Jan Holmberg: Alfred Hitchcocks metoder kastar långa skuggor över hans filmiska arv

Hur skriver man en biografi över en världsberömd manlig filmregissör med ett påstått problematiskt beteende? Jag frågar åt en kompis, men efter att ha läst Tony Lee Morals ”A century of Hitchcock. The man, the myths, the legacy” vet jag i alla fall nu hur man inte ska göra.

Det ska sägas att det snarare rör sig om en biografi om en biografi: Morals ärende är att ärerädda Alfred Hitchcock från Donald Spotos beskyllningar i boken ”The dark side of genius” från 1983. Spotos anklagelseakt är omfattande, men går i korthet ut på att Hitchcock betedde sig illa mot kvinnliga skådespelare. Det ska ha rört sig om allt från ovälkomna uppvaktningar till sadistiska personinstruktioner och sexuella trakasserier, och som bevis anför Spoto ett vittnesmål av huvudrollsinnehavaren i ”Fåglarna” och ”Marnie”, Tippi Hedren.

Den som har sett ”Fåglarna” glömmer inte den klimaktiska scenen. Melanie (Hedren) går upp på vinden, buren av en misstanke. Allt verkar stilla. Så kommer de, fåglarna. Pickar henne, klöser, kläderna slits sönder, huden fläks upp. Skräcken i hennes ansikte är så stark att vi nästan upplever den själva. Allt är kroppsligt påtagligt men på samma gång symboliskt. Religiöst (hon har armarna höjda som till korsfästelse) och sexuellt (överfallet liknar en gruppvåldtäkt).

Det mesta är specialeffekter, men inte allt. Inför scenen hade Hedren blivit försäkrad om att de skulle använda mekaniska fåglar, men i sista stund informerades hon om att det blev riktiga. I ett trångt utrymme, med kråkor kastade mot sig, måsar fastknutna vid anklar och handleder, scenen spelades in under fem dagar. Efteråt bröt Hedren ihop och var sjukskriven i flera dagar.

Hennes grövsta anklagelse mot Hitchcock gäller något som hände under inspelningen av nästa film, ”Marnie”. Hedren var nominerad till ett pris och ville ta ett par dagars ledighet från inspelningen för att medverka vid prisceremonin. Hitchcock ska ha varit villig att ge henne ledigt på vissa villkor, som hon inte ville tillmötesgå. Vilket Donald Spoto i ”The dark side of genius” lägger fram som sexuella tjänster. Hedren vägrade och kallade eventuellt Hitchcock för en ”fet gris”. Han ska då ha sagt att han tänkte se till att hon inte hade någon framtid i Hollywood. Och det blev inte mycket av med Hedrens filmkarriär efter ”Marnie”.

Om än obekräftade i sina detaljer, så har dessa händelser varit kända i decennier. Hitchcocks filmer, som nästan alltid handlar om mäns makt över kvinnor, har därför i viss mån tolkats som självbiografiska. Cary Grants manipulation av Ingrid Bergman i ”Notorious!”, James Stewarts tvångsförvandling av Kim Novak i ”Studie i brott” eller Anthony Perkins smygtittande på Janet Leigh i ”Psycho” är kanske inte återgivningar av egna erfarenheter, men åtminstone uttryck för Hitchcocks fantasi.

Inträder så en Hitchcockexpert med det osannolika efternamnet Moral och talar om för oss att vi har fått allt om bakfoten. Hitchcock kunde visserligen vara lite svår ibland, men man får tänka på att han var osäker, konflikträdd och missnöjd med sitt utseende. Därtill var han en gamäng från östra London vars skämtlynne inte skulle missförstås som något annat.

Tippi Hedren, å andra sidan, var en talanglös skådespelare som Hitchcock var förtjust i och ville göra till en stjärna. Hon lät sig därför villigt uppvaktas och förödmjukas av sin geniala regissör. När hennes karriär sedan inte blev vad hon hade hoppats på, skyllde hon sitt eget misslyckande på Hitchcock. Och så har vi Donald Spoto, homosexuell jesuit och därför djupt splittrad, moralistisk och humorlös. Snål var han också, en gång ska han ha bråkat med en kypare om fem euro. Som om inte detta var nog hyste Spoto också personliga agg mot Hitchcock. Inför sin första biografi över regissören (som kom ut 1976) hade studieföremålet avvisande, varpå den lättkränkte Spoto ska ha bestämt sig för att hämnas.

