Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
”Stora saker väntar Mellanöstern”, jublade Donald Trump efter att avtalet med Iran var klart tidigare i veckan. Inte minst, slog han fast, öppnas Hormuzsundets vatten för genomfärd. Det faktum att passagen inte var stängd före kriget är inget som tillåts sänka presidentens humör.
JD Vance, som saknar chefens vinnarmentalitet, beskriver i stället överenskommelsen som ett ”allmänt hållet dokument”.
Avtalet är inte offentliggjort, men av det som framkommit är det en rätt träffande beskrivning.
Kärnan i uppgörelsen är en sex veckor lång förlängning av vapenvilan. Under den tiden ska Hormuzsundet öppnas, USA:s blockad avbrytas, och Teheran ges tillgång till en del av de frysta tillgångar som finns i utlandet.
Och så ska Irans kärnenergiprogram diskuteras.
Det största är att regimen nu aldrig kommer att skaffa atomvapen, påstår Trump. Men det har den alltid insisterat på att den inte är intresserad av. Men ingen har trott på ayatollorna – och det är därför som alla dessa sanktioner införts och USA gick i krig.
Det anrikade uranet som amerikanerna kräver ska ut ur landet blir kvar, men ska ”spädas ut” på plats. Hur detta åtagande ska göras trovärdigt, sannolikt genom inspektioner, är huvudpunkten som ska avhandlas under de kommande sex veckorna.
Kvar är bara en alltmer isolerad mördarregim – avskydd både av omvärlden och av iranierna själva
Det betyder i praktiken att USA är tillbaka vid det förhandlingsbord där man satt då attacken inleddes i februari, då man också diskuterade hur USA skulle kunna lita på iranska kärnenergilöften.
Det är ingen seger. I synnerhet eftersom den amerikanska förhandlingspositionen knappast har stärkts. Vad ska Trump hota med om han inte får vad han vill? Ett nytt krig?
Men det är sannerligen inte heller någon seger för Teheran. Visst, regimen har visat att den kan kontrollera Hormuzsundet – men ayatolla Khamenei har dödats, liksom stora delar av hans ledargarnityr. Militärt är landet kraftigt försvagat och ekonomin ligger i spillror. Bilden av Iran som en regional stormakt är allvarligt skadad.
Kvar är bara en alltmer isolerad mördarregim – avskydd både av omvärlden och av iranierna själva. De senare, redan förtryckta av teokratin, är nu också slängda under bussen av mannen i Vita huset.
När iranierna gav sig ut på gatorna för att protestera i vintras uppmanade Trump dem att fortsätta, han lovade att hjälp var på väg. Tiotusentals människor dödades, och presidenten lyfte inte ett finger.
När kriget ett par månader senare inleddes så motiverades det delvis med att mördarna skulle bort – och den förhoppningen fick också många att vara ovanligt överseende med vad som var ett uppenbart folkrättsvidrigt krig. Nu har ayatolla Khamenei efterträtts av sin son. Mullorna och militären behåller sitt grepp om makten.
Inget av detta hindrar dock Donald Trump från att fira. I hans egen värld är han alltid en vinnare.
Nu har han fått slut på ett krig (han själv startade)!
I hans ögon gör det nog honom till en kandidat för det där fredspriset han suktar efter.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Varför gör Socialdemokraterna videoklipp där motståndarna mejas ned?
Lilian Sjölund: Räkna med debatt, konflikt och ännu fler folkomröstningar




