Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det senaste året har polisanmälningar och rättegångar gett allmänheten en inblick i de svenska internatskolornas ofta så slutna värld. I sin dom den 8 december 2025 slog Värmlands tingsrätt fast att det på Lundsbergs internatskola fanns en djupt rotad kultur av kamratfostran och ett strikt hierarkiskt poängsystem. Domstolen konstaterade att de äldre eleverna gav order till de yngre och att det i praktiken inte fanns någon möjlighet för de yngre att säga nej utan att riskera utfrysning.
Den bilden känns igen i den senaste incidenten vid Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket (SSHL), där tre elever har häktats, bland annat misstänkta för grovt sexuellt ofredande, grovt olaga tvång och grov misshandel. I det fallet har åklagaren Lisa dos Santos beskrivit ”en etablerad maktstruktur, ett så kallat system bland eleverna på skolan som går ut på att äldre elever har befattningar och positioner, där de kan kontrollera och bestraffa yngre elever” (Mitt i, 12/10).
Ett fönster till ett hemligt rum har öppnats på glänt, men sikten är begränsad. Vi ser vad som händer, men inte varför. Vet ens internatskoleeleverna själva varför det händer, var systemet kommer ifrån och vad det är till för? Högst tveksamt. Liksom julbocken är det bara en del av traditionen; ingen vet varför den står där under granen. Men det hierarkiska elevstyret över elevhemmen har ett syfte, om än perverst. För att kunna se det måste fönstret öppnas mer, och vi måste även titta bortom Sverige.
När den statliga Clarendonkommissionen granskade de engelska internatskolorna under 1860-talet lyftes förmågan att styra över andra och kontrollera sig själv fram som själva kärnan i det engelska internatskolesystemet. Detta system av delegerat elevstyre kallas ofta the prefect-fagging system eller bara the fagging system. Ordet fag går troligtvis tillbaka ända till 1400-talets Winchester College. Det kan härledas från faggot, som betyder ett knippe träpinnar. Vid Winchester var det de yngsta eleverna som ansvarade för att hålla elden vid liv genom att hämta ved.
Vid de engelska internatskolorna fanns ett logistiskt problem: för många elever och för få lärare. Detta ledde till återkommande upplopp, där eleverna tog fysisk kontroll över skolorna. De gnistor som fick upploppen att bryta ut kan uppfattas som relativt små. Vid internatskolan Harrow ledde exempelvis poeten Lord Byron år 1808 ett elevupplopp efter att skolan, enligt elevernas mening, hade utsett fel rektor. Vid Winchester utbröt ett upplopp år 1797 efter beslutet att en dag som tidigare varit helgdag skulle bli en vanlig skoldag. Incidenten avvärjdes först efter att skolans rektor åberopat The Riot Act, vilket gjorde det möjligt att kalla in militären.
Utmaningen för rektorerna och lärarna vid de engelska internatskolorna var alltså att få de styrande eleverna på sin sida. Det är här legenden om Rugby Schools Thomas Arnold tar form – rektorn som själv lyckades utse de styrande eleverna på skolan. Arnold liknade dem vid sina generaler eller sin aristokrati. Han undervisade dem, vann deras lojalitet och kunde därmed förhindra upplopp. Våldet mot de yngre eleverna fanns kvar, men nu var det sanktionerat uppifrån.
I utvecklingen av de engelska elitskolornas fostringsideologi förefaller det därför som om riten kom före myten, det vill säga att fostringssystemet med delegerat elevstyre (riten) var en produkt av och ett motgift mot de anarkistiska omständigheterna. Efter att elevstyret var på plats skapades en mytologisk historia om vad systemet fostrade sina elever till. Från 1800-talet och framåt målades de engelska internatskolorna upp som plantskolor för blivande statsmän och som en av förklaringarna till Storbritanniens position som stormakt, med bevingade uttryck som ”The battle of Waterloo was won on the playing fields of Eton”.
Det var just genom imitation som den engelska internatskolemytologin i början av 1900-talet tog sig till Värmland och Uppland
Denna föreställning om hur och i vilka miljöer barn ur samhällets övre medelklass och överklass borde fostras spreds under 1800-talet till de brittiska kolonierna i såväl Asien som Afrika. Även skolor utanför imperiets direkta räckvidd tog den engelska internatskolan som förebild och anpassade dess fostringsideal till sina egna nationella sammanhang. Det var just genom imitation som den engelska internatskolemytologin i början av 1900-talet tog sig till Värmland och Uppland. Sverige skulle få sina egna ”Eton”.
Det är som en del av denna större idétradition som de svenska internatskolorna bör förstås. Och tanken om hur framtidens ledare ska fostras har därmed bevarats, i nästan balsamerad form, från den tid då drottning Viktoria styrde över vågorna och världen. Bevarad är även kopplingen mellan att utöva våld och att tillhöra en specifik social klass. Att under sin skoltid utsättas för övergrepp av äldre elever kan därför fungera som ett slags mensurärr – alltså motsvarande spåren efter en traditionell duell med sabel eller värja.
Sviterna av våldet vid skolorna har alltid varit mer än ärr efter något slumpartat slagsmål. De har visat på en fullbordad resa genom elevhierarkin och burits med stolthet. Just därför innehåller många självbiografiska och fiktiva berättelser om livet vid internatskolor ingående redogörelser för det våld personen utsatts för. Ett våld som format personen till den man och den ledare han (oftast är det en han) är i dag.
Hur kommer ärren efter det senaste våldet på Sigtuna att bäras? Och bemötas av omvärlden?
Kanske är det inte ett fönster som har öppnats på glänt, utan Pandoras ask. När locket väl lyfts framträder något mer besvärande än enskilda övergrepp och misslyckanden: en historia där våld, lydnad, ledarskap och social tillhörighet under lång tid har vävts samman och givits mening.
Men först när hela historien läggs i dagen, och internatskolornas egna berättelser om sig själva granskas, finns det förutsättningar för verklig förändring. Annars riskerar vi att stänga fönstret igen, medan rummet bakom förblir detsamma.
Läs mer:
Vesna Prekopic: Var är tjejerna på Lundsberg?
Isabelle Ståhl: Ondskan ligger fullt synlig i berättelsen om Lundsberg
