Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När jag först fick höra att vi skulle ärva en koloni hoppades jag på Belgiska Kongo. Eller åtminstone en ö i Västindien. Men det som föll på vår lott visade sig vara mycket mindre. Men också – i alla fall moraliskt – enklare att hantera: en bit land att odla på.
Som ni vet har hobbyodlandet spritt sig och vuxit till en sekt. En fullvärdig medelklassmänska ska numera inte bara ha ett nyssbytt kök och uppdaterade åsikter om boräntor och tv-serier, utan också en sekatör för femhundra spänn och ett brinnande hat mot kirskål. En burk hemodlad rabarbermarmelad (med handskriven etikett) är det senaste inom gåbortspresenter.
Samtliga sektmedlemmar kan elegant formulera sambandet mellan världsläget och de egna pallkragspotatisarna. De små knölarna är, får man höra, en motståndshandling: samtidigt revolutionära, undergörande för den mentala hälsan och ljuvliga med en klick smör.
Gröna fingrar är högstatus och flera av mina vänner har trillat dit. Det sås och grävs och ansas och vets saker – till exempel om korrekt frönedtryckningstemperatur. Ja, kära läsare, det finns särskilda jordtermometrar och en googling avslöjar att sådana är ”ett måste”. (Det kommer att bli dyrt det här.)
Ja, jag sugs in av jordens dragningskraft. Så se upp alla kolonister, för här kommer jag farande.
Mina egna fingrar är avgjort inte gröna. Jag skulle snarare beskriva dem som rosa, och till råga på allt väldigt mjuka och liksom lättskadade, anpassade till ett arbetsliv på kontor. Dessutom har jag tummen mitt i handen – eller ”räfsan mitt i stjärten”, som det heter på kolonislang.
Så det är med viss bävan jag deltar på mitt första områdesmöte. Behöver jag säga att det äger rum utomhus? Att det serveras hemgjord soppa? Och att man förväntas ha med sig egen räfsa?
Men det går förstås precis som ni redan har gissat. Solen tittar fram, jag imponeras av engagemanget, samarbetet och det avslappnat medmänskliga. Själva idén, med arrenderad mark för rekreation och odling, har jag alltid tyckt var lysande. Och den som inte är svag för en gemensam soppa …
Ja, jag sugs in av jordens dragningskraft.
Så se upp alla kolonister, för här kommer jag farande: en invasiv hedning med räfsan i stjärten och den nyfrälstes vansinne i ögonen. Låt oss plantera massor av lupiner.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Här och nu betalar jag av min skuld till Simple Minds
Herr B-klassikern: När ska man skriva sin dödsruna om inte medan man lever? (2020)
