Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Ann Jäderlund
”Solen syns och solen svävar”
Albert Bonniers förlag, 192 sidor
”Solen syns och solen svävar”, Ann Jäderlunds första nya diktsamling på sju år, inleds med ett par rader som omöjligen hade kunnat vara skrivna av någon annan, trots att antalet poeter som genom åren har inspirerats av denna den svenska lyrikens drottning knappast är få. Raderna lyder så här:
”sorg cypresser/ döds tankar/ solen lägger sig/ som en hinna/ över ån”
I det första ordparet, ”sorg cypresser”, finns den hos Jäderlund så vanliga kombinationen av abstraktion och konkretion: en subjektiv känsla, sorg, möter något objektivt och fattbart, cypresserna. I nästa rad hittar vi det lika ofta förekommande brottet mot etablerad morfologi. ”Dödens tankar” eller ”en döds tankar” vore ju grammatiskt korrekt, medan ”döds tankar” betyder – ja, vadå?
De sista raderna innehåller en liknelse. Vid första anblick tycks den konventionell, då den bygger på ett stående uttryck: något ”lägger sig/ som en hinna” över något annat. Sammanhanget gör dock att man stannar upp. Orden verkar begära en närmare granskning. En hinna, brukar inte den bestå av bindväv eller något annat handfast material? Kan man tänka sig det återspeglade ljuset så: inte som reflekterad elektromagnetisk strålning, utan som ett tunt membran ovanpå vattenytan?
Så uppmanar Jäderlunds poesi läsaren att bromsa in. Den låter en förundras över att språket dels existerar, dels gör det så framgångsrikt. Små, för modersmålstalaren ofta osynliga regler, bildar ett system där vissa ord betecknar handlingar och andra föremål, där vissa kräver reflexiva pronomen och andra stöter dem ifrån sig, där raden ”nate hassel iver alm” rymmer tre växter och en affekt. Och tack vare detta kan vi tala med varandra!
Nu tycker någon kanske att den insikten är rätt banal. Och det är den väl om man betraktar den kliniskt, som en frilagd slutsats utvunnen ur ett material. Det fina med materialet i fråga är att det är poesi. Och poesi kan inte reduceras till en konklusion. Däremot kan den analyseras, och, i Jäderlunds fall – liksom i exempelvis Gunnar Björlings och Friederike Mayröckers – sägas vara genomsyrad av en sorts språklig glädje. En upprymdhet över att världen finns, över att några bokstäver i en given ordningsföljd kan utlösa en känsla.
Generellt verkar dikterna blinka till en äldre, mer vildvuxen svenska, så som den såg ut innan ortografin standardiserades och allting blev lite tristare
”Solen syns och solen svävar” tycks mig starkare präglad av den här glädjen än det mesta som Jäderlund har skrivit. Kanske beror det på att dikterna rent rytmiskt påminner om barnramsor. Eller på att boken fungerar som ett litet privatmuseum över svenska växtarter. Trots den sparsmakade sättningen – de kursiverade diktraderna är centrerade i staplar, sällan bredare än ett par ord – är texten nämligen full av biologisk mångfald.
Men det är sällan de gamla vanliga tallarna och syrenerna som står i centrum. I stället riktar Jäderlund blicken mot organismer i den poetiska periferin. Asfaltsbarn som jag själv måste googla för att ta reda på vilka av de fantasifulla namnen som faktiskt betecknar växter (”saltmålla/ snårvinda/ martall/ och ves”, tydligen) och vilka som inte gör det (”valje”, ”solegran”). Urskiljningen försvåras av att de ovanliga orden blandas med verkliga neologismer (”mo öga/ hagetorn/ bitterlika/ oblygelighet”).
Så framhäver Jäderlund både det godtyckliga i namnen och det faktum att namn krävs för att seende ska bli möjligt. Liksom kanske en sorgligare omständighet: att många av de uppräknade växterna inom de närmaste åren kommer att dö ut.
Med arternas försvinnande följer en språklig utarmning. När mångfalden krymper glöms namnen bort. Och generellt verkar dikterna blinka till en äldre, mer vildvuxen svenska, så som den såg ut innan ortografin standardiserades och allting blev lite tristare. De återkommande hänvisningarna till barockpoeten Lasse Lucidor känns logiska: också han är väl utrotningshotad, mestadels bevarad i arkiv och genom andra mänskliga insatser.
Med Jäderlunds favoritmodus, konjunktiv, vill jag säga: måtte det ödet inte drabba henne! För så här intelligent finns det få som använder det svenska språket.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
