Rosalie Varda: ”Jag fick ett sjungande feministiskt filmmanifest i 18-årspresent”

Det är inte många som har fått en hel film i födelsedagspresent. Det hände den unga Rosalie Varda som tonåring. På sin 18-årsdag tillägnades hon ”Sjunger, sjunger inte”, regisserad av hennes mamma Agnès Varda.

– Hon sa att den var hennes sjungande gåva för att jag var ”samhällets framtid”. Hon tyckte det var bättre än en t-shirt, ler Rosalie Varda på min skärm från sitt bohemchica kök i Paris.

Bakom hennes rygg syns stilfullt, blåvitt kakelkel, färgstark konst och det fotogeniska lilla barnbarnet Antoine som hoppar upp och ner.

Sedan Agnès Varda gick bort 2019 är Rosalie Varda resande i moderns filmer – och hanterar även arvet efter pappan Jacques Demy som är mest känd för den kulörta sextiotalsklassikern ”Paraplyerna i Cherbourg”.

I början av september landar hon i Stockholm för att delta i den första svenska visningen av Vardas nyrestaurerade ”Sjunger, sjunger inte” (L’une chante, l’autre pas”) som hade fransk premiär 1977. Den beskrivs som ett ”feministiskt manifest” och följer två färgstarka unga kvinnors olika öden. Lättsam och varm med mycket sång men också med en en starkt politisk kvinnokamp i fonden.

– Det var inte en film som gick särskilt bra i början, även om den förstås står mitt hjärta väldigt nära. Men jag har sett att intresset har växt och att unga tycks älska den. När man ser på de fyrtio år som gått har det förstås hänt väldigt mycket positivt för kvinnor. Ämnen som jämställdhet, kvinnlig frigörelse och rätten till abort är ju fortfarande väldigt aktuella på många ställen i världen.

Agnès Varda långfilmsdebuterade redan 1954 med det saltstänkta relationsdramat ”La pointe courte” inspelad i hamnstaden Sète. Filmen ses som föregångare till den franska nya vågen men rörelsens mansdominerade gäng accepterade aldrig henne riktigt. François Truffaut sågade debuten rejält, men bad senare om ursäkt i ett brev.

Senare filmer som ”Cléo från 5 till 7”, ”Min lycka” och ”Vagabond” skrev in henne i filmhistorien. Varda gjorde film i sex decennier men slog igenom internationellt för en större publik först med den ljuvliga, Oscarsnominerade ”Faces places” 2017 där hon reste land och rike runt med den hippa konstnären och fotografen JR.

I början av 60-talet gifte sig Varda med Demy. I sin självbiografiska essäfilm ”Agnès stränder” från 2008 vittnade hon om makens bisexualitet och påfrestningarna på äktenskapet men höll länge hemligt att Demy blev ett av offren för aidsepidemin.

Rosalie Varda slutade jobba som kostymör för drygt 20 år sedan för att ständigt finnas vid moderns sida och hjälpa henne att producera filmer. Numera styr hon bolaget Ciné-Tamaris med sin bror Mathieu Demy.

– Jag älskade att göra kläder till filmer, men längtade också efter att komma närmare min mor och hennes unika kreativitet. På många sätt har mitt yrkesliv blivit en familjeaffär. Mamma brukade säga ”fråga regeringen” när vi jobbade ihop. På vissa sätt känns både hon och min pappa som mina två äldsta barn, ha ha…

Hon beskriver sitt nuvarande yrkesliv som ett glädjefullt äventyr även om det är ett slit att få ihop pengarna till restaurering och digitalisering.

– Jag tror att Agnès fortsätter att vara ständigt aktuell för att hon står för en socialt engagerad filmkonst som samtidigt alltid har varit fantasirik och lekfull – oavsett om det handlar om spelfilmer eller dokumentärer. Tekniskt sätt låg hon också alltid i framkant och använde sig tidigt av de små digitala kamerorna.

Rosalie Varda tycker sig spåra inflytande från moderns filmer hos många av samtidens kvinnliga regissörer; från Alice Rohrwacher, Céline Sciamma och Rebecca Zlotowsky till Chloé Zao, Greta Gerwig och Jane Campion.

– Jag vet att många av dem har studerat hennes filmer och kan dem utantill. Jag tror också att hon är en viktig förebild för många kvinnliga filmskapare för att hon var så fri. Hon bildade tidigt sitt eget produktionsbolag och tog kommandot över sitt eget arbete, säger Rosalie Varda och tillägger:

– Naturligtvis fick hon kämpa med pengarna som alla andra men hon hittade på något sätt alltid sina egna vägar. Till skillnad från min far, som var en drömmare, så var hon alltid superpragmatisk.

Hon tecknar ett porträtt av en mor som var mån om att ge sina barn så mycket kärlek och kultur som möjligt men som avskydde helger och semestrar.

– Mamma ville alltid jobba, in i det sista. Hon var den mest outtröttliga människan som jag någon mött. Stängde någon en dörr, så nog sjutton tog hon sig in genom fönstret. Fyra dagar innan hon dog så var hon i full gång och planerade nya filmer.

På frågan vilka filmer, vid sidan av ”Sjunger, sjunger inte”, som Rosalie Varda skulle rekommendera en nytillkommen Varda-publik svarar hon:

– Det beror förstås på vilka tittare det handlar om, men jag skulle rekommendera alla att börja med hennes dokumentär ”Efterskörd” från 2000, en film som hanterar aktuella ämnen som klimatet, konsumtionskritik och fattigdom med mycket poesi. Formmässigt kan man förstås inte heller gå förbi ”Cléo från 5 till 7” som också säger så mycket om hennes estetik och sätt att skriva.

Helena Lindblad: Filmens lekfulla lilla gumma brann för både verkligheten och fantasin