Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Vad är pinsamt? Sådär att du fortfarande känner skammen, tre decennier senare?

Frågan infinner sig någon gång under första avsnittet av Jens von Reis dokumentär ”ZTV. Det stora tv-experimentet”. Den fortsätter att gnaga, medan de som en gång var Sveriges coolaste programledare vältrar sig i nostalgin runt ungdomskanalen.

Tycker Peter Siepen att det är aningen genant att se hur han spår folk i tarotporr? Rodnar Alice Bah över sin medverkan? Är Henrik Schyffert lite förlägen över historien om hur han kom från MTV och tog medarbetare på en åktur i en Chevrolet Caprice för att ge dem sparken? Är det därför han inte medverkar i dokumentären (än)?

Det gällde att vara fräck som fan, rättfram, gåpåig, grabbig, höhö, one of the boys, du tål väl allt.

Fast detta var ju den fullkomligt ogenerade generationen, i alla fall är det så jag minns mitt 90-tal, att det gällde att vara fräck som fan, rättfram, gåpåig, grabbig, höhö, one of the boys, du tål väl allt.

Jag säger inte att tillvaron i en ängslig cancelkultur är att föredra. Jag säger bara att det kunde vara svårt att finna sig tillrätta i skamlösheten.

Det spelade ingen roll om man hamnade på Sveriges snabbast växande kvällstidning och fick träffa Spice Girls och Martin Dahlin och hänga med till innekrogarna. Jocke Berg från Kent lade på luren i alla fall. ZTV blev jag aldrig.

Jag minns inte ett enda band som spelade på Lollipopfestivalen 1996, jag minns bara killen vid campingbordet på Lida friluftsområde som sade att han och hans kompisar hade sett mig i vimlet och slagit vad om att jag var reporter från nyhetsbyrån FLT, alltså Förenade Landsortstidningar. Alltså bonnigast i konserthavet.

Jag vet att den här mannens till kosmopolit förklädda tölpighet fick svar på tal, jag skulle ju flytta till London om någon månad, take that. Men minnet av den där kommentaren bara drabbar mig i tv-soffan, så akut att jag först vägrar att skriva den här texten, för att den kan säga något på riktigt om skam och komplex och livslögner.

I många år har jag inbillat mig att min styrka som reporter är att jag kan röra mig obehindrat från ett kafferep i Medelpad till ett cocktailparty på Manhattan. Det är precis tvärtom, att jag aldrig passat in.

Läs mer:

Kalenas senaste kåseri: Just den här dagen är jag inte en Karen

Kalena-klassikern: Det blir bara knepigare och knepigare att tyda mitt klotter (2024)

Share.
Exit mobile version