Förra sommaren skrev Karl Ove Knausgård en text i den amerikanska tidskriften Harper’s Magazine. Den fångade en känsla som jag gått runt med länge men haft svårt att få fatt i. Ungefär som en vigselring man tappat under en simtur, kan man tänka, man vet att den ligger där nere på botten någonstans, men inte hur man ska lokalisera den.
Essän – med underrubriken ”On finding mystery in the digital age” – handlar om att vår tids informationsflodvåg i själva verket inte gör världen rikare, utan fattigare. Knausgård skriver: ”Om jag satt med kniven mot strupen och måste välja ut det mest särpräglade med vår tid skulle det bli att allting vänder sig till oss.”
Han nämner datorerna, reklamskyltarna, köksmaskinerna, feeden i de sociala medierna, algoritmerna, de snabba nyhetsklippen och tv-serierna, och menar att konsekvensen blir att världen sluter sig – i all sin öppenhet. Konsekvensen för honom blir en existentiell kris.
En liknande tanke löper genom romansviten ”Min kamp”: ”det gäller att fästa blicken”. Men hur ska man kunna fästa blicken i ett samhälle som skräddarsytts för att blicken ska flacka? Här kan litteraturen spela en roll, menar Knausgård, ”för att hitta en plats utanför teknologin”.
Det är 25 år sedan den ikoniska författaren och bildkonstnären Tove Jansson dog, i dag, och under försommaren har jag läst henne som besatt. Jag tror att det hör ihop med att jag känt ett tryckande behov av att svalka mig från det överhettade uppmärksamhetssamhälle som får konturer i Knausgårds text.
Att läsa Mumin-skaparen är nämligen, påmindes jag om, som stesolid för en skalle uppjagad av den digitala kulturen – eftersom tempot är så nedskruvat. Vill ni höra vad det resulterade i, sitter ni ner? Tankarna slutade sprattla. Jag blev harmonisk. Jag blev Snusmumriken! Det kändes nästan radikalt.
När jag var som djupast inne i mitt Tove Jansson-missbruk slog det mig att hennes författarskap öppnar upp innebörden av Knausgårds motto om att fästa blicken på ett särskilt sätt. Anledningen till att det fungerat tror jag handlar om att språket är akut närvarande. Och att böckerna befolkas av karaktärer som inte nödvändigtvis vill uppnå något, utan helst bara göra saker i sin egen takt.
Tove Jansson lär oss att se, tålmodigt, tills världen öppnar sig igen
Ta ”Sommarboken” (1972). En rofylld liten romanpärla som kretsar kring Sophia som tillbringar sommaren tillsammans med sin farmor. Men det är inte handlingen som är det viktiga, utan tempot, och alla gåshudsalstrande meningar, som den här: ”Sophia frågade hur det såg ut i himlen och hennes farmor svarade att kanske som den där ängen.”
Tove Janssons sista originalverk ”Anteckningar från en ö” (1996) är ett annat lysande exempel. I trettio år var Klovharun längst ute i Pellinge skärgård Tove Janssons och livskamraten Tuulikki Pietiläs sommarhem. I boken återvänder hon till livet på ön, från de första årens långsamma men lustfyllda husbygge, till den sista sommarens uppbrott.
Berättelsen är uppbyggd som en dagbok, men jag läser den som en skildring av tiden. Om att vänta på islossningen och svalorna och whiskyn. Det är i det lilla uttrycket som Tove Janssons storhet finns, som får det vardagliga att börja skumma. Som får världen att återförtrollas.
En annan Jansson-favorit är ”Ekorren” från novellsamlingen ”Lyssnerskan” (1971) och även den fungerar utmärkt som avgiftningskur för en skenande reel-hjärna. Hon skriver: ”Hösten vid havet var inte den höst hon hade tänkt sig. Det stormade aldrig. Ön vissnade lugnt, gräset ruttnade i regnet, bergen blev hala och täckta av mörka alger långt över vattenståndet, november gick vidare i grått.”
Också ”Resa med Konica” från ”Rent spel” (1989), där vi följer ett konstnärspar som med sin Super 8-kamera försöker fånga flyktiga ögonblick – i stället för att vara närvarande i dem – plöjer jag med förhöjd blick.
Ett kvarts sekel efter sin död är Tove Jansson högaktuell. Det kommer ständigt nya utgåvor och filmatiseringar av hennes böcker, nya biografer och utställningar. Det är inte förvånande eftersom många av hennes teman – naturkatastrofer, högernationalism, frihet och tillhörighet – är relevanta i dag.
Men jag tror att den fortsatta dragningskraften även handlar om att böckerna är så genomlysta av ofrånvänd uppmärksamhet. Hon dröjer vid en ö som vissnar. Vid ett husbygge. Vid en farmor som föreslår att himlen kanske ser ut som en äng. När Knausgård skriver att det gäller att fästa blicken tror jag att det är just det Tove Jansson lär oss. Att se, tålmodigt, tills världen öppnar sig igen.
Under omläsningen av ”Anteckningar från en ö” snubblar jag över en mening som plötsligt framträder som en uppmaning, en lågmäld appell i den ljumma junikvällen. ”När vi tröttnade på roligheten satte vi oss ner och kände efter. Havet var kritvitt åt alla håll så långt man kunde se. Först då märkte vi den absoluta tystnaden. Och att vi hade börjat viska.”
Läs mer:
Vilhelmina Öhman: Läsningen om Tove Janssons familj är brådmörk
Tove Janssons kusin: ”Min far var den riktiga Snusmumriken”
Nytolkningar av Muminböcker väcker kritik: ”Inte Tove Jansson”




