Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har flera gånger fått frågan om jag känner Maria Maunsbach. Det är inte särskilt konstigt att man tror det, antar jag. Vi är i ungefär samma ålder och kommer båda från Skåne, hon från Höör och jag från Malmö.
Men svaret är nej, vi är inte ens bekanta. Inte alla från Skåne som sysslar med kultur är det, eller har för den delen ens något gemensamt annat än just det geografiska.
Ändå är det just det här hopbuntandet och generaliserandet som författaren och dramatikern gillar att ägna sig åt: Frågan om vad det egentligen innebär att vara skåning.
Med sina hittills fyra romaner har hon alltmer omfamnat identiteten och gjort den till en del av sitt personliga varumärke. När hon i vintras nominerades till DN:s Kulturpris pratade hon till exempel i en intervju om hur Mikael – huvudpersonen i hennes senaste, hyllade roman ”En magisk man” – är ett porträtt av ett slags ”malmöitisk essens”. Samma kärna greppar hon efter i sitt Sommarprogram.
Jag lyssnar uppmärksamt när hon vågar vara kvar i det sårbara, om den fortsatta längtan efter en livspartner
Men innan hon når fram dit går hon i rask och lite rörig takt igenom sin uppväxt och ursprungsfamilj, där musik från urskåningar som Siw Malmkvist, Peps Persson och Hasse ”Kvinnaböske” Andersson avlöser varandra. Redan här väcks en lätt klaustrofobisk känsla hos mig.
På förhand är det sagt att programmet ska handla om familj, mer specifikt om att bilda familj på andra sätt än enligt samhällsnormen. Maunsbach berättar bland annat om hur hon i tonåren hittar en stark gemenskap i en magdansgrupp. Särskilt viktig blir Margot, en fest- och dansälskande pensionär som verkar rätt underbar.
Beskrivningarna av de tre starka vänskaper som utgör hennes nuvarande familj, är mer hurtigt anekdotiska. Men jag lyssnar uppmärksamt när hon vågar vara kvar i det sårbara, om den fortsatta längtan efter en livspartner och om att inte ha blivit vald romantiskt.
Magdansen tar Maunsbach till Kairo som 20-åring, i hopp om en danskarriär (en historia som känns igen från en essä hon skrev i DN 2023). Ungefär här glider hon in på sin hjärtefråga, när hon famlar efter likheter mellan skånsk och egyptisk kultur (”överdådigt”, ”maximalistiskt”) och ställer det mot det ”svalt” svenska. Det känns alldeles för enkelt gjort, och när hon följer upp med ett förtjust resonemang om vad män på gatan har ropat efter henne på de olika platserna ryser det i min kropp på fel sätt.
Nej, vill man ropa tillbaka, sluta klumpa ihop oss. Inte alla skåningar ”älskar en rejäl röv”!
Läs också
Kristofer Ahlström: Sarah Sheppard beskriver jordens undergång som en stel firmafest
Matilda E Hanson: Hos Johan Eriksson har hundarna inget att hämta
Sebastian Nowacki: När Patrik Norqvist pratar om universums storlek vill jag krypa ur mitt skinn
Listan på alla årets sommarvärdar
