Kerstin, 74, lever utan internet: ”Får göra på det gamla vanliga sättet”

Det vitputsade huset ligger avskilt i i Ensligheten. Den heter så, byn en bit inåt land från Ystad.

– Det är skönt att bo så här lite avsides, säger Kerstin Nilsson, visar in i köket och plockar upp sin knapptelefon.

Nokia 3310 klarar det mesta Kerstin Nilsson kräver, med den kan hon ringa och skicka sms. Fast det gäller förstås att ha numret.

– Jag får ringa min son ibland som får hjälpa mig att slå upp på nätet, säger hon.

Det kan visst vara ett omak att inte vara som de flesta andra.

– Jag har försökt att anstränga mig, men jag blir så trött i huvudet och har ingen uthållighet alls. Jag får göra på det gamla vanliga, analoga sättet.

Kerstin Nilsson, 74 år, har inte direkt valt att leva utan dator eller smartphone. 1986 var hon ute med postbilen och delade ut brev när hon blev påkörd. Bilen kom i hög hastighet i en korsning och körde in i sidan där Kerstin Nilsson satt.

Hon fick en skallfraktur och en allvarlig hjärnskada i olyckan. Nästan alla revben knäcktes, det gick hål på lungorna och Kerstin Nilsson kördes i ilfart till sjukhus och lades i respirator. Hon var 37 år och ensamstående med sin åttaårige son.

– Jag ser det som att jag har haft tur i oturen, jag kan i alla fall tänka och klara mig själv. Men det var hemskt att inte kunna krama sitt barn.

För Kerstin Nilsson finns en klar skiljelinje i livet före och efter olyckan. Vid det här laget har hon levt precis lika länge i båda.

– Mitt första liv var före 1986. Då var ju mycket fortfarande analogt, och det man kan innan man skadar huvudet verkar på något sätt finnas kvar. Men den digitala världen hann jag aldrig komma in i.

Hon var kvar en tid på posten, men har senare försörjt sig som barnskötare, naturvägledare och stadsguide. Kerstin Nilsson har gjort otaliga försök att bli mer digital. Ansträng dig, uppmanar sonen. Men skallskadan gör att Kerstin Nilsson snabbt blir hjärntrött av de många intrycken. Det får vara, säger hon och skrattar till.

– Min son är it-tekniker. Han var nördigt intresserad redan som liten.

En vardag utan uppkoppling är dock ingen enkel sak. Förr brukade hon resa till Göteborgs filmfestival en gång om året. Nu har hon svårt att köpa tågbiljett.

– Och de slutade att skicka ut pappersprogram.

Det kostar att hålla sig med pappersfakturor. Betalningar sköter hon via postgiroblanketter. Men störst problem vållar parkeringsapparna – som dominerar inne i staden. Ska Kerstin Nilsson till vårdcentralen eller fika med en kompis i Ystad kör hon långt före utsatt tid och parkerar en halvtimmes promenad bort för att undgå apparna.

– När jag hade diskbråck för några år sedan var det jobbigt, men nu kan jag ju gå så det är ingen fara. Det är mest att jag måste vara ute i god tid.

Helt belåten med tillståndet i samhället är hon ändå inte.

– Jag tycker det är orimligt att det är så mycket som är otillgängligt bara för att man inte är uppkopplad. Jag har ju min anledning, min hjärnskada. Men det finns ju människor som inte har råd med utrustningen också.

Dino Viscovi, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitetet, ger Kerstin Nilsson rätt. Han har studerat äldres vanor och digitalisering länge.

– Pengar är en viktig faktor. Ensamstående personer med inkomster i den lägre kategorin är klart överrepresenterade som icke-användare. De har helt enkelt inte råd att skaffa de här grejerna, säger Dino Viscovi.

Tre procent av svenskarna över 16 år använder inte internet alls, visar en rapport från Internetstiftelsen. Ytterligare fyra procent räknas som ”sällan-användare”. Främst är det pensionärer som är 76 år eller äldre som står utanför.

– Var tionde svensk över 65 år är i praktiken bortkopplad, säger Dino Viscovi.

– De får klara sig med ”proxyanvändare” som barn eller en släkting, som hjälper till med betalningar, att köpa resor eller ta vårdkontakter.

En vanlig missuppfattning är att man antingen kan, eller inte kan, klara den digitala vardagen.

– Men så är det inte, det är bräcklig kunskap, och ju äldre du blir desto svårare blir det. Ibland händer något drastiskt i livet, man får en stroke, och så blir man kanske mer eller mindre utfasad, säger han.

Samtidigt lyfter många äldre fram positiva sidor av digitaliseringen, visar forskning. De så kallade ”silversurfarna” ser ofta sin smartphone som en trygghet och ett smidigt sätt att lösa ärenden.

Dino Viscovi är ändå bekymrad över det bristande intresset från politiskt håll. Kravet på digital kompetens för att klara sin vardag är en faktor som ökar ojämlikheten, anser han.

– Det här förstärker tendenser vi redan ser, att de som har en bra utbildning, bra ekonomi och varit relativt friska kan ta sig fram i systemen. De som varit sjuka eller inte behärskar språket missgynnas.

I trädgården i Ensligheten har Kerstin Nilsson börjat kasta pinnar till hunden Vidur. Hon är fascinerad över det uppvaknande hon trots allt tycker sig se på senare tid.

Medier rapporterar om ungdomar som lägger undan mobilen och börjar sticka eller lösa korsord. Folkhälsomyndigheten har kommit med nya rekommendationer om skärmtid för barn. Och författaren Jonas Gren uppmärksammades i höstas för sin bok ”Ingen surf. Handbok i nedkoppling”, om att leva som ”nykter digitalist i ett hav av osplittrad tid”.

– Jag tror att det händer något nu, en våg som rullar in, det tar ett tag innan man ser den. Men jag tänker mycket på barnen, på grannflickan som går och tittar i mobilen hela vägen till skolbussen. Jag tror kanske inte att man blir riktigt glad av det, säger Kerstin Nilsson prövande.

För egen del tvingar hjärnskadan henne att hushålla med sin energi – och välja aktiviteter noga. Hon spelar fiol i ett spelmanslag och går långa promenader med hunden.

– Jag hittar bra också, mycket bättre än min partner som använder gps.

Visst finns det fördelar med livet som nedkopplad, tycker hon.

– Jag är så glad att jag slipper oroa mig för nätbedragare! Det är ju väldigt skönt. Att försöka med mig har de ingenting för.