Gert Wingårdh: ”Snart blir jag ’lite Biden’, det blir alla runt 80”

På vissa plan går det fort att komma nära Gert Wingårdh. Kindpussarna kan ni redan allt om via tv och de nakna tårna har ni säkert också koll på. Föreslår man att det ska badas på bild säger stjärnarkitekten ja. Och tio minuter efter vårt första hej lutar han sig nära med intensiv blick och tittar in i min mun.

– Har du en liten glugg där vid framtanden?

Det har jag inte. Det är ett linfrö som fastnat efter frukosten.

Vi river alltså ganska raskt integritetsbarriärerna och kastar oss in i samtal om de kärlekar vi haft – och har – i livet. Sedan tar jag sats för att fråga om folks alla uppfattningar om honom och tänker att det väl kommer att bli öppet spjäll där med.

Jag har både rätt och fel.

Det är inga problem för Gert Wingårdh att prata om sin egen person. Folk har ofta trott att han är gay, till exempel och att han har feminina drag är – enligt honom själv – ”en allmän sanning på kontoret”.

Jag säger att någon av mina vänner undrat om Gert kanske har en bakgrund som dansare? Han rör sig och för sig stolt och högrest, med armar som helt naturligt verkar inta den klassiska balettens ”grande pose”. Som en leende, dansande barfotabjörn, sa min vän. En Baloo.

– Det har jag aldrig hört, men vad glad jag blir! Jag är en usel dansare och det sägs ju att ”som du dansar, så älskar du”. Visste du inte det? Det är ju jättebra om jag ger intrycket av att kunna dansa!

Han sveper med handen över sitt nära tio meter långa arbetsbord och ser plirigt glad ut. En medarbetare kommer upp till vindsplanet där vi sitter, med två stora glas rökigt te. Lapsang. Där möts vi också, samma tesmak, allt är enkelt.

Men då har jag en fråga om allmänhetens syn på det Gert Wingårdh gör. Husen han ritar. Visst är det väl ganska vanligt att folk ser dem som utmanande och lite svåra att ta till sig? Skyskrapor, betonglådor, brutalistiska verk.

– Nej, säger Gert Wingårdh kort.

– Det stämmer inte.

Göteborgsljuset flödar in genom takfönstren. Men arkitekten släcker ner.

Det börjar som alltid med en barndom. Gert Wingårdh växer upp som ensambarn till Ulla och Bo. Han säger inte mamma och pappa, och föräldrarna är bohemiska och borgerliga i en mix som verkar ge sonen såväl trygghet som frihet.

Exakt därför tänker han tidigt att det bästa yrket för honom vore att bli konsthandlare. Den skapande sidan av honom kanske egentligen drömmer om att själv måla tavlorna, men hans mer pragmatiska person – påhejad av framför allt mamma Ulla – inser att en handlare har stabilare ekonomi, och Gert vill gärna resa, dricka goda viner och äta färska havskräftor.

Så är det än i dag. Minus vinerna. Dem har han valt bort för hälsans skull.

Det blir ju dock varken konst eller handel, för Gert till slut, utan arkitektur. Tidigt startar Gert egen låda och under namnet Wingårdhs har hela sex Kasper Salin-priser bärgats genom åren. Det är den finaste utmärkelsen man kan få som arkitekt i Sverige. Senast belönades kontoret för ett vattentorn – i betong.

Vi äter en god lunch på kändiskrögaren Ulf Wagners nya ställe vid Kopparmärra, ett steg bort från Kungsportsavenyen. ”Herr Köksmästare Ulf Wagner” – som Gert Wingårdh kallar sin vän – är själv på plats. Arkitekten är nedtonat klädd i svart och kardborresandaler, men titulerandet skvallrar om vissa anspråk.

– Ja, jag kan säkert vara en snobb. En del kommer nog hemifrån. Min hustru – Karin – menar i alla fall att det var mycket som var noga hos mina föräldrar. Både uttalade och outtalade krav.

