Den 13 september går vi till ett existentiellt val i Sverige. Vi befinner oss nämligen i en kollektiv existentiell kris som vi pratar alldeles för lite om. Valupptakten har snarare handlat om hur olika grupper i samhället kan få några extra kronor i plånboken.
Det är inte oviktigt för den som lever på marginalen, men när politiken fastnar i frågan om vem som ska subventioneras, eller beskattas lite mindre, förlorar den förmågan att tala om den större situation vi befinner oss i.
Inte heller får denna kollektiva kris reduceras till existentiell hälsa, som debatterats flitigt på sistone; det centrala är förmågan att som samhälle kunna förändras och svara på kriserna.
Existentiell ohälsa är ett symptom på kriserna och då är det kriserna som behöver adresseras.
Jag undrar om vi som samhälle har glömt bort hur man gör för att kollektivt hantera stora, avgörande existentiella frågor. Kanske hänger det samman med att politiken verkar sakna verktyg för att prata ideologi?
Men låt oss ta det från början. Vad innebär en kollektiv, existentiell kris?
Inom filosofi och psykologi har det länge pratats om existentiella kriser som något som drabbar enskilda personer. Kriserna har förståtts som situationer i livet där vi ifrågasätter det som tidigare tagits för givet: Vad är verkligt viktigt i mitt liv? Hur ska jag leva? Vem är jag?
Det är situationer där själva grundstrukturen för vad som är meningsfullt måste tänkas om. Existensfilosofin har betonat att det är i dessa kriser, och i den ångest som de för med sig, som vi möter vår egen mänsklighet. De bär nämligen med sig ett avlärande av normer som vi mest följer av gammal vana och ett icke-vetande som förbereder oss för att på nytt få syn på vad som gör livet meningsfullt.
En existentiell kris är alltså jobbig att gå igenom, men kan också öppna oss för ett mer levande liv.
I dag är det tydligt att sådana kriser inte bara gäller individer utan också kan gälla samhällen och hela kulturer. Vi står redan mitt i radikala omkastningar och orsakerna kan kanske sammanfattas som miljökriserna, AI och demokratin.
Vi börjar med vår relation till naturen. Under lång tid av människans existens har hon inte behövt tänka på om hon hör till fungerande ekosystem. Jorden har funnits där och gett det vi behöver. Men steg för steg har jorden reducerats till naturresurser som är till för oss, vi har blivit fler och vår aptit har blivit allt större. Om alla jordens människor levde som vi gör i Sverige i dag skulle vi behöva fyra jordklot.
Människans levnadssätt innebär också att cirka en miljon arter i dag bedöms vara hotade av utrotning, liksom det har resulterat i omvälvande klimatförändringar. Det är svårt att förstå detta som annat än en existentiell kris. Det sätt vi har levt på kommer vi inte kunna fortsätta med. Orkar vi ta in den frågan, orkar vi möta den existentiella kris den bär med sig och fråga oss hur vi då ska leva? Kan vi få syn på oss själva som en del av naturen, en del av fungerande ekosystem? Vilka blir vi då?
Människan är, liksom råttor och kackerlackor, nämligen en väldigt flexibel livsform. Vi kan vara människor på så många olika sätt
I en existentiell situation träder vissa saker, som vi tidigare tagit för givna, fram på nytt. Det där med en framtid för mänskligheten till exempel. I radioprogrammet ”Fråga filosofen” i Filosofiska rummet i P1 frågade en lyssnare varför vi alls ska bry oss om kommande generationer, vad de har gjort för oss?
En sådan fråga kan bara ställas när framtiden för vår civilisation, och för våra barn och barnbarn, inte längre är självklar. Vad är verkligt viktigt i våra liv? Är framtiden viktig?
En existentiell kris innebär också att den problemlösning vi tidigare lutat oss mot inte längre fungerar. Vi är vana vid att lösa våra problem med hjälp av tekniken. Och det är ofta tekniken som lyfts fram som det som ska rädda oss från miljökriserna. Men teknik skapas alltid utifrån de frågor som anses viktiga, och den teknikkultur vi har är formad utifrån andra frågor och andra begär än de som samtidens kriser väcker.
Vi kan inte lösa relationskrisen vi befinner oss i med den övriga naturen med samma tankesätt som krisen föddes ur. Vi människor behöver genomleva den existentiella krisen för att kunna omformas och därmed också forma om tekniken. Frågan är alltså inte om tekniken kan lösa våra problem, utan vilka vi måste vara för att kunna skapa en annan teknik. Liksom en annan teknik gör det möjligt att vara människa på andra sätt.
Att tekniken formar oss blir tydligt inte minst i vår nya skärmtillvaro som i allt högre grad dopas av AI. Skärmlivet tenderar att separera oss i algoritmernas bubblor och AI är skapad utifrån idén att en viss sorts abstrakt intelligens hör till det bästa med människan.
Men vad händer när vi bygger samhällen runt en bild av intelligens som saknar kropp, sinnen, erfarenheter, omdöme och ansvar? Och vad blir kunskap när vi inte själva måste utföra kunskapsprocessen? AI kan hjälpa oss, men den kan också fylla offentligheten med syntetiskt innehåll, flytta makt till techbolagen och förstärka den diskriminering som finns i det material AI:n är tränad på, för att bara nämna några av de framväxande problemen.
