En dag i mitten av januari 2019 anlände Labourledamoten Tulip Siddiq till underhuset i en rullstol. Det indigofärgade klänningstyget stramade över magen.
Egentligen skulle hon ha varit på Royal Free Hospital i Londonstadsdelen Hampstead. Siddiq hade drabbats av en svår graviditetsdiabetes och läkarna ansåg det bäst att hennes ofödde son kom ut så snart som möjligt.
Men när hon fick tid för kejsarsnitt samma dag som det brittiska parlamentet skulle rösta om brexitvillkor, som den dåvarande premiärminister Theresa May hade utarbetat, bestämde hon sig för att skjuta fram förlossningen.
– Om min son kommer till världen bara en dag senare än vad läkarna rekommenderat, men det är en värld där chansen är större för en stark relation mellan Storbritannien och Europa, då är det värt att kämpa för, sade Tulip Siddiq om sitt beslut till BBC.
Det var ingen som pressade henne att delta i voteringen som höggravid och sjuk. Tulip Siddiq hade till och med erbjudits möjligheten att kvitta sin röst mot en röst från en konservativ ledamot. Men det ville hon inte. Hon sade sig inte lita på sådana överenskommelser sedan en konservativ ledamot året innan hade brutit mot en och alltså deltagit i en omröstning trots att han lovat att avstå.
– Detta är den viktigaste voteringen under min livstid, men ärligt talat borde man inte hamna i en situation där man tvingas välja mellan sin sons födelse och sina väljares önskemål.
Det svenska kvittningssystemet, som kollapsade i och med Sverigedemokraternas röstningskupp, är i hög grad modellerat på det brittiska. Som med många andra parlamentariska förfaranden är det svårt att säga exakt hur och när systemet uppstod, men den första dokumenterade gången som kvittning användes i underhuset i London var 1730.
Tulip Siddiqs rullstolsnärvaro vid brexitomröstningen 2019 fick halva Storbritannien att engagera sig känslomässigt i en förestående förlossning och i kvittning
”Pairing” är den brittiska termen för denna praxis, som inte regleras i någon lag.
En parlamentsledamot som har goda skäl att inte närvara vid en votering kan ansöka hos det egna partiets inpiskare – som i Sverige ungefär motsvaras av en gruppledare – om att få kvitta sin röst. Inpiskaren söker sedan kontakt med inpiskaren hos ett oppositionsparti med förhoppningen om att även någon från motståndarsidan kan avstå från att rösta. Detta för att återställa jämlikheten i voteringen.
Det informella systemet bäddar för fiffel och regelbrott. Inpiskare har avslöjats med att dubbelpara en egen ledamot med två från oppositionspartiet för att på så sätt vinna en röst.
Vid särskilt betydande motioner och voteringar händer det att ansökan om kvittning avslås eller att motståndarpartiet helt enkelt inte vill ställa upp.
Det skedde 1979. Den dåvarande premiärministern James Callaghan stod inför en misstroendeomröstning. Labourledamoten Alfred Broughton låg på dödsbädden, men var fast besluten att rösta mot förslaget. Partiets inpiskare försökte hitta en konservativ ledamot att kvitta mot den sjuke Broughton. Förgäves. Premiärministern vägrade i slutändan att låta honom lämna sjukhuset och förlorade misstroendevoteringen med en röst. Broughton avled några dagar senare.
Tulip Siddiqs rullstolsnärvaro vid brexitomröstningen 2019 fick halva Storbritannien att engagera sig känslomässigt i en förestående förlossning och i kvittning. Händelsen sparkade också igång en debatt om huruvida det brittiska parlamentet var omodernt, rent av misogynt. Det dröjde inte länge innan man fattade beslut om att höggravida och ledamöter som just blivit föräldrar skulle ha tillåtelse att rösta via ombud.
Mindre än 24 timmar efter att hon hade lämnat underhuset i en taxi födde Tulip Siddiq en frisk son.
Läs mer:
De har högst frånvaro i riksdagen
Efter röstkaoset – total närvaroplikt i riksdagen
Älskade politik: Behövs ens riksdagsledamöter?
Sandra Stiskalo: Älskar brittiska politiker att få pisk?
