Inga-Lill och Erzebet hämtar matsvinn för att få ihop vardagen: ”Inte klokt att det behövs”

Surdegsbröd, veganska biffar och stora burkar med svarta oliver. Lådor med brunfläckiga bananer och påsar med äpplen. De 63-åriga väninnorna Inga-Lill Petersson och Erzebet Varga rullar sina dramatenväskor längs med högarna av matsvinn.

En man med cigarett i mungipan lastar ut lådor ur bagageluckan på en silverfärgad personbil. Han är en av volontärerna i den ideella gruppen Matsvinnhjälpen som delar ut mat till behövande här, på en parkering i Malmöstadsdelen Kirseberg. På torget bredvid köar 82 personer. De som väntat längst har varit här i flera timmar, men när det är dags att i turordning komma fram och ta emot mat går det undan.

Inga-Lill Petersson är med på båda sidor av utdelningen och hjälper till med logistiken lika mycket som hon fyller sin egen kasse. Snabbt far hon runt och småpratar med de flesta samtidigt som hon delar ut kölappar till de väntande eller packar påsar med frukt.

Trots att de måste vända på varje krona är hon och Erzebet något av experter på att få vardagen att gå ihop. Maten från utdelningen är ett välkommet tillskott.

– Utan den skulle det inte gå, säger Erzebet Varga som är sjukpensionär sedan 13 år.

Det senaste året har matkön på torget vuxit sig allt längre. De hemlösa får välja först, eftersom de har svårt att förvara storpack och tillaga maten. Men de är inte i majoritet. De flesta är sjukpensionärer, ukrainska flyktingar, ensamstående mammor, barnfamiljer som lever på försörjningsstöd och personer med skuldsanering.

En treåring får en äppelkaka av en av volontärerna som delar ut mat. Hans mamma packar varorna runt sonen som sitter i en skrinda.

Efter en timme är parkeringsplatsen tom. Det mesta har gått åt, till och med enkilospåsarna med proteinpulver vars utgångsdatum passerats. En äldre kvinna med rullator tar emot en av dem trots att en av volontärerna säger att de är ”mer för såna som tränar på gym”.

– Jo, men det är protein, svarar kvinnan.

Inga-Lill och Erzebet har varit grannar i över 30 år och träffades när deras barn var små och lekte på gården. Att de umgås dagligen märks i hur de fyller i varandras historier. Som den om hur råttorna åt upp Inga-Lills odlingar på lägenhetens uteplats. Därför odlar hon numera bara i en pallkrage i en park, som hon hyr av kommunen för femtio kronor om året. Erzebet Varga hade också en odling men gav upp när skörden blev stulen.

– Jag tröttnade.

Inga-Lill Petersson har haft många jobb. Som kassörska i Danmark, skötare inom psykiatrin och senast som trappstädare. För två år sedan tog yrkeslivet slut.

– Jag ramlade när det var så mycket snö att vi inte kunde köra vagnen mellan trapphusen. Jag fick ont i foten men fortsatte att jobba, för jag hade alltid ont i fötterna. Det visade sig att jag hade gått med en spricka i foten, säger hon.

Under sjukskrivningen förlorade städfirman en stor kund vilket ledde till att Inga-Lill Petersson och flera av hennes kollegor förlorade sina jobb. Sedan dess har hon levt på ersättningen från alfakassan på 7 600 kronor i månaden, med tillägg från socialtjänsten.

När räkningarna är betalda har hon ungefär 3 500 kronor kvar att leva på varje månad, säger hon. Det ska räcka till kläder, mat och bussresor. På sin distinkta malmöitiska beskriver Inga-Lill Petersson hur hon får pengarna att räcka.

– Leta röda prislappar, jaga annonser, kolla, kolla, kolla.

Erzebet Varga blev sjukskriven på grund av höftproblem och en skada från jobbet i storkök. För 13 år sedan blev hon sjukpensionär och får ut 8 200 kronor i månaden, inklusive bostadsbidrag.

– Som tur är får jag hjälp av mina barn. Vi tar hand om varandra. För jag kände direkt när jag blev sjukskriven hur jag gled ner, säger hon.

På grund av sina fysiska problem har hon rätt till ett rabatterat busskort som gör att hon kan ta sig runt för att handla billigt eller hämta mat som skänks bort. Erzebet lusläser reklamblad, följer Facebookgrupper som tipsar om fynd och pratar med andra som också vänder på varje krona.

– Det är vår värld. Väninnorna ringer och berättar ”där är billig potatis, där är erbjudande på kaffe, där finns det sköljmedel!”

– Tidigare kollade jag om potatisen var en krona billigare på Nydala eller Rosengård. Då tog jag bussen dit. Jag springer aldrig bara in på närbutiken, säger hon.

Att matmomsen sänkts har inte gjort någon skillnad, menar Inga-Lill Petersson. Hon tycker bara att det märks på de öresavrundade ”tossiga priserna”.

– Hade de brytt sig hade de kunnat sänka momsen med mer än några ören.

Men hon håller ständigt koll på elbolagets app i ett försök att hålla nere energikostnaderna för tvårumslägenheten i ett av Malmös miljonprogramsområden.

– Jag hänger upp mig på elen, jag är helt nojig, säger hon.

Erzebet Varga skrattar åt vännens detalj

– Hon ringer mig och säger ”I dag är det dyrt, i dag lagar vi inte mat!”

Inga-Lill Petersson faller in i skrattet.

– Sen är det billigt och då är det dags att passa på. Då kan jag laga mer än en rätt. Ibland både uppe på spisen och i ugnen, säger hon.

