Hallams sista resa: ”Det spreds en del osanningar”

Möjligheten till ett guldskimrande avslut finns fortfarande kvar för Sam Hallam. Det här är därför ingen avskedsintervju. Summeringen av hans fyra säsonger som förbundskapten, som fram till nu har resulterat i två VM-brons, får vänta ytterligare några veckor.

Men det är inte för tidigt för en reflektion över hur resan fram till det sista mästerskapet har varit.

Hur har du förändrats som coach och människa under åren som förbundskapten?

– När jag började det här jobbet var jag kanske inte ett stort fan av nätverkande. Jag tyckte det var ganska skönt att gå in i tränarrummet där jag så att säga hade mitt gäng, säger Sam Hallam och ler.

– I rollen som förbundskapten har du däremot ett mycket större nätverk som du måste hålla igång. Det är många telefonsamtal, mejl och så vidare för att själv vara uppdaterad och för att uppdatera andra. Det gör att du måste vara mer utåtriktad i dina kontakter så den sidan av mig har jag fått utveckla.

– Det skulle jag säga att det är det som har förändrat mig mest, både som coach och människa.

På Svenska ishockeyförbundets kansli i Stockholm samlas i slutet av april en skara journalister när förbundskapten Hallam ska presentera den första landslagstruppen efter OS i Milano.

För Sveriges del tog OS slut i kvartsfinalen sedan Tre Kronor förlorat i förlängningen mot de blivande guldmedaljörerna USA.

Den förlusten är i sig egentligen inte mycket att orda om. Snarare var det Sveriges insats i gruppspelet som ledde till kritik. I och med förlusten mot Finland, och ett sent insläppt mål mot Slovakien, slutade Sverige trea i gruppen. Vilket innebar en svårare väg i slutspelet.

Före den här aprildagen har Sam Hallam bara gjort ett fåtal intervjuer efter OS, och han vet att innan det är dags att blicka framåt kommer han behöva blicka bakåt.

– Direkt när man kom hem från OS blev det en sådan där mästerskapsdipp, och en känsla av tomhet. Vi är alla olika men jag tror de flesta känner att det är jobbigt att misslyckas, och att det kan vara okej att man kan behöva två veckor att slicka såren, säger han.

– Det är klart att det då kan vara lätt att kanske fastna i negativa tankar, men tittar man lite större och bredare är möjligheten att få representera Sverige och Tre Kronor i ett hockey-VM i Schweiz ganska häftigt. Inte minst med bakgrund av den erfarenheten som vi har byggt upp i staben. Vi vet vad som väntar och känner oss trygga med det.

– Det gjorde att det var ganska enkelt att hitta motivationen och glädjen igen.

Han berättar hur han efter OS ringde till människor han tidigare jobbat eller spelat med, och andra vänner.

– Mitt sätt att hantera dippen var att jag behövde prata om det, och de här personerna visste jag skulle ge mig en ärlig bild.

– I slutändan kommer det ner till: hur viktigt är det vad andra säger och tycker om en, kontra vad de som känner en och vet vem man är tycker. Där har naturligtvis feedbacken inifrån när man efter OS pratade med spelarna också varit väldigt viktig.

Riktigt vad som sades i de samtalen vill han inte berätta.

– Nu kanske vi framstår som lite hemliga så där, men någonstans finns respekten att det som sägs mellan två personer stannar där.

Nästa gång vi ses är i ett soligt Ängelholm där Tre Kronor är på plats för de sista VM-förberedelserna.

Med ytterligare lite distans till missen i OS, pratar vi även den här gången en del om den kritik som han har fått under den senare delen av tiden som förbundskapten.

– När jag kom hem från Four Nations (februari 2025) blev jag lite förvånad över den vinklingen som det hade blivit av vår insats. Överlag tyckte jag att vi spelade bra hockey. Vi tog Kanada till övertid i Montreal och vi slog USA i Boston.

– Efter det kom VM på hemmaplan där alla nästan förväntade sig att vi skulle vinna, och vi själva så klart också vill det.

När det inte gick vägen, Sverige var chanslöst i semifinalen mot USA, blev förbundskapten Hallams besök i Viaplays hockeystudio efter matchen en stor snackis sedan han och experten Erik Granqvist hamnat i en hetsig diskussion.

– Jag tycker väl kanske att en viss intervju där blev lite väl uppskriven. Det är sådant som händer. Jag har träffat de människorna efter och det har inte varit något konstigt, säger Hallam.

I februari i år var det så dags för OS i Milano.

