Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Therese Bohman
”Kapitalet”
Norstedts, 189 sidor
Det är något av zebra eller thomsongasell över Emma, huvudpersonen i Therese Bohmans senaste roman. Hon är totalt välbekant från hundratals naturprogram fast jag aldrig har sett henne i verkligheten. Jag vet hur fort hon springer, jag vet hur hornen ser ut och vad ränderna på flanken har för funktion. Framför allt vet jag exakt var naturprogrammet är på väg när det klipps till lejonet eller geparden som stryker omkring i närheten av vattenhålet.
Savannen är i det här fallet belägen på välbekant mark, det djupa Södermalm med dess unika ekosystem. Emma är pedagog på en av de förskolor som marknadsför sig genom att ha ”fokus på kultur”, det vill säga servera lunch med råvaror i säsong och släpa med barnen på dockteater. Rovdjuret är en av förskolans föräldrar, modeinflueraren Alice, vars konto Emma är en trägen följare av och vars alla detaljer och accessoarer hon andlöst registrerar (fast det hindrar inte henne att delta i skvallertråden där kontots följare hånar objektet för sin åtrå). Nej, det är inte från något naturprogram jag känner igen de här varelserna, det är från det odefinierbara surr som pågår runt omkring oss och som försäkrar oss att de faktiskt existerar.
Det är också det som gör att man i samma ögonblick man ser konstellationen vet exakt vad som ska hända. Emma är kanske inte gnu eller gasell, inte riktigt lejon eller hyena heller, ändå känns spelet mellan henne och Alice lika förutsägbart som en jakt i Serengetiöknen fast det i varje givet ögonblick är osäkert vem som är rovdjur och vem som är byte. Den ensamma pedagogen som bor i Fruängen och drömmer om att hitta ett av misstag utrensat samlarobjekt på Myrorna; den glamourösa bloggaren med ”en aura av något upphöjt, snudd på ouppnåeligt” (rimligen det ”kapital” titeln talar om). Det är aldrig något snack om att något slags attraktion ska uppstå mellan dem, bara vilken sorts katastrof den attraktionen kommer att leda till.
Till skillnad från naturprogrammen lyckas Therese Bohman lika lite som andra utövare i genren övertyga mig om att varelser som dessa verkligen existerar
Några stora överraskningar bjuder intrigen alltså inte på. Den utomstående betraktaren, gästen, parasiten, attraherad av glansen och glittret i den värld han eller hon besöker, är lika flitigt förekommande som en commedia dell’arte-figur i nutidens fiktion. Det märkliga är bara att personer som känns så välbekanta kan kännas så föga trovärdiga samtidigt, för till skillnad från naturprogrammen lyckas Therese Bohman lika lite som andra utövare i genren övertyga mig om att varelser som dessa verkligen existerar.
Beståndsdelarna, attributen, alla dessa klädesplagg och inredningsdetaljer och maträtter som Bohman manar fram som föremål för huvudpersonens längtan är välresearchade på ett zoologiskt tillfredsställande sätt och skildrade på en behagligt lågmäld och klichéfri prosa. Likaså, antar jag, de besynnerliga relationerna mellan folk som iscensätter sina liv på sociala medier och människor som av någon anledning tar del av de iscensättningarna. Det är bara idén att folk skulle ta allt detta på samma allvar som en utsvulten gepard tar sitt bytesdjur som känns så fullkomligt litterär, i bemärkelsen konstruerad och orimlig.
Ändå lyckas Therese Bohman faktiskt turnera sin förutsägbara intrig så att den slutliga uppgörelsen på savannen verkligen får något oförutsägbart och svårförklarligt fascinerande över sig. Det säger mycket om hennes gestaltningsförmåga, även om hon har valt ett väl otacksamt ämne att pröva den på.
Läs fler texter av Jesper Högström och fler bokrecensioner.