Hon har alltid någonting på gång. Stickar, virkar, bakar och pysslar. Och kilar över till Erzebets lägenhet, där man alltid blir bjuden på något gott.

– Jag kan komma upp till henne och plötsligt har jag en tallrik framför mig med ett ”varsågod och ät!”

Matköerna ringlar inte bara över Kirsebergs torg. De har blivit ett återkommande inslag i stadsbilden utanför flera av Malmös kyrkor och hjälporganisationer. Att allt fler lever i fattigdom märks hos Skåne Stadsmission som snart öppnar ytterligare en Matmission, en butik som säljer donerad mat till låga priser. Dit kommer inte bara arbetslösa, sjukskrivna eller nyanlända utan även personer som trots ett arbete inte får pengarna att räcka och pensionärer.

Enligt den senaste Fattigdomsrapporten, som ges ut av Stadsmissionen, ökade andelen personer i Sverige som lever i matfattigdom från tre till sex procent mellan 2021 och 2024.

– Det har blivit mycket lättare att trampa snett. Förut hade vi myndigheter som var mer förlåtande. Nu upplever vi att det är mer strängt och att handläggarna har större press på sig uppifrån, säger Lisa-Lo Sonnesjö på Skåne Stadsmission.

Bilden bekräftas av Tove Samzelius, lektor i socialt arbete vid Malmö universitet, som forskar om fattigdomsrelaterade frågor.

– Det finns en bild i Sverige av att vi har ett skyddsnät som fungerar. Den bilden börjar utmanas väldigt mycket, säger hon.

Det finns många olika sätt att mäta fattigdom. Men oavsett hur man räknar så ökar den absoluta fattigdomen, som innebär svårigheter att ha råd med behov som boende, mat och kläder, enligt Tove Samzelius.

Startskottet ser hon som 90-talskrisens förändringar i socialförsäkringssystemet. Därefter har flera faktorer påverkat utvecklingen, som arbetsmarknad, konjunktur och stigande hyror, säger hon.

– Inkomsterna har släpat efter, framför allt för dem som har lägre inkomster oavsett om man arbetar eller inte.

Tove Samzelius beskriver att vi just nu ser ett skifte. När det blir svårare för arbetslösa eller sjuka att få sina behov tillgodosedda genom socialförsäkringar ökar behovet av matutdelningar och hjälporganisationer.

– Det som saknas är en politisk vilja att sätta sig in i och faktiskt förstå hur det är att leva under de här förhållandena. Så länge den inte finns går vi i en helt annan riktning.

Johan Valdemarsson hittade Matsvinnhjälpen när han själv hade det tufft. Nu, ett par år senare, är han med och lägger flera timmar i veckan på att hjälpa. För att det känns så bra att ge tillbaka, säger han.

– Det är skönt för hjärtat. Som nutella för själen.

Gränsen mellan vem som ger och får hjälp är flytande. Många av volontärerna har själva svårt med ekonomin och får med sig en matkasse hem efter utdelningen.

– När man själv har erfarenhet vet man hur jobbigt det kan vara att söka hjälp, säger Johan Valdemarsson.

Den här dagen har en stormarknad som inte sålde slut på påskmat donerat flera tusen ägg. Det är en dyr, näringsrik och därmed åtråvärd råvara för många av besökarna.

Bland dem som hjälper till med utdelningen finns tidigare hemlösa, långtidsarbetslösa och flera som kommit till Sverige som flyktingar. Men också personer som har ett annat jobb men som är här för att de vill göra en insats, som Marina Elliot.

– Det här är mitt andra heltidsjobb, säger hon.

Efter jobbet kör hon till stormarknader och hämtar utrensade varor. Bensinen betalar hon själv, liksom svinnet som vissa kedjor tar en symbolisk summa för.

– Det började med att vi var några som köpte ut matsvinn tillsammans och det blev över. Då tänkte vi att vi kunde använda det till att hjälpa andra och sedan har det bara vuxit.

Eftersom gruppen inte har någon lokal förvaras maten hemma hos henne och de andra tills den kan delas ut. Marina Elliot drömmer om ett ställe med kylskåp och frysar, men tills dess stuvar hon carporten full.

Utbudet beror på vad butikerna har att ge. Den här veckan finns femkiloshinkar med remouladsås, men de är svåra att bli av med. Ägg, chips och bananer går däremot åt direkt.

– Det värsta är när det kommer hit ensamma barn och tonåringar som vill hämta mat åt familjen. Att barn ska vara hungriga i Sverige, hur hemskt är inte det, säger Johan Valdemarsson.

Ibland ger han dem, lite diskret, en kasse en bit bort så att de slipper stå i kön. Han ser att de skäms.

Äggen är utdelade och maten slut för den här veckan. Inga-Lill Petersson har hjälpt sin väninna att stuva ner en klase bananer i ryggsäcken.

Erzebet Varga drar upp huvan på regnjackan, tar sin krycka och börjar en långsam promenad hemåt med dramatenväskan full av frukt, grönsaker, bacon och ägg. Det ska bli soppa och husmanskost. Hon tror att många politiker lever långt från ett liv där röda prislappar kan vara helt avgörande för vad som ställs på matbordet.

– De vet inte ens vad ett paket Bregott kostar.

Marina Eliotts bagageutrymme är tomt. Men redan i morgon kväll, efter sitt vanliga jobb, kommer hon ge sig iväg för att hämta det som livsmedelskedjorna annars tänkte kasta.

Nästa söndag väntar en ny matkö.

Läs mer:

Så mycket billigare blev maten efter momssänkningen

Sänkt matmoms – men kunderna upplever priserna som höga