Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
SVT-sportens profil Pelle Nyström gick bort i slutet av förra veckan. Han blev 73 år gammal.
Han var och blev lite av en institution, och definitivt något av en anakronism, i dagens mediavärld, i synnerhet sportjournalistikens.
Jag tittar tillbaka på reportage och axplock ur hans mer än tre decennier långa karriär på SVT-sporten i Göteborg, man har kallat det ”Pelles Pärlor” (programtitlar med allitteration blev poppis på SVT på 70-talet – anses fortfarande vara en sprillans innovation).
Man kan nog lugnt påstå att Pelle Nyströms sort inte görs längre – och jag törs nog påstå att han under i alla fall 2000-talet var, och blev, något av ett unikum inom just sportjournalistiken. Hans sätt att göra reportage och inslag på tv hörde hemma i en annan värld, en annan tid.
Det sades säkerligen att tiden sprang ifrån honom, men frågan är väl vem som sprang ifrån vem, och vad – och varför?
Det är bra. Det är klanderfritt. Det är Pelle Nyström
I dag ser man inte längre sådana minireportage som han gjorde till en egen specialitet.
Han var old school, blev aldrig den där store folkkäre kommentatorn, ingen storkäftad tyckare, men en klassisk Sportspegel-medarbetare som arbetskamraterna alltid kunde lita på – han levererade.
Jag följde honom under hela hans karriär, vågar jag nog tvärsäkert påstå, och helt ärligt var han väl aldrig någon av toppfavoriterna – han var lite för ofta kompis med de uttjänta sportklichéerna, särskilt hans korta sammanfattande inslag om helgens handboll och fotboll från Göteborg kunde man i rätt många år lägga kalkerpapper emellan – men: Han var alltid korrekt, saklig, höll tempo och levererade allting under klassiska mottot: När-Var-Hur. Slutresultat på detta. Tack för i dag. Slut för i dag.
Bland ”Pelles Pärlor” (suck) hittar vi korta typiska Sportspegel-inslag à la Nyström, han gör klassiska ”knäck” (gammal-journalistiska) från ungdomsfotboll från diktaturens Albanien (80-tal), ligafotboll i krigets skugga i Libanon (90-tal), han röker vattenpipa i Turkiet (med äpplesmak bör tilläggas), han pratar bulimi och ätstörningar med världssimmerskan Emma Igelström – och mycket annat. Det är bra. Det är klanderfritt. Det är Pelle Nyström.
Allt färre sportjournalister ser någon som helst karriärutveckling i att bevaka idrottslivet i den lilla världen
Det blir en del sportklyschor, som sagt: ”Här är fotboll religion” använder han till exempel mer än gärna. Nu kan man tycka att det äger viss charm – när det begav sig? Nja.
Det är givetvis sevärt, under alla omständigheter, och i en tid när den här typen av sportjournalistik är totalt utrangerad ställer den samtidigt en del frågor om dagens – där nästan 90 procent av sportjournalisterna ägnar sig åt att skriva krönikor, driva poddar, agera experter i tv och i mycket liten utsträckning sysslar med nyhetsjournalistik och reportage om och kring sport och idrott.
Det är en tråkig utveckling – när den inte är rakt av skrämmande. Allt färre sportjournalister ser någon som helst karriärutveckling i att bevaka idrottslivet i den lilla världen, i det svenska föreningslivet, i den svenska (livsviktiga) idrottsmyllan.
Det finns givetvis en sportens och idrottens vardag och verklighet att rapportera ifrån – vem sköter den i dag? Vem skall sköta den?
Nu när inte Pelle Nyströms sort görs längre…?
Frid över hans minne.
Två man gick under drömgränsen (2 timmar) under förra helgens London Marathon, kenyanen Sabastian Sawe och etiopiern Yomif Kejelcha. Sawes nya världsrekord lyder: 1.59.30.
På gränsen till ofattbart.
Den svenska medierapporteringen kring detta magiska rekord var närmast lika med noll, det var lite märkligt.
Inte minst med tanke på att de två historiska löparna bägge två använde en ny supersko, lanserad av ett väldigt stort och välkänt tyskt skovarumärke.
Dagen efter gjorde samma skomärke ett riktigt skutt på Frankfurtbörsen. Ett sammanhang för en sportjournalist att undersöka…?
Läs fler texter av Johan Croneman
