Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jenny Diski, ”Den motvilliga resenären”
Övers. Cecilia Franklin, Alfabeta
Diski är en sur kvinna som helst vill sitta ifred i ett tyst rum och tänka. Ändå ger hon sig konsekvent iväg för att prova andra platser – i denna bok till bland annat svenska Lappland, där hon gnäller över kylan och i det längsta försöker undvika social interaktion. Det är dömt att misslyckas. Grinigt, roligt och eget.
Fatima Bremmer, ”Ett jävla solsken”
Forum
Den hårdnackade journalisten Ester Blenda Nordströms resor gick till platser som Kamtjatka och Amerika. Hon drevs av nyfikenhet och nog en viss ångest, och hon rapporterade ofta i bokform. Det går förstås att läsa hennes egna berättelser direkt, men i denna välförtjänt prisade biografi får man i stället hennes hela resande liv mellan två pärmar.
”Carl von Linnés lappländska resa”
Natur & Kultur
Linné levde i den historiskt ljuvliga tid då allt ännu inte var kartlagt. När han arbetar sig fram över det ociviliserade Norrlands breda älvar, inser han dock att där finns en del folk som kan sin natur riktigt bra. Men någon linnéansk ordning har de inte och med risk för sitt liv försöker han därför rädda en uppstoppad häger när han lider skeppsbrott. Ansvaret är tungt men texten skriven med oväntad lätthet.
Ernest Hemingway, ”Och solen har sin gång”
Övers. Christian Ekvall, Bakhåll
Denna vinindränkta roman om resande i form av flykt, tar oss från Paris, till Pyrenéerna, San Sebastian och tjurfäktningen i Pamplona. Suparvännerna flyr främst från sig själva och sin tomhet, på jakt efter något rått och äkta. På en gudabenådad prosa. Lite lustigt är att denna anti-reseskildring ledde till massturism till tjurfestivalen Sanfermin.
Miranda July, ”Alla fyra”
Övers. Magdalena Sørensen, Natur & Kultur
Förra årets stora snackis innehåller en oförglömlig resa. Huvudpersonen har planerat en roadtrip på två veckor för att känna sig lite äventyrlig, men fastnar efter några mil, tar in på motell och stannar på sitt rum resten av tiden – medan familjen tror att hon reser. Det är inspirerande. För är det inte en viktig del av resandets charm? Att ingen riktigt vet vart man är eller vad man ser i detta ögonblick?
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här




