Hanna Hallgrens trilogi om Hanna Hallberg är skimrande litteratur

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Har du som kultursidesläsare svårt att skilja på Hanna Hallgren, Anna Hallberg, Anna Hellgren och Anna Hellsten? Då kan jag meddela att det finns ännu ett spelkort i leken: Hanna Hallberg, det autofiktiva berättarjaget i Hanna Hallgrens prosatrilogi ”Hallelujaflickorna”, vars avslutande del nu kommer på Ellerströms.

Den som har läst de två föregående böckerna – båda lysande – känner denna Hanna Hallberg som en lätt förvrängd spegelbild av författaren själv. Hon växer upp i småländska Skillingaryd, i en kristen familj som är aktiv i Frälsningsarmén. Efter studenten söker hon sig till Stockholm. Hon kommer in på Biskops-Arnös skrivarlinje och ut som lesbisk. Klassresan fullbordas i ”Hallelujaflickorna II”, då Hanna debuterar som poet på Bonniers och färdigställer sin avhandling i genusvetenskap.

Så skulle man kunna sammanfatta Hannas vuxenblivande, om man betraktar en människa som resultatet av en avslutad utveckling. Det gör inte Hallgren. Visserligen rör sig trilogin från barndomen i den första boken till medelåldern i den sista. Men det betyder inte att de dörrar som en gång har öppnats någonsin stängs. Också i den tredje boken finns scener från uppväxten, till exempel en underbar sådan där hela familjen Hallberg börjar jogga tillsammans (i matchande Adidasoveraller – året är 1981) efter att grannpappan har fått en hjärtinfarkt.

Barndomsinslagen fungerar inte som förklarande tillbakablickar av den typiska sorten (”händelse X får mig att tänka på när jag var liten och mamma gjorde Y…”). Snarare framställs de som ekvivalenta fenomen i det kontinuum som är en människas vara. Barnet Hanna fortsätter att existera, inte ”bakom” eller ”före” den vuxna utan inom henne, så som vi alla bär runt på våra äldre inkarnationer livet ut.

Det mest framträdande spåret i ”Hallelujaflickorna III” handlar emellertid inte om uppväxten, utan om den 49-åriga Hannas vistelse på en psykiatrisk klinik i Värnamo. För att tala med bokens undertitel (en referens till Karin Boye) rör det sig om en kris. Hanna faller in i en djup depression, varpå hon tvingas omplacera sin hund, sjukskriva sig från jobbet och – tror hon i alla fall – sälja sitt hus på Öland.

Berättande prosa varieras här med diktliknande textblock och påstått dokumentära dagboksanteckningar. De senare är ohyggliga i sin värnlöshet:

Jag är så fruktansvärt tappad och ledsen./ Min ekonomi går åt helvete./ Hela mitt liv har gått sönder./ För jag har gått sönder./ Det är som att jag inte finns fast kroppen är här./ Jag har fullständigt gått sönder./ O jag är så dum att jag inte ens vet varför eller hur det gick till./ Det finns ingen riktning./ Det finns inget jag.

Depressionsskildringen är den bästa jag har läst på svenska sedan Andreas Lundbergs trilogi på samma tema. Men jag vill inte lyfta fram den alltför mycket. För det som gör ”Hallelujaflickorna”-sviten så bra är inte delarna, utan helheten: den rörliga, sinnliga prosan, den väldiga intelligensen. Texten ifrågasätter ständigt sina egna premisser, samtidigt som den fortsätter att rulla fram med en väldig språkglädje, oavsett om Hallgren skriver om kärlekssorg eller om den aktade poeten Ester Fåken.

Hanna kan inte låta bli att fascineras av honom. Draget av skojare och karismatisk predikant känner hon igen från den småländska frikyrkan

Den senare är gift med Fåkenmannen, konstnärlig ledare för kulturscenen Goofy och sedermera riksbekant våldtäktsman. Hanna kan inte låta bli att fascineras av honom. Draget av skojare och karismatisk predikant känner hon igen från den småländska frikyrkan, medan utsattheten som minoritet – tendensen att i borgerliga rum uppträda som ett älskvärt spektakel – påminner henne om henne själv: ”Att vi, likt flickor med svavelstickor, kikade in på högreståndsmiljön. Förundrade.”

Minoritetsaspekten är inte oviktig. Hela Hannas existens präglas av de besläktade faktumen att hon är lesbisk och inte klassiskt feminin. Det gör det särskilt smärtsamt när flickvännen Metis, som har hyrt RFSL:s lokaler till en releasefest för sin debutbok, på dansgolvet rör vid en man på ett sådant vis att Hanna begriper att herregud, de två ligger ju med varandra. Det som för henne är hud är för Metis en kostym.

”Jag skriver inte med mjölken utan med blodet, den manhaftiga lesbianens blod, för henne som varken har fött, eller kommit i närheten av att göra kvinna rätt”, heter det i en av trilogins många reflektioner över den egna poetiken. Jag vill tacka Hanna Hallgren för det: som halvkvinna, möjligen, men framför allt som läsare. ”Hallelujaflickorna” är ett skimrande stycke litteratur.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker