Kanske fäster insikten först när ens egen människa åldras. Den som så länge man kan minnas har druckit tjärsvart kaffe om morgnarna. Den som sträckt ljumskarna på Korpenmatcher, aldrig lyckats sluta snusa och svämmat över av dåliga vitsar. Så att man till slut skrattat av ren utmattning.
Min pappa var läkare. Retsam och undflyende fick han alltid sköterskorna att göra lite mer än de måste. Han fick oss alla att göra lite mer. I familjen fick vi hålla honom i ett järngrepp när han skulle diska och klippa gräs, tittade man åt sidan var han strax på väg till affären för att handla. Oklart vad.
En gång, när jag var 15, tvingade jag honom att pierca mig i naveln, någon förmån ska man väl ha med en läkare i familjen. Jag låg på köksbordet och var skräckslagen. Han ropade in grannungarna för att titta och sen tappade han silverringen som rullade in under köksskåpet och fnissade så mycket att hålet blev snett.
Också den människan blir gammal.
Även om vi är skickliga på att skjuta fram och förtränga det, så händer det till slut: vi blir för gamla för att klara oss själva.
Ekot och P4 gjorde i vintras en granskning av maten inom äldreomsorgen och gav ett krasst vittnesmål om vad åldrandet innebär. När matpriserna stigit har många kommuner plockat bort lax, Bregott, grädde och söndagsstek från menyn.
Vari består människans värdighet? Är det i söndagssteken eller i att få ha på sig en ren tröja? Att slippa vara ensam?
Det är alls ingen mänsklig rättighet att serveras lax, världen är full av torftiga middagsbord. Men i vårt lilla skyddade hörn är grädde i såsen ett sätt att visa respekt.
Och respekt är i sin tur ett redskap för att värna människovärdet.
Vari består människans värdighet? Är det i söndagssteken eller i att få ha på sig en ren tröja? Att slippa vara ensam?
Min pappa som inte längre spelar fotboll men oförtrutet fortsätter snusa, har drabbats av demens. Han bor kvar i lägenheten mitt i stan, men en dag går han vilse i gästrummet. Han hittar inte ut. Förr ringde han ofta och hastigt för att kolla läget, kommentera en nyhet eller vädret, nu blir våra samtal allt mer osammanhängande. Orden har blivit svåra för pappa att finna.
Han försvinner inte längre till affären så fort det förväntas hushållsarbete, han vandrar runt i hemmet som en vilsen Don Quijote. Det finns inget han hellre skulle vilja än att vara till hjälp. Duka fram? Skölja av? Han trevar, men händerna finner inte sitt mål.
Fötterna trampar oavbrutet, sökande steg i små promenadstråk. Från köksbänken till soffan, från soffan till gästrummet, från gästrummet till toaletten. Han öppnar skåpet över handfatet och letar efter något. Vad var det han letade efter?
”Ska vi gå hem nu?” händer det att han frågar.
Anthony Hopkins gör en skrämmande trovärdig rolltolkning av en dement man i thrillern ”The father” från 2020. Omvärlden liknar en ständigt pågående mardröm. Köket har ny färg varje gång han kommer in i det, lådor byter plats. En dotter går ut ur ett rum och när hon återvänder är hon en annan. En okänd person, som beter sig som om hon vore en närstående.
För mannen i filmen är omvärlden inte bara skev, han är också obotligt ensam i den. Misstänksamheten fräter i honom. Han sitter i sitt rum och vågar knappt se ut genom fönstret. Varje intryck är ett potentiellt hot mot ett helt livs varseblivning. Han stänger dörren och vill inte släppa in någon, världen krymper, rädslan växer.
Så är det också för pappa. Demensen skapar en outhärdlig ensamhet, och den stegras av att lämnas i fred. Det ser läkarna som är ansvariga. När det finns någon att prata med, något som bryter de snurrande tankarna, de otäcka skevheterna, blir han bättre. Läkarna och vi, de anhöriga, tror att ett boende vore det bästa. Men han får inget, utan lämnas åt sig själv om dagarna.
