Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Teaterdebatten är igång igen. Efter att Jonas Gardell i Expressen (26/4) frågat sig varför vi i dag sällan ser nyskrivna pjäser av dramatiker svarar DN:s kritiker Kristina Lindquist, i vad som liknar en universitetsuppsats för osynliga lärare, att ”hans längtan efter starka berättelser och klassisk dramaturgi är hopplöst föråldrad”. Men medan Lindquist placerar Gardell i juraperioden verkar hon själv röra sig i krita. För känns inte just kritiken av klassisk dramaturgi väldigt daterad?
Lindquists fråga om ”vad som kommer efter den postdramatiska epoken” måste den unga generationen själva besvara.
Jag står på Göteborgs stadsteaters nattshow ”Elfte timmen” med körschemat i handen och mina kollegor i headsetet. Vi har 350 jämnåriga generation Z:are att underhålla med allt vad scenkonsten har att erbjuda. Öl spills, akterna överröstas och ljudet krånglar. Så blir det dags för vår stående akt ”Drunk Strindberg” att spela en scen ur ”Fröken Julie”. Då händer något. Publiken tystnar. När de förstår att Jean uppmanar Julie att ta sitt liv haglar plötsligt ett bibliskt regn av uppmaningar över henne. ”Gör det inte!” ”Han är så facking toxic” ”Dumpa din pojkvän!” Jag försöker få kontakt med kollegorna men hör bara en 21-årig tjej skrika: ”FUCK YOU JEAN!” Så jag ser ut över publiken, och då slår det mig: det är detta vi ofta glömmer bort på stora scen – att engagera.
Stilen är något som jag och mina unga teaterskapande vänner kallar ”påfunds-teater”. Den har förföljt oss minst sedan det ”coola” 00-talet
Gardell belyser en del, men det han beskriver är inget nytt fenomen. Och inte lockar det oss unga. Stilen är något som jag och mina unga teaterskapande vänner kallar ”påfunds-teater”. Den har förföljt oss minst sedan det ”coola” 00-talet, när skådespelare i Malmö kissade i tårtor. Något som teaterkritikern Sara Berg idoliserade när hon startade fjolårets teaterdebatt (Sydsvenskan, 31/5 2025).
Det dröjde inte länge förrän varenda medelålders kulturutövare vräkte ur sig egna debattartiklar i allt från DN till Facebook, med syndabockar som sänkt kulturstöd, kritiker och homogenitet. Aldrig vidrörde de tanken att det kanske var de själva som dränkt teaterns glöd.
Vad är då påfunds-teater? Jo, en typ av scenkonst där spännande påfund och koncept står högre än berättelsen man ska förmedla. Där ryms allsköns ”coola” idéer som en Tove Ditlevsen som filmar någon stackars pensionär i publiken, en tredubblad Julia och en Hamlet som rappar.
Påfunds-teatern är sprungen ur en sorts relevanshysteri som gör föreställningarna osammanhängande och – oengagerande. Som publik har man ingen aning om vad som står på spel för karaktärerna och resultatet blir alltför ofta en feg kompott av regissörens invecklade idéer som går okritiserat förbi av lekmannen: ”Det var nog bra, det var bara jag som inte förstod.”
”När vissa estetiker eller arbetsmetoder dominerar för länge uppstår ett behov av att tänja, bryta och omförhandla” skriver gruppen bakom Dramatens ”Fäbodjäntan” i ett svar till Gardell i (GP 6/5) när de förklarar sin tvärkonstnärliga arbetsmetod. De sätter fingret på min poäng, men glömmer att de numera själva som tillhör institutionerna. Som scenskolestudent kantas utbildningen av kurser i devising, en metod där ensemblen utformar föreställningen under repetitionerna, och av drag-workshops. Inget illa med det och självklart ska all typ av scenkonst finnas, men en medelålders fisk som tidigare simmat motströms borde se sig omkring. Strömmen vänder snabbt.
När jag ser unga frigrupper som Rostvit eller Hjärter fem, skapa devising såväl som nyskrivet, ser jag inga påfund. Jag ser föreställningar som vågar försöka beröra sin publik. Jag ser en ansats att berätta om livet, relationer och vad det innebär att vara människa. Det är modigt. Varför? För att det är svårt att lyckas.
Kristina Lindquist recenserade ”Natten är dagens mor” på Malmö stadsteater, en föreställning jag själv medverkar i, och var kritisk till att den var alltför traditionell. Det kan man självklart tycka men när hon nu skriver att det klassiska historieberättandet hör hemma på strömningstjänsterna missar hon teaterns styrka. I en värld fylld av allt från krig till skärmparalys suktar den nya generationen efter en teater som tar med oss i svängarna och engagerar. Det handlar inte om nyskrivet eller klassiker, devising eller dramatik, utan om att få skratta och gråta tillsammans.
Jag ser 350 skrikande ungdomar som febrilt tagit sig ut ur sina hem för att hungrigt smaka på livets sav
När jag ser ut över ”Elfte timmens” publikhav ser jag inte ett gäng Tiktok-zombier med begränsad koncentrationsförmåga. Jag ser 350 skrikande ungdomar som febrilt tagit sig ut ur sina hem för att hungrigt smaka på livets sav. De vill ha kyssar, intriger och död. De vill ha stjärnhimlar, döskallar och baler på slottet. De vill ha kärlek, blod och tårar. Inte kiss i tårtor.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Förlåt men vilket år är det, Jonas Gardell?
Leif Zern: Befinner vi oss i ett undantagstillstånd eller en slutstation?
Stina Ekblad: Om Jonas Gardell kallas föråldrad – vad är då jag?
