Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
För mig skedde initiationen på vägen till en möhippa. Där satt vi, bland ballonger och Excelark, redo att överraska bruden. Samtalet var befriande ärligt, inte alls så som jag minns hipporna från den tiden då klackarna var högre, liksom rädslan för smärta. Mycket skulle avhandlas sedan den senaste 40-årsfesten: krisande barn och äldre generationer, galna chefer, världsläget.
Skulle man skratta eller gråta åt eländet?
Ingetdera, visade det sig. Här gällde det i stället att beställa hem magnesium.
Snabbt invigdes jag i ett nytt paradigm, summerat i ett för mig dittills okänt ord: perimenopausen. Alltså förklimakteriet, då mensen fortfarande kommer, men hormonerna redan börjat ställa om inför att fertiliteten ska upphöra.
Detta har på sistone blivit en vanlig förklaring för alltifrån sömnbesvär till ett häftigt raseri inför sådant som man tidigare tålt i tysthet. Vissa talar om perimenopausen som en personlighetsförändring.
Inget av detta låter som någon vidare anledning att andas ut. Ändå brukar perimenopauspratet åtföljas av en lättnadens suck. För, tänk ändå, nickas det förnumstigt, vilken tur vi har! Vi må gå itu av sömnbrist och depressioner – men vi kvinnor som råkar vara dryga 40 just nu är i alla fall den första generationen någonsin att faktiskt kunna sätta ord på hela härligheten!
Detta har på sistone blivit en vanlig förklaring för alltifrån sömnbesvär till ett häftigt raseri inför sådant som man tidigare tålt i tysthet.
Nja, tur och tur. Jag är mer benägen att hålla med författaren Agnes Lidbeck, som skrivit en briljant betraktelse över en dammiddag där alla närvarande plötsligt upptäcker att deras sociala medier svämmar över av reklam mot just perimenopausen (GP 22/4-25). ”Är det inte lite lustigt”, skriver Lidbeck, ”att det är precis exakt den diagnos som gör det möjligt att än en gång avfärda kvinnors – kvinnorna runt bordet, som just tagit sig ur småbarnsårens inferno och skulle kunna spela en konstruktiv samhällsroll igen – inspel?”
Samtidigt tror jag att det pågår något ännu mer ödesdigert här än gammal vanlig ”gaslighting”. Alltså att när just kvinnor uttrycker ilska över en ohållbar verklighet så bemöts vi med en diagnos som pekar ut vårt inre som problemet. Gärna dessutom så diffus att vem som helst kan tänkas vara drabbad och därmed måste behandlas, medan den yttre verkligheten förblir oförändrad.
Nej, att vi plötsligt pratar om perimenopausen är också en del av ett större skifte, som inte bara gäller kvinnor. Algoritmerna håller nämligen på att reducera oss alla till kroppar fångna i ett ständigt nu, nu, nu. Helst utan minnen, överjag och förmåga att begrunda våra egna känslor.
Män drabbas också. På kultursidorna denna vår debatteras mäns inre liv, eller påstådda brist därpå, apropå att huvudpersonen i den hajpade romanen ”Kött” helt tycks sakna inre dialog (DN 24/4).
Men frågan är om det inte egentligen började – som så ofta i dag – i Silicon Valley. Jag tänker på den omtalade intervju som släpptes i mars med Marc Andreessen, riskkapitalisten som varit pådrivande bakom techbranschens 180-graderssväng till att stödja Trump.
Det som förenar över könsgränserna är ju just det som får stå tillbaka nu: det inre livet.
Det som gjort intervjun viral är att Andreessen förordar noll introspektion. Han menar att det är just för att han inte ägnar sig åt någon inre dialog som han kunnat bli så framgångsrik – och att fler borde följa hans exempel. Att tänka på det som varit eller finns inom en leder bara till stagnation. Arbetsmässigt, privat och civilisatoriskt. Freud och andra ”europeiska” skuldbeläggare har gjort hela västvärlden en otjänst. Människans riktning bör varken vara inåt eller bakåt, utan framåt – det gäller att agera, inte reflektera.
”Move forward, go!” sammanfattar Andreessen sitt budskap, alltmedan hans högerhand flyger snett uppåt. Som en ohejdbar rymdraket – om man nu inte till vill göra en mer politisk tolkning av vad detta är för slags gest.
Men vad innebär ”move forward, go” i den värld som Silicon Valley skapat åt oss andra att scrolla runt i? Svaret är knappast att vi alla ska bygga något själva. De flesta av oss är dömda att lojt irra runt i de digitala labyrinter som techbrorsorna konstruerat. Då och då sprintandes förbi nästa hörn, utan överblick eller riktning. Bäst är det om vi inte ens vet vad som driver oss, för då kan vi ju inte göra annat än att följa alla de ohämmade impulser som håller hela upplägget igång.
Donald Trump utgör sinnebilden för denna nya människa: ett ständigt presens fylld av starka, omedelbara reaktioner på vad som än råkar komma i hans väg, snarare än en person som är sammanhållen över tid och rum och har sådant som övergripande mål i livet och ett överjag. Så beskrivs han i den nyutkomna boken ”Fallet Trump” av kanadensaren Alain Roy.
Allt detta spelar förmodligen även in i den tilltagande politiska polariseringen mellan könen: alltså att män drar till höger och kvinnor till vänster och alltmer sällan mötas de tu. För det som förenar över könsgränserna är ju just det som får stå tillbaka nu: det inre livet. Det som gör en människa till en person – till skillnad från blott en kropp styrd av djuriska impulser. Eller, för den delen, av hormoner.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Det intressanta är inte vad Lena Andersson säger om svenskhet – utan varför
