det mesta med Indien. Men livet i Bollywood är också ett liv med ständig konkurrens och jobb 24/7. Semester är inget någon pratar om, det gäller att vara redo att jobba när som helst.

Elli sitter på huk och slänger i sig en sallad som hon tagit med till gymmet. Hon kallar sig en ”one meal person” och ondgör sig över att kocken har glömt avokadon innan hon går in för att köra ett pass med sin personliga tränare Amit More. Hon lyfter 50 kilo i bänkpress och blir lite irriterad när vi först tror att det står 5 kilo. Efter en skada i svanskotan har hon tränat mycket styrka och Amit More är imponerad.

– Hon är fantastiskt stark och har rätt mentalitet. Ingen annan jag känner pressar sig lika mycket, särskilt ingen annan kvinna, säger han.

Elli tackar konståkningen för det. Den lärde henne disciplin. Hon tränar varje dag när hon är i Bombay och inte spelar in film. Och hon ger aldrig upp, även om hon får skador. Det har sporten lärt henne, att det alltid går att komma tillbaka.

Tiden med kackerlackor och dåligt självförtroende är över. I dag lever hon ett liv omgärdad av hjälpredor och blir inbjuden till den indiska elitens glamorösa fester. Hon har fem anställda: en personlig assistent, en manager, en chaufför och två som hjälper till i hushållet. Därtill anlitar hon hår- och sminkartister när det behövs.

När DN är på besök ondgör hon sig över att den ordinarie chauffören är ledig och klagar på mannen som har hoppat in i hans ställe. Hon tycker inte att han hittar, att han kör för försiktigt och hon ryter ifrån när han börjar tala i telefon.

Bland det svåraste i Indien har varit att lära sig vara chef och inte behandla de anställda för familjärt, tycker hon.

– Jag har kastats in i en livsstil där folk ska jobba för mig och där jag inte får vara för vänskaplig med dem. Jag måste hålla en viss distans. De ska inte ta mig för given utan komma ihåg att jag är chefen. Som svensk var det jättesvårt i början.

Hon berättar om den gång då hon satte sig bakom sin chaufför på en moppe för att det skulle gå snabbare än att åka bil.

– Indierna blev upprörda och sa: ”Du kan inte åka moppe med din chaufför, så gör man bara inte!” Det har varit tufft, jag har fått lära mig nya sociala koder.

Också att vara ensam utan familj eller kontakter var svårt i början. Medan indiska skådespelare får hjälp av familjen med det praktiska har hon tvingats ordna det mesta själv. Ta reda på vilken skatt hon ska betala, skriva ut checkar till anställda.

– En del säger att jag borde ta det lite lugnt. När då? När jag har tid över vill jag bara ligga i sängen med mina katter.

I bilen mellan gym, hem och dans plingar ständigt i mobilen. Hon pratar med sin manager om kommande engagemang, speglar sig, kollar sociala medier och irriterar sig på papparazzifotografernas bilder. Och på sig själv, hon tycker att hon drar handen genom håret alldeles för ofta.

Elli Avram är självsäker men har samtidigt ett pandagosedjur i bilen som hon tar upp och håller om när hon vill känna sig trygg. En disciplinerad ”one meal person”, som dock ska äta pizza med sin bror som är på besök på kvällen.

Samtidigt börjar hon känna sig nöjd. Hon har jobbat med nästan alla stora stjärnor i Bollywood. Gjort ett otal filmroller, dansnummer, uppträtt på prisgalor och spelat in reseshowen ”India with Elli”. Egot är tillfreds, själen kan andas. Alla roller hon skaffar nu är extra belöning.

– Jag har bockat av allt jag drömde om, och mer därtill. Det är en skön känsla.

Hon har just spelat in tre filmer och är i ”pitchingstadiet”. Samtidigt försöker hon lära sig att vila. För första gången sedan hon anlände för 14 år sedan tar hon pauser ibland.

Tankar på att byta Bollywood mot Hollywood eller annan internationell film har förekommit. När pandemin drabbade fanns en plan om en resa till London, som ställdes in. Hon blev kvar i Indien och förälskade sig i landet ännu mer. Skulle hon stå inför ett val mellan en typisk indisk roll och en mer seriös roll i en engelsk eller svensk film skulle hon utan tvekan välja den indiska.

– Det är där min kärlek ligger. Det kommer den alltid att göra.

Någon formell skådespelarutbildning har hon inte. Men hennes mamma som är svensk skådespelare har förmedlat sin kunskap och hon har tagit privatlektioner i Indien. Men svensk skådespelarkarriär är inget hon har i sikte.

– Möjligen om det var en serie med poliser eller en rolig komedi. Jag älskar komedi och att imitera olika dialekter. Det skulle vara kul med något där man inte behöver vara charmig eller perfekt.

I Bollywood har hon haft roller både som indier och utlänning. Ingen annan utländsk skådespelare har lyckats med det tidigare, hävdar hon. Och hon har fått lägga ner mycket möda på att det ska ske.

– När du är utländsk skådespelare måste du jobba tre gånger så hårt som en indier för att bli sedd, accepterad och få möjligheter. Det är inte bara språket du måste lära dig. Du måste också kämpa för att övertyga dem om att du kan porträttera en indisk karaktär.

Indien är hemma nu och hon tror att hon aldrig kommer att lämna landet helt. Om hon bodde någon annanstans skulle längtan ”hem” till Indien alltid komma. Landet är stort och hon vill resa mer privat och inte bara för inspelningar då det inte finns tid att se så mycket.

Men hon saknar familj och vänner i Sverige – de som kände henne innan hon blev Elli Avram och som inte bryr sig om att hon är Bollywoodstjärna. Med dem kan hon prata om allt i livet och inte vara rädd för att avslöja något som är för privat och som riskerar att läcka till pressen.

På väg från hemmet på ön till det i stan ber hon chauffören att stanna till vid en blomsterhandel. Hon är ute efter en speciell växt och pratar länge med försäljaren som är en tioårig kille som har jobbat sedan han var sex år. Det är trångt, tiggare går förbi och sand yr upp från den oasfalterade vägen.

– Jag vet att han lurar mig att betala för mycket, men det är lugnt.

– Han pratade som en vuxen, helt fascinerande. Det är jättevanligt med människor med liknande bakgrund som hans i Indien.

Folk passerar, bilar tutar och Elli ger pengar till en blind person innan hon åter sätter sig i bilen. Att odla är något som kommit till henne på senare år. Med längtan i rösten pratar hon om bönder som de rikaste människorna på jorden. De lever med naturen och behöver bara oroa sig för vädret, filosoferar hon. Kanske har en ny dröm fått fäste.

– Jag tror det är slutmålet, att odla min egen lott och bo i en liten stuga. Jag älskar allt som är pyttelitet.