För tiotalet år sen gick jag på bio och såg ”Blade runner 2049”. I filmen spelar Ryan Gosling en polis som lever ensam i ett dystopiskt Los Angeles. När han kommer hem till lägenheten efter arbetspasset tas han emot av ett hologram, en stereotypt vacker kvinna, som sköter hushållet och fungerar som damsällskap.
Goslings polis – framtagen i ett biologiskt labb – är måttligt intresserad av hologrammet, men själv blev jag på ett förbryllande vis tagen av scenerna med henne. Efteråt, över en öl med vännerna jag sett filmen med, sa jag att ett sådant liv, med en AI-hologram-flickvän, kanske vore något. Det kanske inte skulle göra mig lycklig. Men skenet av en relation, och mer specifikt skenet av en viss sorts skönhet, skulle vara långt bättre än den förtvinande ensamhet som jag vid den tiden levde i.
Jag kommer att tänka på det här när jag läser Inger Edelfeldts roman ”Skönheten”. Berättarjaget Laura, som lever med den yngre och mycket vackra Bertil, funderar över en myt som hon håller på att översätta. Den om Pygmalion, en konstnär som skapar en underskön staty, den perfekta kvinnan, som börjar leva när han förälskar sig i henne.
För Laura är myten – det är i alla fall läsarens tolkning – både en bild av relationen med den inåtvända och undanglidande Bertil och en frågeställning som skulle kunna lyda ungefär så här: Vad händer i mötet med det iögonfallande vackra? Vad gör det med mig? Och vad gör jag med det?
I tv-versionen av Evelyn Waughs ”Brideshead revisited” finns en scen jag ofta tänker på. Som jag minns den har Charles, spelad av Jeremy Irons, och Sebastian, spelad av Anthony Andrews, rest till Venedig där Sebastians pappa befinner sig med sin italienska älskarinna. Den grubblande Charles öppnar upp sig för älskarinnan, som konstaterar att han och Sebastian är förälskade – men på ett ungdomligt och omoget sätt. Hon säger: För känsliga pojkar är den första nära vännen också den första kärleken.
Min ”Sebastian” träffade jag sommaren då jag fyllde 16 år. Likt Andrews var han magnetiskt vacker, med axellångt solblekt hår, en elitidrottares kropp och ett ljus som liksom strålade från ansiktet med de klarblåa ögonen. Jag drogs till det ljuset. Jag ville vara nära det och stanna kvar. Under gymnasiets sommarlov hade varje vaken minut tillsammans ett magiskt skimmer. Vad han såg i mig förstod jag aldrig.
Mötet med min vän var inte bara en pojkförälskelse, som älskarinnan förklarade för Charles. Det var också en förälskelse i det iögonfallande vackra.
Efter en uppväxt i ensamhet, där jag mest hade iakttagit världen och människorna på avstånd – aldrig haft ett coolt gäng, aldrig fått några tjejer att bli förälskade i mig eller ens prata med mig – befann jag mig plötsligt helt nära den upplysta plats där livet pågick. Det var känslan. Och jag skulle fortsätta söka det där ljuset, skimret, som med sin dragningskraft gjorde det fullt tillräckligt att bara betrakta. Så länge man fick vara nära.
Redan från de första sidorna i ”Skönheten” förstår man att Laura är en ängslig person, rädd till och med. Någon vars liv pågår på insidan, med ständiga analyser, rationella i stunden men ofta motstridiga när de ställs mot varandra. Hon iakttar hellre än deltar. Inga kärleksrelationer har varat särskilt länge. Inga barn har det blivit. Vad hon tänker och känner om saker pratar hon sällan om. Inte med sina två vänner som hon ibland träffar på tu man hand, och inte med Bertil.
Samma rörelse återkommer i flykten in i fantasin, förklädd till ett litterärt översättningsarbete som aldrig riktigt blir av. Om det finns män som ägnar sina liv åt att tänka på romarriket finns det nog en och annan kvinna som dagdrömmer sig bort i de antika myterna. Laura är en av dem. Myterna ger henne en upphöjd livskänsla, medan det vanliga livet ofta framstår som torftigt. Blicken på andra människor är sträng, och på sig själv – i åldrandet – skoningslös. Det gäller särskilt blicken på det yttre, där Bertils ungdomliga skönhet fungerar som en fruktansvärd spegel.