Paret Wingårdh utbildade sig samtidigt till arkitekter i Göteborg och Gert tyckte redan då att Karin var ”bland det sötaste han sett”. Men det tog många år innan de hamnade på samma arbetsplats – Wingårdhs – och ännu någon tid innan de blev ett kärlekspar.

De har ritat flera privata bostäder ihop – till kunder, men också till sin egen brokiga familj. Numera har Karin valt att ”slippa Gert som chef” och gått i något slags pension, men maken har svårt att lämna ledarskapet.

– Jag tror att det finns flera som står och stampar på kontoret och undrar när de äntligen ska få ta över på riktigt, men jag tycker fortfarande att det är för roligt att vara med och jag tycker att jag har saker att bidra med.

I våras fyllde Gert Wingårdh 75 år och firade stort på jobbet. Gatuplanet i kontoret på Kungsgatan är en generös reception som direkt övergår i arbetskök, långbord och umgängesytor. Först hölls där en utdragen lunch med de närmaste. Sedan öppnades efterfesten med ett mingel som pågick till sena kvällen.

– Det var nog min sista storslagna födelsedag. Jag har ganska många bekanta som är några år äldre än jag och det är inte många som lyckas passera 80 utan att bli … ”lite Biden”.

Lite Biden?!

Gert skrattar.

– Ja men du vet. När alla andra märker att man inte längre har koll. Det gäller att lämna innan dess.

Vi tackar köksmästaren för maten och ger oss av ut till Hovås, på ett kundbesök. Gert Wingårdhs BMW mullrar tungt genom staden. Han svär över det nya stora parkeringshuset som byggts längs med Oscarsleden. Det skymmer sikten för många av de boende i Sveriges största HSB-förening, Nya Masthugget.

– Det är som om beslutsfattarna vill bli utskällda. Bilarna ska få skulden och sedan kan man motivera ytterligare begränsningar för biltrafiken i Göteborg. Ibland tror jag att stadsbyggnadskontoret vill åt mig personligen, säger Gert Wingårdh.

Han skämtar, så klart, men här är det också helt tydligt att han – som brukar anklagas för att provocera andra med sina byggnader – nu själv blir provocerad. Jag hör honom ofta säga att byggen som skapar kontrast är spännande saker, men det här stora ingreppet hör helt tydligt inte dit.

– Självklart inte. Det handlar hela tiden om kvalitet. En byggnad som är ritad med kärlek förtjänar respekt, men det ser man ju inte här. Här undrar jag om någon ens tänkt. Man måste ju se platsen och anpassa sig efter den. Där tror jag att jag är en duktig yrkesman. Mycket mer reaktiv, än aktiv.

Men det här uttrycket du har, som ofta drar åt det lite brutala?

– Ja, det får stå för dig.

Rått?

– Jag tycker alltid att jag försöker att vara dualistisk. Men visst, jag är inte den som tycker att allt ska se ut som på 1800-talet. Nej, det är jag inte. Och nu har Arkitekturupproret utsett mig till sin främsta fiende inför valet. Spännande!

En kvart från innerstan brer den välbärgade Göteborgsförorten ut sig ner mot havet. I en klippskreva, vid slutet av en av de smalaste villavägarna ligger huset Gert Wingårdh nu ska återbesöka ihop med teamet som också var med och byggde det. Efter dryga 20 år måste några restaurerande ingrepp göras och arkitekten får tycka till om dem ihop med kontorets mer byggnadstekniska specialist.

– Herregud, Maria!! Hon skulle ju ha åkt med oss i bilen … Jag bara åt och pratade på och glömde plocka upp henne som jag lovat. Nej, vad hemskt. Så pinsamt. Jag skäms.

Gert Wingårdh tar genast upp mobilen och slinker in i skuggorna under garagetaket för att framföra sitt stora förlåt till kollegan.

