Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Självbiografi

Andreas Ekström

”Två pojkar”

Weyler Förlag, 137 sidor

Andreas Ekström börjar sin bok om sjukdom och sorg som ett riktigt fullblodsproffs.

Det första som sker är att larmet går; det finns en leverdonator till honom. Ekström lever med Crohns och kronisk maginflammation, som även satt sig på levern och gjort den i det närmaste obrukbar. Han åker sjuktransport mot Göteborg – snitthastighet 141 kilometer i timmen – och färdas genom sin barndoms landskap i raketfart.

Skolgården där han och hans bästa vän Henrik brukade skrota omkring svischar förbi. Det gör även kyrkan där Henriks begravning hölls – efter viltolyckan som tog hans liv, tolv år gammal.

Snart ska Ekström ta med sig läsarna dit – inte riktigt i samma fart som ambulansen, men snabbt och rakt på. Språket är rappt – ofta lämnas subjektet därhän – och styckena korta. Klippen går mellan levertransplantationen, livet som professionell patient och noggranna efterforskningar kring olyckan.

När Ekström närmar sig tragedin brukas ofta de officiella skrivelsernas nyktra rapporter – ”det enda möjliga språket” – mycket effektfullt, där vid randen av avgrunden.

”‘Trots ihärdiga försök får vi ej cirkulationen under kontroll och patienten går ad mortem.’”

Placeringen är strategisk, och känns i magen. Samma metod används även i sjukdomsberättelsen om Ekström själv. Han citerar frekvent ur sin egen journal, men där får det inte samma resultat. Att självmedvetet kommentera läkarnas torra notiser om den kroppsliga, blödande verkligheten är ett lite väl enkelt grepp.

Då föredrar jag Ekströms eget språk om sina tarmar, när insidan syns på läkarens skärm: ”Har man laxerat duktigt är det rent, glansigt, sagobokigt. Detaljrika åderteckningar, vackert upplysta som i Salzburgs saltgruvor, för mystik och klarhet åt oss som hälsar på.”

Barndomen illumineras på liknande sätt, med små och effektiva tomtebloss. Han frammanar stillbilder av två sammanväxta gubbpojkar, med likadana glasögon. När nioårige Henriks nya cykellås krånglar muttrar han förargat om ”nymodigheter”, varpå Andreas deltagande instämmer: ”Du hade ju ett fungerande system.”

När Henrik är borta och symbiosen bruten kan Andreas plötsligt vara med när de andra pojkarna spelar king

Även skammen gnistrar till. Gömd mitt i sorgen finns en – totalförbjuden – känsla av frihet. När Henrik är borta och symbiosen bruten kan Andreas plötsligt vara med när de andra pojkarna spelar king.

Tyvärr brinner blossen ut fort. Barndomen bleknar och den vuxne patienten träder fram. Han tar reda på allt han kan om olyckan, och detaljerna är förstås djupt drabbande – särskilt scenerna med modern och lillasystern som förlorade far och storebror i bilvraket – men jag önskar att Ekström hade borrat ännu djupare i själva vänskapen mellan honom och Henrik.

Den är trots allt kärnan som hela projektet graviterar kring – men det är förvånansvärt snålt med detaljer om den. Den döde Henrik, som idé, tar mer plats än den levande pojken. En rebalansering där hade kunnat ge den skugga han kastar över resten av Andreas liv högre densitet för läsaren.

Och för att fortsätta en bit till på klagospåret: det du-tilltal som kommer till användning ett par gånger irriterar. När Ekström vid ett tillfälle uppmanar läsaren att följa honom i en tankeövning, och vid ett annat kommer med en tillsägelse, känns det ungefär som när någon ställer sig några decimeter för nära mitt under ett samtal.

Här tar klagospåret slut.

För i sina bästa stunder är ”Två pojkar” en föredömligt lakonisk rapport från sjukdomshelvetets nedre kretsar. Och en sönderslitande effektiv skildring av slumpens spel med människoliv.

Läs mer om Andreas Ekström, fler texter av Samuel Levander och fler bokrecensioner här

Share.
Exit mobile version