Arv eller miljö, fri vilja eller inte: det är omöjligt att bestämma exakt vad som formar en människa. Jag vet bara att somrarna med min vän gjorde mig upptagen av andras yttre. Och inte alltid på ett sätt som gjorde gott.
Efter att en tredje kärleksrelation tagit slut började jag undra om det var min blick som var problemet. Om begäret efter det vackra var en konstruktion, som filosofin vid tiden hävdade.
Var min blick korrumperad? Det kändes så. Som att den ledde mig fel. Synd var det ord som beskrev känslan bäst. Jag fattade beslutet att försöka förändra blicken. Det gick att tolka som ett slags botgöring. Men också som ett svar på en rädsla som kommit smygande: att vara oförmögen till verklig kontakt.
Jag drog mig undan. Det var en exil. Flera år gick. Vänner träffade jag bara någon gång ibland och kärleksrelationer hade jag inga.
Det var då, på besök från öknen, som en av vännerna uttryckte det, som jag såg ”Blade runner 2049” och blev sådär tagen av hologramflickvännen. Och insåg hur djup min ensamhet hade blivit.
Även i ”Skönheten” går åren. Och även för Laura är det ett långsamt nedstigande i isolering. Trots att hon bor och lever med Bertil.
De möts av en slump på tunnelbanan. Det är ett återseende, för hon var hans privata engelsklärare många år tidigare. Ganska snabbt flyttar de ihop, men utan uttalade framtidsplaner. Hon lever i ljuset av hans skönhet. För henne är det en obegriplig nåd som blivit henne given.
Han är till en början lite gåtfullt frånvarande, som vackra människor kan vara. Men allt eftersom kommer det fram att han kanske snarare är nedbruten och deprimerad efter att hustrun lämnade honom och sonen sa upp kontakten. De glider isär, bort i varsitt vansinne. Till Lauras förskräckelse låter Bertil skägg och nackhår växa. Han börjar sova på soffan och slutar snart att alls komma hem från jobbet. Det visar sig att han övernattar i bilen.
Hon tolkar det som att han, till slut, är på väg att lämna henne. Fixerat söker hon tecknen för övergivandet, lika fixerat som hon står framför spegeln och förbannar ansiktet där, alldeles för fult för någon så vacker som han.
I ”Skönheten” går Laura från att vara kring sextio år till närmare sjuttio. Åldrandet är naturligtvis en viktig del av romanen, liksom att Laura är kvinna. Men bokens djupare tema är allmängiltigt. Det handlar om ensamheten och hur den sätter sig i oss som en kramp.
Borde Laura ha sökt andra impulser än de som skönhet väcker?
Borde jag själv ha gjort det?
För egen del vill jag inte vara efterklok. Allt har sin tid. Men jag tror numera att isoleringen, i alla fall som den såg ut för mig, knappast gör någon lycklig. Jag tror till och med att ett liv utan skönhet – utan det iögonfallande, såsom det framträder för en själv – är direkt förstörande.
Bertil reser till sist bort. Han säger inte när eller om han kommer tillbaka. Laura kan inte hindra sig själv från att skriva till honom, men han svarar inte. Då, på romanens sista sida, händer miraklet: för ett ögonblick öppnar sig den annars så kontrollerade Laura. Hon formulerar vad hon egentligen önskar sig för svar från Bertil, och för första gången upplevs det hon uttrycker som sprunget rakt ur hennes hjärta: ”Laura, min lilla, fina älskade Laura, du har varit duktig. Som har klarat av allt det här, såhär långt. Och det ska nog bli bra i framtiden också. Jag är med dig och önskar dig lycka till med resten.”
Vår tids syn på vad som är vackert må vara sjuklig. Och bekännelse och botgöring behöver inte vara helt dumt. Men etiken föregår inte estetiken. Känslan kommer före tanken, alltid. Det är ytan vi möter först, och inför det mötet är vi inte fria.
Lauras problem är inte att hon dras till skönhet. Eller för den delen att hon vill vara vacker. Det är i grunden en naturlig längtan efter ett liv som väcker känslor. Och därför en längtan som bokstavligt talat är livsviktig.
Däremot måste det i det sköna finnas någonting verkligt levande. Något som inte bara är en spegling av en själv. Det går inte att, som Pygmalion, älska något dött till liv. Skönheten måste vara vid liv redan från början. Bara då kan den bryta igenom ensamheten.
Läs mer:
Recension: ”Skönheten” av Inger Edelfeldt
Sandra Stiskalo: Hur ful får man vara egentligen?