I stort sett alla som kan något om Hitchcock är visserligen överens om att Spotos ”The dark side of genius” är bedrövlig. Tesdriven, full av fel och som bäst tvivelaktig. Men ”A century of Hitchcock” är ännu värre. Någon borde ha påpekat för Moral att även om det finns olika återgivningar och minnesbilder, till och med av Tippi Hedren själv, så betyder inte det nödvändigtvis att hon ljuger om sina upplevelser. Ingen annan än hon kan veta hur hon kände, så en rimligare hållning vore att åtminstone erkänna det: vi vet inte exakt vad som hände. Men Moral är helt säker på sin sak: Hedren är lika mycket en lögnerska som Grace Kelly är en slampa.

Han skriver faktiskt så. Hitchcock tyckte om att skvallra om hur den svala Kelly, stjärna i flera av hans filmer, egentligen var nymfoman. Vilket Moral bekräftar som en ”korrekt” iakttagelse. En typisk historia är den om hur Hitchcock ska ha ifrågasatt om Kelly verkligen skulle gifta sig med Rainier av Monaco; i ett så litet furstendöme skulle hon ju ha avverkat alla män på högst ett år.

Spoto må vara moralist, men Moral har ingen moral alls. Det är faktiskt sanslös läsning. När han dessutom påstår sig ge ”ett uppfriskande perspektiv på arvet efter Hitchcock i tiden efter #MeToo” så är det inte bara stötande, utan helt bisarrt hur han antar rollen av en slemmig försvarsadvokat. Till exempel: Melanie i ”Fåglarna” bär en minkpäls, som Hedren fick efter avslutad inspelning. Om hon nu farit så illa, undrar Moral, varför tog hon då emot gåvan? Wow.

Att göra upp med Spotos idiotiska bok och nyansera bilden av ”the master of suspense” vore en välgärning. Men med vänner som Moral behöver Hitchcock inga fiender. Författarens försök att försvara också otvivelaktigt hemskt beteende får helt motsatt effekt. Som när Moral mot flera vittnesmål (inte bara från Hedren) om tvivelaktigt ledarskap anför att Hitchcock inte betedde sig illa för att vara elak, utan för att det behövdes. Under flera dagars inspelning av ”Mannen som visste för mycket”, låtsades regissören inte om huvudrollsinnehavaren Doris Day. Att hon därför blev rädd och föll i gråt hela tiden var ju perfekt när hon spelade mamma till ett kidnappat barn.

Bild 1 av 2

Jag känner inte till något om engelsmannen Morals uppväxt, men han låter som en gammal privatskoleelev som kallar pennalism för kamratfostran. De ”practical jokes” som Hitchcock utsatte sina medarbetare var ”en accepterad del av kulturen för att lindra tristess och befrämja kamratskap.” Okej, säg det till den rekvisitör som fått i uppdrag att ta fram ett par handklovar. Hitchcock ville prova om de fungerade och bad därför rekvisitören möta honom på en pub och ta med sig handfängslen. Där bad han medarbetaren att visa hur de fungerade genom att sätta dem på sig. Går det att dricka en konjak med fängslade händer undrade Hitchcock, och rekvisitören demonstrerade. Varpå regissören tog med sig nyckeln och sa vi ses i morgon. För att riktigt skoja till det hade han spetsat drinken med laxermedel. När rekvisitören lommat hem med fängslade händer, gjorde medlet sin verkan och mannen i byxorna.

Den här historien berättar Spoto i ”The dark side of genius” som exempel på en sadistisk sida hos Hitchcock. Moral rusar till regissörens försvar genom att påpeka att det för sjutton inte var konjak som laxermedlet hällts i, det var ju öl! Och även om offret för skämtet inte fick berätta vad han tyckte, så skrattade andra i teamet så gott åt minnet. Good times.

Alfred Hitchcock anses av kvalificerade bedömare vara historiens främsta filmskapare. Det borde stå utom allt tvivel att han också var en plågad person med diskutabelt beteende.

Enligt Hitchcock fick han och hustrun bara ett barn eftersom de endast legat med varandra en gång. Han fick ju utlopp för all sin sexuella energi i filmarbetet. Om det sedan räckte med de sexualiserade våldsskildringarna eller om trakasserande av skådespelerskor var en del i det hela, kan man spekulera i. Men när man ser hans djupt obehagliga, helt enastående filmer går det att tro på honom.

Jan Holmberg är filmhistoriker och arbetar på en biografi över Ingmar Bergman.

Hitchcockfilmerna ”Fönstret mot gården” och ”Studie i brott” kan strömmas på SVT Play i sommar