Han går promenader och tappar bort sig, ramlar, får åka ambulans och sys ihop. En gång till.
När sorgen över förlorade färdigheter dikar ur sinnet, kommer trösten utifrån. Samvaro, trygghet, mat. Omsorg.
Men omsorgen, visar det sig, har problem. Ordet omsorg har sina etymologiska rötter i oro och omtanke, att visa engagemang för en medmänniska.
Så används det inte längre, begreppet har blivit en samhällsekonomisk Excelspalt för att diskutera skattepengar. ”Vård och omsorg”. Ofta benämnt i samband med nedskärningar i budgetförhandlingar.
Då kommer kameran på tal.
Det mentala vårdbehovet för min pappa är stort. Men vad är lösningen? Vore det inte bra med mänsklig närvaro de långa dagarna? Det tycker inte kommunen, och det är kommunen som bestämmer.
Handläggaren föreslår en övervakningskamera monterad i hemmet.
Kanske missförstod vi, tänker vi första gången förslaget läggs fram. Men nej. Kamera är ett etablerat sätt att vårda ensamma människor i dag, får vi veta. Då ser man ju vad som händer även om ingen är där. Så kan kommunen ha koll på om någon faller, gör sig illa, hamnar i farliga situationer eller är uppe och går nattetid. Det ”ökar tryggheten” och möjliggör längre hemmaboende.
Vår nuvarande sjukvårdsstruktur värderar bara den fysiska verkligheten och den räknande delen av förnuftet, eftersom det är något vi kan mäta och granska
Det sistnämnda är ett nyckelbegrepp. Hemmaboende sparar pengar och det är högsta prioritet. Först därefter kommer patientens välmående.
En som uppmärksammade det här var filosofen Jonna Bornemark, som 2018 skrev ”Det omätbaras renässans”. Grundtesen i hennes resonemang kan kokas ned till att vårdens hela syfte är just omsorg och att man förlorar dess centrala funktion om man i stället letar lönsamhet.
Hon skyller på filosofen Descartes som skilde kroppen från själen, och delade vårt förnuft i två delar. Den ena kan räkna, den andra reflekterar och lyssnar.
Vår nuvarande sjukvårdsstruktur värderar bara den fysiska verkligheten och den räknande delen av förnuftet, eftersom det är något vi kan mäta och granska.
Det här gör alla inblandade olyckliga, enligt Bornemark. Läkare och socialsekreterare har varit självständiga yrken med intellektuellt prövande metoder. Nu ska de i stället vara utbytbara kuggar i ett maskineri, där det viktiga blir att kryssa i rätt rutor.
Det har gått åtta år sedan Jonna Bornemarks bok kom ut och utvecklingen har inte vänt.
Vi i den närmaste familjen pratar med läkarna och skriver brev, resonerar om hur vi på bästa sätt ska framföra att vi ser vår anhörig fara illa. Pappa är oftast med på de medicinska mötena, det är han själv som väljer var han ska bo, säger kommunens handläggare och hänvisar till socialtjänstlagen. Trots att han går vilse i gästrummet.
Att inför honom berätta hur hans vardag inte fungerar känns som ett övergrepp.
Andra delar av vården fungerar fantastiskt, där finns omsorg. Hemtjänsten är en klippa, personalen arbetar stoiskt igenom stormiga situationer och tröstar även oss anhöriga när vi krisar. I filmen ”Det omätbara”, från 2024, kommer de till tals. Där följer Nils Petter Löfstedt en handfull personer som valt yrke för att de tycker det är meningsfullt och angeläget att ta hand om gamla, sjuka, småbarn eller funktionsnedsatta.
De blir lika skärrade som vi av den bakvända värderingsskala som förslaget om en övervakningskamera rymmer. De ser vad som får vårdtagarna att må bra, men kan inte erbjuda det. De har för många besök, för lite tid. De klockar hela tiden sina rörelser för att tydligt se vart varje minut tar vägen.
