Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Så stod han på scenen, den nyvalde premiärministern, och pappadansade lätt till New Orders ”True faith”. En alldeles fantastisk låt där inledningen lyder:
I feel so extraordinary / Something’s got a hold on me / I get this feeling I’m in motion / A sudden sense of liberty
Kanske sammanfattar det hur Andy Burnham kände sig i stunden.
Den enormt kritiserade Keir Starmer har tagit bakdörren ut från 10 Downing Street, och plötsligt är det andra tongångar runt ämbetet. Burnham är något annat. Han snackar som en Beatle, han står bakom baren och häller upp en pint till sin nye finansminister. Han hejar på Everton men tycks framför allt ha ett enormt musikintresse.
”From Hacienda to Number 10” lyder en rubrik som dyker upp i flödet. ”He’s not fake!” bedyrar Happy Mondays frontman Shaun Ryder. Manuset är skrivet: ett trasigt land plågat av Brexitkonvulsioner, med sju premiärministrar på tio år, det landet ska helas av en dj:ande borgmästare från Manchester. På Burnhams sociala medier spinner man musikintresset till max, allt enligt Tiktokerans digitala logik. Han blindrankar sina favoritband (konstaterar att The Smiths hamnade lite väl lågt) och kör ”vinnaren står kvar” där klassiska plattor duellerar mot varandra (The Stone Roses självbetitlade debut segrar till sist). Burnhams kampanj till parlamentet ackompanjerades av låtar av Oasis och Elbow. ”Vanligtvis skulle vi inte alliera oss med en politiker” förklarade Guy Garvey från de sistnämnda. ”Men det är inte vanliga tider, och Andy är ingen vanlig man.”
Har Storbritannien fått en cool premiärminister?
Burnhams Labourparti har en stark tradition av att försöka dansa jämsides med popkulturen i allmänhet, musiken i synnerhet. Tony Blairs valseger 1997 kan kopplas samman med hela Cool Britannia-vågen (även om Jarvis Cocker i Pulp inte lät sig köpas så enkelt och skrev den fenomenalt raljanta ”Cocaine socialism”). Tjugo år senare fick Jeremy Corbyn framträda på Glastonbury. Andy Burnham gör inget revolutionerande när han dansar till New Order, men det är likafullt sällsynt med politiker som skyltar med en kreddig musiksmak.
Man ska såklart alltid vara källkritisk kring hur politiker framställer sig själva. Jag ser Burnham dricka en öl, berätta om sina gigs och hur mycket han älskar The Courteneers och jag vet att allt är mumma för ett dygnet runt-arbetande pr-maskineri – men jag TROR honom. Han kanske är en maktspelare som alla andra, men han är åtminstone en maktspelare som älskar ”Rum sodomy & the lash” med The Pogues.
I Sverige ser det, som bekant, väldigt torftigt ut. Vår egen kulturminister känner sig i tid och otid nödgad att berätta hur mycket hon föraktar kultur, vilket får Ulf Kristerssons fäbless för medelklassrockarna i Kent att framstå som extremt avancerad. Men så speglas ointresset också i Tidölagets kulturpolitik.
Den brittiska kulturvärlden verkar alltjämt räkna med Burnham, som i en av sina första reformer lovar att underlätta tillvaron för pubar och livescener.
Men med tanke på bedrövelsen som kantat brittisk politik, kan det vara bra med några rader från ”True faith” i bakhuvudet:
Now I fear you’ve left me standing / In a world that’s so demanding
Läs fler texter av Gabriel Zetterström, bland annat om Pete Hegseths testosteronfantasier.