– Där tycker jag det var konstigt att det var väldigt mycket vinklat på mig, och en hel del osanningar som spreds. Det är olyckligt för både mig och spelarna, säger Sam Hallam utan att specificera vad han reagerade över.

– Min känsla efter OS var att vi från insidan upplevde turneringen på ett sätt, men bilden som förmedlades var på ett helt annat sätt. Då får man så klart gå till sig själv och fundera över om jag kunde ha förmedlat det på ett annat sätt.

– Men summa summarum vet du att sådant här ingår i uppdraget som förbundskapten. Någonstans får man då bestämma sig för vem man vill vara. Om man ska fastna i det eller borsta av sig och gå vidare. Och i efterhand känner jag att de här upplevelserna har gjort mig både bättre som människa och coach. Det är vad livserfarenheter gör med oss.

Sam Hallam nickar åt några spelare som är på väg mot omklädningsrummet innan han fortsätter:

– Sedan kan man så klart tycka att det är något annat när det raljeras och drivs till sin spets, hittas på och ljugs. Men vi är inte ensamma om att råka ut för det i vår bransch. Det finns inom politiken, underhållning och andra delar också.

När 46-årige Sam Hallam tillträdde som förbundskapten hade han varit tränare för SHL-laget Växjö i tio säsonger. Under den tiden vann han tre SM-guld.

Är det något i den internationella miljön som har överraskat dig?

– Jag vet inte om jag skulle använda ordet överraskat, men jag har slagits av är att det ofta är väldigt clean hockey. Spelarna visar stor respekt. Det är inget trams och väldigt få fula eller dåliga tacklingar.

– Det har också blivit väldigt tydligt både i vår grupp och hos dem vi möter hur mycket det betyder att ta på sig landslagströjan. Oavsett vilken nation du spelar för är det svårt att ta sig till ett VM, och den stoltheten jag har sett hos dem som har lyckats har gjort stort intryck.

Hur har den internationella landslagshockeyn förändrats under de fyra säsonger som du har varit förbundskapten?

– När jag kom in hade Finland varit i tre raka VM-finaler (guld 2019 och 2022) med ett väldigt strikt positionerande spel och starkt försvarsspel. De senaste åren skulle jag säga att tempot har dragits upp och skicklighetsnivån har höjts.

Kan en del av förklaringen till det vara att flera lag har släppt fram yngre spelare, medelåldern i USA:s VM-guldlag 2025 var till exempel 24,4 år?

– Så kan det vara, men sedan byts ju också coacher ut och nya kommer in med andra filosofier. Tjeckien är ett exempel. De bytte spelsätt för två år sedan. I dag spelar de mycket mer aggressivt med press över hela isen. Numera spelar Finland också lite mer åt det hållet.

Det där med att ge unga spelare chansen är inget som Sam Hallam varit främmande för. 2023 blev Leo Carlsson Sveriges yngste VM-spelare genom tiderna med sina 18 år och 136 dagar. Året efter fick Felix Unger Sörum, då 18 år och 242 dagar, chansen.

I Hallams sista VM tar han det ett steg till. Med i truppen, som under onsdagen kom till Fribourg, finns fem spelare som alla var med och vann JVM-guld i januari i år – där forwarden Viggo Björck är yngst med sina 18 år och 64 dagar när mästerskapet inleds.

Påpekas ska att ingen av de fem, som alla var med och vann JVM-guld, är med för att se och lära. De är kort och gott tillräckligt bra för VM-spel.

Nästa säsong återvänder Sam Hallam till klubblagshockeyn när han blir ny tränare för Genève-Servette i den schweiziska ligan.

Men först väntar VM i hans blivande hemland där Sverige i fredagens premiär ställs mot Kanada.

Även om det här inte är en avskedsintervju får du frågan om du redan nu har några speciella ögonblick från tiden som förbundskapten som du kommer bära med dig?

– För några veckor sedan fick faktiskt en ”deja vu-känsla” när vi spelade i Ceske Budejovice, där jag och Stefan Klockare (assisterande förbundskapten) gjorde vår första landskamp. I de turneringarna spelar man nationalsången före matcherna, och den här gången blev jag påmind om vilket emotionellt ögonblick det var inför den första matchen.

– Ett annat ögonblick var min VM-premiär i Finland. Då kände jag att ”nu går jag in i något”.

– Ett tredje var premiären i Four Nations i Montreal mot Kanada. Du visste hur mycket hockeyn betyder i Kanada, och hur länge sedan det var både de och vi kunde ställa upp med sitt bästa lag. Det är en match jag aldrig kommer att glömma.