Var det en släng av ”Biden” du hade nu?

– Ja, usch. Fast, nä, jag har tyvärr alltid haft det här draget tror jag.

Det tar ett tag innan Gert Wingårdh återfår fattningen, men kopparklädda Villa Astrid hjälper honom upp. Huset följer bergets form, utom nere i badrummet och i trappan upp till arbetsloftet, för där tränger graniten in i huset. Rummen är ritade med öppen planlösning för samvaro och mannen som en gång beställde det bor kvar. Han vill inte ändra något.

– Du ser, säger Gert Wingårdh.

– Det jag ritat är uppskattat och älskat.

Tro’t eller ej, men Gert Wingårdh började sin yrkesmässiga bana som en uttalad motståndare till modernismen. Miljonprogrammet var inte hans melodi. Men redan då skorrade en sak värre – att vara statisk.

Livet rör sig ju. Gert rör sig. Långa Doorslockar och skinnjacka har ersatts av rakat huvud och strama bågar och han har också ändrat sin smak. På rak fråga till Gert Wingårdh blir svaret att han ”helt klart är modernist”.

Då hugger tidens konservativa trendsättare. Och medierna hakar på.

I radions P1 trängs till exempel Gert Wingårdh in i en bil med en motdebattör som säger att allt Gert gestaltat är ”väldigt fult” och att det inte är nån ”olyckshändelse, utan avsiktligt”. Wingårdh hör till en grupp som enligt motståndaren ”inte vill oss andra väl”.

I bilen försöker Gert Wingårdh svara utan hård konfrontation. Han säger att han håller med om att modernismen blivit för dominant i många städer och att det är begripligt att andra riktningar också kräver sin plats. Men det verkar inte gå fram.

I SVT konfronteras Wingårdh under ”30 minuter” med citat från många av dem som kritiserat hans byggnader:

Edvard Blom tycker att Liljevalchs nya konsthall är ”förfärlig”, Mauro Scocco liknar Stallmästaregårdens annex vid en ”grön giftorm”. Det socialdemokratiska kommunalrådet Johannes Hultner i Göteborg säger att ”modernismen är en elitarkitektur” och när programledaren som nästa steg laddar upp vanligt folks AI-bilder av hur de skulle vilja se området kring Slussen i Stockholm ta form, då går något slags litet topplock på stjärnarkitekten från Göteborg. Han pekar på de fyra exemplen och säger med eftertryck:

”Putin, Trump, Stalin … Xi Jinping!”

Gert Wingårdh menar att det lika gärna kunde vara dessa starka antidemokrater som skissat sina arkitektoniska önskedrömmar.

Vad skulle han då säga om projektet som kristdemokraten Nike Örbrink vill genomföra i Stockholm, med särskilda zoner där endast förra sekelskiftets arkitektur får råda? Jo, det liknar Wingårdh vid Mussolinis megalomaniska projekt EUR i södra Rom.

– Det kommer att bli intressant. En tidsring, som visar att ”här stod samhället still och var lite räddhågset av sig runt 2026 när KD påverkade Stockholms utveckling”.

Gert Wingårdh ler, som han nästan alltid gör inför kameror, men adrenalinet är påtagligt högt.

En lila brustablett släpps ner i det äggformade badkaret som står bakom en avskärmning i paret Wingårdhs helvita sovrum. Så här brukar det inte gå till. Vattnet färgas för att DN:s fotograf vill det, men bada gör Gert Wingårdh, varje morgon. Det står till exempel i hans avtal med SVT att han måste bokas in på rum med badkar.

– Jag älskar att bada. Det är min meditation och är jag tillsammans med min hustru badar vi tillsammans, efter frukosten, så att vi inte är hungriga utan lugna.

Ibland är det morgontidningens rubriker som bubblar upp mellan makarna i badet. Ibland rena barnsligheter. Det har definitivt också pratats jobb här genom åren. Hus har tagit form i karet.