Liksom i miljöfrågorna är krisen redan här.
Båda dessa kriser påverkar, eller kommer påverka, alla människor på jorden. Ja, mer än så, de kommer påverka allt liv på jorden.
Det är stora rörelser i omlopp och som individ är det lätt att känna sig maktlös. Det är lätt att bli fatalistisk och tänka att ”sådan är människan, inget att göra något åt”, men då glömmer vi något viktigt. Människan är, liksom råttor och kackerlackor, nämligen en väldigt flexibel livsform. Vi kan vara människor på så många olika sätt. Och vi förändrar ständigt vad det innebär att vara människa.
I en existentiell kris behöver denna förändringsrörelse gå fortare, och vi behöver som kollektiv stå med öppna ögon inför situationen vi själva skapat. Som individer är vi inkastade i den historiska situation vi råkat födas in i, men vi är inte maktlösa, vi är inte offer för en utveckling som redan är bestämd. Men vi är inte heller blanka blad som aktivt kan skriva vår egen framtid. Vi har makt, men inte all makt. Vi är alltså varken blott passiva eller helt aktiva i krisen, utan paktiva. Utifrån det som formar oss kan vi forma världen.
Vi kanske inte ens först och främst är individer, eftersom individ betyder odelbar. Vi är kanske snarare ’divider’, varelser som delar förutsättningar och värld med andra
Det är här den tredje krisen kommer in, den om hur vi organiserar oss. En kollektiv existentiell kris behöver vi nämligen möta just som kollektiv och inte bara som separata individer. Enstaka personer kan gå före och pröva olika sätt att leva, men det är bara som samhälle vi formar om vad det är att vara människa. I en demokrati är idén att vi gör det tillsammans, genom att vara och tycka olika, men inom samma demokratiska ramar.
Men den existentiella krisen gör att vi kan förlora tilltron till själva demokratin och söka enkla svar och längtan efter någon som säger: detta är fienden, detta är folket, detta är vägen.
Därför är själva demokratin i dag under attack av totalitära krafter, liksom rättssamhället, och en regelbaserad världsordning är inte längre självklar. Det är också mätbart hur demokratin i världen har fått kliva tillbaka de senaste tio åren. Den auktoritära lösningen på en existentiell kris är att slippa icke-vetandet, den demokratiska lösningen är att stå ut med det tillsammans och därifrån hitta nya vägar. Demokratin behöver utvecklas, inte avvecklas. Vi måste orka känna inför kriserna och vi måste orka tänka utifrån dem, och vi behöver göra det tillsammans med andra.
Demokratins kris är alltså inte en fråga vid sidan av miljökriserna och AI-problematiken, den avgör i stället hur vi kan möta dem.
I en fungerande demokrati behöver vi platser där vi kan tänka och erfara tillsammans. Vi har faktiskt en demokratins infrastruktur för just detta, men som samhälle är vi dåliga på att förstå och använda den. Vi har nämligen ett system för folkbildning, kultur, föreningsliv och samfund. De har en samhällsnytta och kan varken reduceras till platser för nöje eller kalkylerbar nytta.
De är platser som till skillnad från polariserande sociala medier erbjuder praktiker där människor tillsammans kan träna på vad det innebär att göra ett samhälle tillsammans, möta existentiella frågor och icke-vetande. Platser där vi kan mötas i förundran, få syn på vad som är viktigt och vilka ”vi” är.
För frågan om vilka ”vi” är, är kanske den allra viktigaste i dag. Individer hör alltid till kollektiv, men de har olika mycket makt och har deltagit i formandet av det samhälle vi har i olika grad. ”Vi” drabbas olika mycket av kriserna där svaga grupper ofta blir ännu mer utsatta. Är ”vi” bara de av oss som har förfäder som ätit barkbröd just i Sverige? Eller behövs ett större vi? Är viet som samhället ska ha omsorg om bara människor?
Sverige är inte avskuret från omvärlden och människorna är inte avskurna från det övriga ekosystemet.
Vi kanske inte ens först och främst är individer, eftersom individ betyder odelbar. Vi är kanske snarare ”divider”, det vill säga varelser som delar förutsättningar och värld med andra människor, andra djur och andra kroppar. Hur ska vi leva tillsammans?
Här finns ingen omedelbar motsättning mellan egoism och altruism, jag mår inte bra om människorna omkring mig inte mår bra eller om inte ekosystemen omkring mig mår bra.
Världen skakar. Men framtiden är ännu inte avgjord. Vi är formade av historien, av tekniken, av ekonomin och av de ekosystem vi länge behandlat som bakgrund. Men vi formar också tillbaka. Vi har inte all makt, men vi har makt nog att inte bli till passiva åskådare. Vi kan inte förändra världen ensamma, men tillsammans som samhälle kan vi fortfarande vrida världen. Frågan är om politiken vågar påminna oss om det.
Läs fler texter av Jonna Bornemark och mer om valet 2026