Trots att de hoppar över sin egen lunch, täcker upp varandras sjukfrånvaro och springer i trapporna så går det inte. De gråter för att de inte räcker till. De skolar om sig eller blir långtidssjukskrivna.
Min pappa läkaren var bra på att hålla sig flytande, han tillbringade väldigt mycket tid på sitt jobb men jag såg honom aldrig stressad. Han verkade trivas som bäst i de långa plastlagda korridorerna där hans gröna tofflor med mjuka sulor knappt hördes. När han skämtade med patienterna inför operation eller försökte få någon stackars respiratorkopplad dam på IVA att skratta. Kanske var det sköterskorna som curlade honom, vad vet jag.
Stressad blev han hemma. När vi skulle packa och åka på semester. Eller när han borde göra något åt vindrutetorkaren på bilen.
Flera av dem han möter på sin nya vandring genom vården är sådana som känner igen honom. Jag ser att de vill honom allt gott. Kanske extra gott för att han nyss var en av dem. Men deras utlåtanden om vad som är bäst för patienten väger lättare än kommunens utlåtande om vad som ökar produktion per skattekrona.
Kommunen tar beslut om de gamla och kommunen är vi. Den består av våra folkvalda politiker och våra skattepengar.
Men om ”vård och omsorg” inte uppfattar fördelarna med att servera söndagsstek, finns heller ingen solklar vinst med att ge en orolig människa ett rum på en bemannad avdelning.
Ett samhälles storhet kan avgöras utifrån hur det behandlar sina mest sårbara medborgare, det har många tänkare slagit fast. Argumenten bygger inte främst på att vi alla kommer att drabbas av ålderdom, och därmed har ett egenintresse i frågan, utan handlar om samhällets gemensamma moral. Och moral är ingen konstant. Den är något vi upprätthåller tillsammans genom aktiva val och handlingar.
Innan det är läge för kamera erbjuds vi fem hemtjänstbesök om dagen, samt larm på ytterdörren. Det är inte tillåtet att låsa in en person i hemmet, men man kan heller inte tillåta dem att gå ut och slå ihjäl sig.
Så det börjar tuta när pappa tar sina promenader till dörren och öppnar den.
Samtidigt frågar en högtalare i taket: ”Vart tänkte du gå?”
Den redan stressade hjärnan blir nästan galen av den där rösten. ”Ska du inte sätta dig och vila i stället?” Varifrån kommer den?! Varför tjuter det när han öppnar dörren? Vem är det som övervakar honom?
Han går ut ändå. Och ramlar.
Han hytter med näven mot taket. Är olycklig och paranoid.
Kameran monteras upp i vardagsrummet, med utsikt över hall och ytterdörr. Nu kan demensavdelningen iaktta min pappa. De ser matbordet och köket där han ibland öppnar kylskåpet och plockar ut ost och inlagd gurka. Byrån där han ofta glömmer sin telefon, jackfickorna där han letar efter nycklar. De ser om han vandrar iväg och vilket håll han i så fall väljer. Ibland vill han bara undersöka om snön ännu faller. Då rycker de inte ut.
Det är rationellt, det sparar pengar. Precis som margarin i relation till Bregott.
Ibland vaknar han på natten och tror att han sitter på ett skenande tåg, han vet inte vart det är på väg och han kan inte hoppa av. Han är så rädd.
Ibland är han arg. Vill inte släppa in hemtjänsten för han tycker att det är skit med allting och han har glömt bort vad de har där att göra. Men eftersom de är professionella och varma människor lirkar de sig in och sätter på kaffe och lugnar ned. Då skämtar han snart igen. Med den nötbruna blicken som återfinner sitt leende. Tills den tappar bort det igen.
”Ska vi åka hem nu?” frågar han hjälplöst när jag hälsar på. ”Jag känner mig så ensam.”
Läs fler texter av Josefin Olevik.
