Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

I mer än ett decennium har man i den svenska åsiktskorridoren varit entydigt och självklart emot invandring. Det må ha börjat i en plågad insikt att de svenska systemen hade svårt att hantera de rekordhöga flyktingströmmarna från kriget i Syrien 2015, men det stannade sannerligen inte där. Därefter har invandring och invandrare enbart diskuterats som problem, och om inte problemen funnits på riktigt så har man låtsats. Enigheten om vikten av en ständigt ännu stramare invandringspolitik har dessutom varit i det närmaste total.

Som någon som växte upp politiskt i 90-talets nyliberalism – där man både drev svartklubb och gömde flyktingar – och som till skillnad från så många dåtida åsiktsfränder inte bytt kärnvärderingar, har det känts väldigt ensamt.

Därför har de senaste månaderna varit som att öppna ett fönster. Plötsligt strömmar frisk luft in i den där tillbommade korridoren och det blir lite lättare att andas.

I en undersökning från Novus tyckte hela 76 procent att tonårsutvisningarna var åt skogen.

Det började med tonårsutvisningarna. När medierna fylldes med 18-åringar som hotades av utvisning trots att de vuxit upp i Sverige, gått i svensk skola och talade klingande västgötska (och andra ursvenska dialekter), då visade det sig att folk i allmänhet inte alls var med på noterna. I en undersökning från Novus tyckte hela 76 procent att utvisningarna var åt skogen.

Både Tidö-blocket och socialdemokraterna försökte hålla emot, men tvingades till slut ge sig. Regeringen meddelade en tillfällig utvisningspaus för den här gruppen, även om det senare visat sig inte gälla dem som redan fått beslut.

Och sedan dök det upp en ny bok på mitt skrivbord. Fredrik Kopsch, chefsekonom på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, har skrivit om svensk invandringspolitik i allmänhet och tonårsutvisningar i synnerhet. ”Utvisad” heter den, och bättre tajming är det svårt att föreställa sig.

Jag känner inte Kopsch, men han kommer från samma politiska håll som jag. En annan likhet mellan oss är att han inte heller verkar ha följt med tidsandan in i dagens uppslutning kring det stängda och auktoritära. Att läsa bokens tillbakablickande kapitel blir också en sorglig påminnelse om hur nyss majoriteten i svensk offentlighet åtminstone hävdade sig tycka samma sak som vi: att invandring i grunden är bra.

Det är bra för Sverige, eftersom människor kommer hit och jobbar och bidrar med både skattepengar och människokraft. Det är bra av princip, eftersom stater inte mer än nödvändigt bör bestämma över var och hur människor väljer att leva. Det är bra för att vi som rikt land har ett moraliskt ansvar att ta emot människor som flyr förtryck och förödelse. Och det är bra för att ett fritt, öppet och inkluderande samhälle är så mycket trevligare att leva i.

Målet med den förda politiken, som egentligen bara Sverigedemokraterna vågar stå för öppet, är också att bli av med åtskilliga av de invandrare som redan bor här.

Det här skriver Kopsch också om, och jag kan knappt minnas när jag senast läste denna enkla liberala grundprincip så tydligt beskriven.

Han tar upp motsatsen också, i vad som hänt när vi i Sverige nu valt den andra vägen. För inte bara har vi mer eller mindre stängt gränserna för nya invandrare. Målet med den förda politiken – som egentligen bara Sverigedemokraterna vågar stå för öppet – är också att bli av med åtskilliga av de invandrare som redan bor här.

Tonårsutvisningarna är ingen olycklig slump. Remissinstanser har hela tiden tydligt påpekat konsekvenserna av planerade regelförändringar, men hand i hand har Tidö-regeringen och Socialdemokraterna kört på ändå.

En aktiv utvisningspolitik påverkar dessutom långt fler än vad skärpta regler för ny invandring gör. Den drabbar förstås dem som utvisas, deras vänner, kollegor och arbetsgivare, men skuggan faller mycket bredare än så.

Känslan att inte vara välkommen påverkar alla som inte är födda i Sverige. För att effektivt kunna upprätthålla en utvisningslinje krävs auktoritära medel som angiverilagar och rasprofilering av polisen på gatan, vilket undergräver tillit och demokrati. Det förvånar ingen när SD-politiker vill härma Donald Trumps ICE-metoder – det är bara nästa steg.

Men jag tror inte att svenskar i gemen vill ha det så. Känner ni också den friska försommarluften?

Läs mer:

Isobel Hadley-Kamptz: AI förgiftar kunskapens källa – fejkade referenser allt vanligare i vetenskaplig text

DN:s ledarredaktion: Vad är det som Moderaterna inte vill blandas med?

Share.
Exit mobile version