Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är en av de mest kända passagerna i hela ”Odysséen”. SVT har till och med ett hipsterprogram som fått sitt namn efter den nionde sången, där vår hjälte berättar om sina äventyr i cyklopernas land (eller kyklopernas, i Ingvar Björkesons översättning). Odysseus och hans män har blivit fångar hos den enögde jätten Polyfemos, som börjat sluka dem en efter en. Men det finns en plan. Det finns en spetsig knölpåk och sött vin att bjuda på. Det fungerar, jätten blir sällskaplig, ber om mer – och om vår hjältes namn.
Ingen blir den som Polyfemos lovar att äta upp sist, och Ingen får snart jätten att vråla som en galning: ”Ingen är här och söker med list och med våld slå ihjäl mig!”
”Ingen, så lyder mitt namn, och Ingen kallas jag alltid både av mor och far och av alla kamrater och vänner,” svarar Odysseus listigt. Ingen. Ingen blir den som Polyfemos lovar att äta upp sist, och Ingen får snart jätten att vråla som en galning: ”Ingen är här och söker med list och med våld slå ihjäl mig!”
Den mångförslagne ordvitsaren själv ler åt sitt ”sluga påhitt”, som rymmer ytterligare skoj genom ljudlikheten mellan ”Odysseus” och outis (”ingen”). Manövern speglas också vid själva hemkomsten, då kungen av Ithaka antar en tiggares gestalt – och blir till en Ingen. I ”Mask. Litteraturen som gömställe” (Pequod press, 2010) menar Kristoffer Leandoer att Odysseus genom uppträdandet hos cyklopen skapar historiens första pseudonym. Vilken bragd att drömma om! Att hitta på ett eget namn ”som är så listigt att man med dess hjälp kan gömma sig mitt på ljusa dagen”, skriver Leandoer. Men kanske gör Homeros något mer? Man skulle lite drastiskt kunna se det som att han – genom att låta Odysseus triumf födas ur att han tillintetgör sig själv och sitt namn – faktiskt pekar ut en hel tankestruktur, som återkommit i olika skepnader genom historien. Ur ingen och intet, allt.
I den apofatiska, eller negativa, teologin, anses det omöjligt att beskriva Gud i positiva termer. Det enda fullkomliga sättet att närma sig Guds väsen är genom via negativa, genom att tala om vad Gud inte är. En sekulär version av detta finner vi hos Theodor Adornos tankar om det utopiska. I stället för att betrakta utopin som ett slags optimering av värden som frihet eller glädje, uppstår det utopiska ögonblicket i lidandet – som talar om för oss att det skulle kunna vara på ett annat sätt (”Negativ dialektik”, Glänta, 2019).
Genom att vittna negativt om det verkliga kan konsten och poesin säga det outsägliga – och uttrycka drömmen om en annorlunda värld
Det utopiska vilar hos Adorno i själva negationen, där det falska pekar mot det sanna. Samma logik gäller konsten. Genom att vittna negativt om det verkliga kan konsten och poesin säga det outsägliga – och uttrycka drömmen om en annorlunda värld. I essän ”Läsningar av Intet” utvecklar Anders Olsson hur tomrummet som grepp pekar mot den modernas diktens ”förbund med utplåningen och en radikal kritik av verkligheten”. Intigheten ”uppenbarar ett landskap i ruiner” och en avförtrollad värld, men den är också en ”nollpunkt som också kan föda höga, motsatta värden” (Bonniers, 2000).
Så är exempelvis Jon Fosses dramatik full av gestalter som är Ingen, som om det sant mänskliga ryms bortom sådana attribut som namn, härkomst och yrke. I pjäsen ”Namnet” framstår sökandet efter rätt namn åt ett barn grundat i ett djupt existentiellt begär, samtidigt som det är en gåta som de inblandade inte kan lösa eller uttala svaret på. I ”Dröm om hösten” konstateras att ”alla fina namn är sorgliga”, som om varje försök att inte vara Ingen är dömda att misslyckas. I en rad pjäser arbetar Fosse dessutom med att skriva fram tomrum, inte sällan genom satser och tillstånd som på ett närmast matematiskt sätt tar ut varandra.
I ”Jag är vinden” har det underförstådda självmordet både hänt och inte hänt, eftersom den som faktiskt kan uttala orden ”jag är borta” och ”jag finns inte” på samma gång både är någon – och ingen.
Ungefär som Odysseus i de enögdas land.
Läs mer om Odysseus irrfärder:
Leonidas Aretakis: Ebba Busch vill vrida tillbaka klockan till Homeros tid
Rebecka Kärde: Som hundälskare är det omöjligt att värja sig mot Argos öde