– Jag är mycket mer för att tänka fram byggnader, än att rita dem. Och på så sätt jobbar jag alla timmar på dygnet. Det är svårt att veta var gränserna går.

I det varma vattnet kommer i alla lägen lugnet.

– Jag har väldigt ofta dagar där mycket ska hända. Jag väger frågor ända fram till det sista. Då kan badet vara avgörande. En lugn rutin. Ett ögonblick att känna att man lever, säger Gert Wingårdh.

Den här sommaren är det två frågor som hotar harmonin i karet. Ett: Det råder vattenbrist i Sverige och Gert Wingårdh funderar på om han är riktigt klok som häller upp flera hundra liter vatten varje morgon, som en ren lyx. Två: Karin vill ha det kallare.

– Förut var vi lyckliga båda två i 42 grader. Nu strävar jag i bland mot 43, men hustrun kan tänka sig 40, eller helst 39. Det har uppstått en schism i vårt badande, säger Gert Wingårdh.

Det faluröda Wingårdhska hemmet vid havet norr om Göteborg är i grunden ett litet torp som fått nya flyglar för att rymma barnrum och arbetsplatser. Mot vägen ligger husets delar mjukt nedsänkta i naturen, med grästak och hängrännor i trä.

Det finns vassa tungor i hemstaden som syrligt påpekar att ”där ser man” – han ritar betong åt andra, men bor själv i pastoral idyll. Det är en enkel åsikt, men ganska grund. På flera sätt dömer de där kritikerna vid första blick. De har till exempel inte sett fasaden mot havet.

Där har Gert och Karin öppnat sitt torp på vid gavel, för ljuset och världen utanför. Hela matrummets kortsida är i glas. Likadant i sovrummet ovanpå. Och från resten av fasaden skjuter en avskalad, inglasad åttametersveranda ut i trädgården. Längst in i soffan vid husväggen är det skyddat och helt lä oavsett väderlek. Ju längre ut du sitter vid det stora matbordet, desto mer känner du av naturens krafter.

Från havet ser huset alltså närmast kubistiskt ut. Hejdå Bullerbyn.

Men det de spefulla också missar är att det finns nästan inget som är typiskt för Gert Wingårdhs arkitektur. Det skulle i så fall vara oförutsägbarheten.

När man ser hela hans produktion är det enda man kan tänka att ingen byggnad liknar någon annan. Ett hus han har ritat är en privat japansk oas i mjukt grått trä, ett annat är en skrapa vid motorvägen klädd i gnistrande glas.

Allt beror på uppdraget, säger han, och platsen. Och – icke att förglömma – pengarna! Här kommer den väldigt pragmatiska sidan av våghalsen Wingårdh i dagen. Han är trots allt mamma Ullas pojke. Vill beställarna ha mer klassicism – som nu till exempel – då kommer Gert att ge dem det.

– Precis som alla arkitekter lyssnar jag på kunden. Jag vill kunna ta uppdrag från alla håll, säger Gert Wingårdh.

Så långt affärerna. Men det här är ju numera också politik. Valet närmar sig och flera partier vänder sig mot väljarna med löften om röda stugor och en ornamenterad stenstad. Var hamnar Gert Wingårdhs röst?

– Jag är för att samhället borde rikta sig till de många som är i mitten och inte söka sig mot periferin, säger han, utan att avslöja exakt vilken partibeteckning det motsvarar i årets val.

Och vad det framtida byggandet anbelangar jämför han med musiken.

– En nutida generation kanske gillar rap, 90-talisterna r’n’b. På 80-talet var det Springsteen som gällde, innan dess Rolling Stones. Mina föräldrar var sålda på swingmusik och ännu längre bak i tiden finns den klassiska musiken. Som jag uppfattar den här tidens konservativa strömmar i arkitekturen, vill de bara se swing och klassiskt. Allt annat ska bort. Men jag vill ha mer. Jag vill ha allt!