Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En paradox i den politiska debatten är det klena intresset för långsiktig tillväxt trots att den är avgörande för levnadsstandardens trendmässiga utveckling. Så till exempel innebär bara 0,2 procentenheters högre årlig bnp-tillväxt en högre bnp-nivå med cirka 5 procent efter 25 år och med nästan 10,5 procent efter 50 år.
SVT:s partiledardebatt häromveckan illustrerar obalansen i diskussionen. Den ekonomiskpolitiska delen handlade främst om konjunktur, arbetslöshet och inkomstfördelning. Tillväxt nämndes men det gällde nästan uteslutande siffrorna på kort sikt, som styrs av konjunkturförloppet. Oppositionen kritiserade regeringen för låg tillväxt (under den utdragna lågkonjunkturen) sedan 2022, medan Tidöpartierna framhöll att svensk tillväxt (i nuvarande konjunkturfas) är högre än i jämförbara EU-länder.
Det låga intresset för långsiktig tillväxt är ett exempel på politikens allmänna kortsiktighet. En annan förklaring kan vara att det inte finns några alexanderhugg för högre trendtillväxt utan att det krävs strukturella åtgärder på många områden.
Förslag om tillväxtreformer blir därför lätt långa listor som har svårt att få genomslag. Ett sätt att få mer fokus på tillväxten är att ange tydliga mål för den. Vi har kvantitativa mål för inflation, offentliga finanser och klimatpolitik. Vi har tidvis haft det för arbetslöshet och sysselsättning. Men aldrig för långsiktig tillväxt. Ett siffermässigt mål för den borde införas.
Målet kan vara absolut (en viss tillväxttakt) eller relativt andra länder. För det senare talar att tillväxttrenden till stor del styrs av den internationella teknologiutvecklingen.
En allmän arbetstidsförkortning, när befolkningen krymper, vore att skjuta oss själva i foten.
Moderaterna har föreslagit ett sådant relativt mål: att Sverige om tio år ska ha högst bnp per capita i EU. Ambitionen är vällovlig men så orealistisk att målet riskerar att bli irrelevant.
Om man vill främja tillväxt är det lika viktigt att undvika åtgärder som hämmar den som det är med tillväxtreformer:
● En allmän arbetstidsförkortning, när befolkningen krymper, vore att skjuta oss själva i foten.
● Det gäller också kravet på minst 90 procent av medianlönen för arbetstillstånd för medborgare från icke-EU-länder som införs den 1 juli och som kommer att bromsa arbetskraftsinvandringen.
● Att motverka marknadens prissignaler om behovet av hushållning med knappa, och dyra, resurser genom selektiva skattesänkningar och subventioner – som för drivmedel, el och mat – försvagar också den långsiktiga tillväxten.
Investeringar i – samhällsekonomiskt lönsam – utbildning, forskning och infrastruktur samt regelförenklingar för företagen är uppenbara tillväxtfrämjande åtgärder. Därutöver vill jag lyfta fram fyra andra centrala reformer:
● Forskningen visar att sänkning av de högsta marginalskatterna på arbetsinkomster skulle ge betydande effektivitetsvinster. Sådana skatteförändringar kombineras lämpligen med högre beskattning av ägda bostäder – både småhus och bostadsrätter. Det senare är tillväxtfrämjande i sig därför att kapital styrs från bostäder till näringslivet men möjliggör också större marginalskattesänkningar genom att bidra till finansieringen. Dessutom motverkar högre bostadsbeskattning de ökade inkomstskillnader som marginalskattesänkningar annars medför.
Ekonomer, journalister och politiker behöver alla hjälpas åt för att lyfta intresset för långsiktig tillväxt.
● En dåligt fungerande hyresmarknad försvårar tillväxtfrämjande arbetskraftsrörlighet. Det borde därför ha högsta prioritet att börja avveckla hyresregleringen, inte minst därför att det krävs en lång anpassningsperiod.
● Successiva höjningar av åldersgränserna i pensionssystemet kommer att leda till högre utträdesålder från arbetsmarknaden. Men inträdesåldern ägnas för lite intresse. Den genomsnittliga åldern för högskoleexamen är högre i Sverige – drygt 28 år – än i alla andra OECD-länder. Det beror på både sent påbörjade studier och att de tar lång tid. En studiemedelsbonus som premierar examen vid lägre ålder borde införas.
● Arbetskraften behöver i högre grad styras till bristområden. Stat och kommuner bör bättre dimensionera utbildningen efter arbetsmarknadens behov. Det betyder bland annat färre platser på de högskoleförberedande gymnasieprogrammen och fler på yrkesprogrammen. Arbetsmarknadsparterna bör låta arbetsmarknadsläget på olika avtalsområden slå igenom mer på relativlönerna. Ingenjörsbristen borde leda till en rejäl höjning av ingenjörslönerna samtidigt som relativlönerna i välfärdssektorn måste öka för att trygga dess personalförsörjning.
Medielogiken bär en del av ansvaret för att långsiktiga tillväxtfrågor kommer i skymundan. Det är till exempel inte någon intressant nyhet för media att svensk bnp-tillväxt per år under perioden 2000–2025 föll med 0,4 procentenheter jämfört med 1974–1999 trots att det betydde drygt 10 procent lägre bnp per capita 2025 än om tillväxten varit oförändrad. Däremot är medieintresset för en styrränteförändring med 0,25 procentenheter enormt trots att effekten bara är ett litet hack i den långsiktiga standardutvecklingen.
Det är helt fel proportioner. Ekonomer, journalister och politiker behöver alla hjälpas åt för att lyfta intresset för långsiktig tillväxt. Den kommande valrörelsen är ett bra tillfälle.
Läs mer:
Lars Calmfors: Vårbudgeten ger anledning till fortsatt oro för finanspolitiken
Lars Calmfors: Trumps krig kan sabotera den svenska återhämtningen
