Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Juliette Eisners tredelade dokumentärserie ”Sanningen om Stanford” (SVT Play) undersöker världens kanske mest omtalade och citerade sociala experiment.
Men var allt egentligen bara en bluff? Mycket tyder på det.
Året var 1971 och Stanford-psykologen Philip Zimbardo plockade ut 22 frivilliga unga män, placerade dem i ett fiktivt ”fängelse” i en källare på universitetet och filmade hela experimentet. Hälften av de unga männen fick rollen som fångvaktare, den andra halvan fick bli fångar.
Juliette Eisner använder i sin film flitigt Zimbardos filmmaterial. Vi är med hela vägen.
Philip Zimbardo ville studera hur en given situation skapade olika sociala beteenden. Fängelserna och fängelsemiljöerna var mycket omdiskuterade vid den här tidpunkten, både i USA och i övriga västvärlden, inte minst i Sverige. Vård i stället för straff och repression?
Resultatet, enligt Zimbardo: Fångvaktarna började mycket snart leva sig in i sina roller, utnyttja sin givna makt, plåga sina fångar – några ansågs närma sig rena sadismen.
Han gav fångvaktarna instruktioner, bad dem spela vissa roller – och fångvaktarna gjorde som de blev tillsagda
Bara några veckor efter att experimentet hade avbrutits (på grund av att det hade ”spårat ur”, påstod man) inträffade Attica-upproret. 1 200 fångar i Atticafängelset i USA revolterade i september 1971 mot fruktansvärda förhållanden. Det slutade några dagar senare med en stormning och en massaker: 33 fångar och 10 vakter i gisslan dödades.
Plötsligt kom Zimbardos experiment på allas läppar – journalister och medier älskade hans försöksverksamhet och slutsatser, och dess påstådda resultat: Att vi alla kan bli sadistiska förövare given en viss situation. Philip Zimbardo blev mer eller mindre världskändis över en natt, och snart antog hans sociala fängelseexperiment smått mytiska dimensioner.
Problemet var bara att Philip Zimbardo under hela experimentet hade styrt deltagarna, han spelade själv rollen som fängelsedirektör, han gav fångvaktarna instruktioner, bad dem spela vissa roller – och fångvaktarna gjorde som de blev tillsagda.
Det var, som forskare i dag hävdar, bra teater men dålig forskning.
Nu kom (äntligen) en rad ifrågasättande av Philip Zimbardos Stanford-experiment; Eisners film är mer av ett uppsamlingsheat, aningen för långt och utdraget, men absolut sevärt. Och spännande.
Mest skrämmande är kanske mediernas roll i det hela
Det var först långt in på 2000-talet som Philip Zimbardos resultat på allvar började ifrågasättas. Efter händelserna i det beryktade Abu Ghraib-fängelset 2004, när världen chockades av hur amerikanska militärfångvaktare plågade sina irakiska fångar, kallades Zimbardo som ett försvarsvittne i den efterföljande rättegången.
Ännu en gång fick han berätta om sina forskningsrön – som också fick betydelse vid rättegången. Fångvaktarna sågs delvis själva som offer, och straffen mildrades.
Mest skrämmande är kanske mediernas roll i det hela, hur man sväljer Zimbardos teser under decennier, därför att de helt enkelt passar väl in i narrativet.
Någon i dokumentären säger att Zimbardos filmade experiment förmodligen var världens första reality-tv-produktion – och kanske manar just det till viss eftertanke.
Det är givetvis skämmigt och pinsamt för en hel yrkeskår att så många av mina kollegor bistår den här typen av fejkad forskning
SVT sände samtidigt i söndags ett nytt avsnitt av den nya säsongen av ”Gift vid första ögonkastet”. Precis som Zimbardo vill man ge sken av att man ägnar sig åt ett seriöst socialt experiment, när egentligen allt är riggat, fixat och regisserat.
Och medierna hänger på och skapar legitimitet åt hela ”experimentet”. Medierna, som ska blottlägga sanningen, spelar i stället med i bluffen, hjälper till att skapa ytterligare dimridåer.
Det är givetvis skämmigt och pinsamt för en hel yrkeskår att så många kollegor bistår den här typen av fejkad forskning och dyker djupt ner i sina låtsasanalyser (långt in på kultursidorna).
En avledningsmanöver som kallas underhållning, men är rent bedrägeri.
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
”Efter fem timmar är det bara en sak man minns – tyvärr”
”Därför har jag och Tom Hanks utvecklat samma besatthet”
”SR lämnar den modiga brandmannen i sticket”
