Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Hur många världsettor i herrtennisen kan du rabbla upp sedan 1972?
Det är då ATP bildas, spelarorganisationen Association of Tennis Professionals, och ett nytt databaserat rankningssystem införs (tidigare var det ett gäng tidningsjournalister som godtyckligt utsåg världsettorna – sant!).
Det är också frågan till de världsettor som intervjuas i dokumentären ”ATP:s världsettor”.
Vi får se dem lägga pannorna i djupa veck och fundera så det knakar, från den första ATP-ettan Ilie Nastase till den nuvarande Jannik Sinner.
Den svenska urtorra titeln till trots är det ett stycke lysande tennishistoria, 4 x 50 minuter högoktanig nostalgi (Skyshowtime). Den engelska programtiteln säger betydligt mer om vad det egentligen handlar om: ”Aces: The ATP No. 1 Club”.
För en klubb är det sannerligen – och en mycket exklusiv sådan. Och: Tre av dem är svenskar. Borg, Wilander, Edberg, otroligt!
Man bör givetvis alltid förhålla sig kritisk och lite misstänksam när organisationer som ATP själva står bakom den här typen av tv-produktioner. Man varken kan eller skall räkna med särskilt mycket självkritik, men när det som sagt gäller att leverera en rejäl portion nostalgisk tennishistoria är detta 100 procent toppklass.
Alla de 28 världsettorna deltar inte med purfärska intervjuer, det hade nästan varit för bra, men de har i alla fall lyckats locka till sig ett 20-tal – de övriga har man klippt fram ur äldre material, men det är skickligt gjort, och det är svårt (eller omöjligt) att i efterhand med bestämdhet säga vad som är nyproducerat eller inte.
Jag blev i alla fall överväldigad av denna lektion i tennishistoria – och framför allt påmind om hur stort mitt eget tennisintresse en gång i tiden var. Det sammanföll givetvis med Björn Borgs storhetstid (bara ett år skiljer oss åt) men tennisen och dess världsstjärnor hade nog redan börjat sätta spår i oss innan Borgs inträde på världsscenen.
Och det sammanföll givetvis i sin tur med televisionens intåg i våra liv: När SVT direktsände interzonfinalen i Davis Cup mellan Sverige och Australien från Båstad 1964 väcktes nog ett begynnande tennisintresse i åtskilliga av oss. Det var en match det sannerligen kokade kring.
Den svenska stjärnan Jan-Erik Lundqvist (rankad 3:a i världen när 1964 summerades) mötte världens nr 1 och 2 i form av Roy Emerson och Fred Stolle – och det var oavsett sport det årets kanske största svenska idrottshändelse (och då var det ändå OS i Tokyo samma år).
När Stockholm Open premiärspelades 1969 blev det ännu en ordentlig skjuts för tennissporten i Sverige. De nästkommande åren besöktes Sverige av världsstjärnor som redan nämnde Ilie Nastase (han var en gigant!), Rod Laver, Stan Smith, Arthur Ashe, Jimmy Connors etc.
I dokumentären ”ATP:s världsettor” går man grundligt tillväga, man börjar med den första världsettan och slutar fyra episoder och nästan fyra timmar senare med den senaste. Varje spelare presenteras med namn, land och hur många veckor han sammanlagt låg som världsetta.
Från Djokovic och Federers 428 respektive 310 veckor till Pat Rafters enda (1) som världsetta (från den 26 juli till den 2 augusti 1999).
”Jag hann aldrig spela en enda match som världsetta”, säger australiern och skrattar (lite stelt …) – ändå rätt lycklig att vara bland de 29.
Det är extremt mycket talking heads i ”ATP:s världsettor”, mycket lite tennis – men det gör faktiskt nästan ingenting alls. Här finns, förutom spelarna, flera enormt duktiga tennisanalytiker och tennishistoriker.
Mary Carillo (från NBC) kan otroligt mycket tennis, liksom kollegorna Joel Drucker (en av världens ledande tennisskribenter), Christopher Clarey (New York Times), John Wertheim (Sports Illustrated) med flera. Alla fantastiska att lyssna på.
Läs mer:
Fler krönikor av Johan Croneman
