Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
En distinkt känsla av déjà vu sänkte sig över Sverige vid tiotiden på söndagskvällen. Liksom för fyra år sedan visade SVT:s vallokalundersökning (Valu) när den publicerades klockan åtta ett övertag för S, MP, V och C – den här gången dessutom betydligt större än 2022. Men liksom för fyra år sedan så ändrades allt sent på kvällen.
I går var det inte rösträkningen, utan SVT:s nya prognosmodell som vände upp och ner på vallokalsundersökningen, och i stället för en promenadseger för Magdalena Andersson indikerade den att vi var på väg mot en nagelbitare. Oppositionen gavs endast ett mandats övervikt.
Ett knappt övertag höll sedan i sig genom valnatten. Huruvida det fortfarande gör det när de sista förtids- och utlandsrösterna är räknade återstår att se.
Valnattens resultat innebär också en avvikelse från valrörelsens mätningar. Trots att det blivit tajtare har oppositionen lett med ett par procentenheter i nästan alla.
Och så kastade Jimmie Åkesson masken, med utfall mot muslimer och upprepade löften om utvisningar på bästa sändningstid. Det uppskattades alltså inte av väljarna.
Det är inte heller bara relationen mellan regering och opposition som opinionsundersökningarna har missat. På Tidösidan tar Moderaterna ett stort kliv förbi Sverigedemokraterna, som för första gången backar i ett riksdagsval.
Resultatet är otvivelaktigt ett bakslag för Magdalena Andersson – ledningen till trots. Hennes parti har legat långt över 30 procent stora delar av mandatperioden och oppositionen har haft ett stort övertag. Det är också en framgång för Ulf Kristersson. Däremot är det svårare att betrakta det som en seger för Tidöprojektet som sådant – för strategin att knyta SD så nära som möjligt, svälja partiets politik, uppvisa en enad front. Och att hoppas att Sverigedemokraterna därigenom skulle bli mindre radikalt nationalistiskt.
Ulf Kristerssons sida – och Moderaterna – kämpade i vårens mätningar, när debatten om tonårsutvisningar rasade och ministerposter lovades bort till Jimmie Åkessons gäng.
Men valrörelsen fick en annan dynamik. Ebba Busch (KD) körde sitt eget lopp. Hon flörtade med Magdalena Andersson och tanken på en mittenregering. Det betalade sig kanske inte nämnvärt på valdagen för KD, men bidrog till ett race som handlade mindre om två lag.
Och så kastade Jimmie Åkesson masken, med utfall mot muslimer och upprepade löften om utvisningar på bästa sändningstid. Det uppskattades alltså inte av väljarna.
Det var först när det under valrörelsens slutskede framstod som att inte alla på Ulf Kristerssons sida i politiken marscherade i takt efter SD-ledarens pipa, som väljarna började återvända.
Det faktum att Tidösidan låg under gjorde också att hotet om SD-ministrar framstod som mindre reellt. Det gällde däremot inte varningen om vänsterpartistiska statsråd. Ingen bör betvivla att V:s problem med extremister och dess populistiska ekonomiska politik knuffade Magdamoderater tillbaka till Ulf Kristersson.
Trots detta hade alltså oppositionen övertaget på valnatten.
Om resultatet står sig väntar en svår regeringsbildning för S-ledaren. V kräver ministerposter. 8 procent ger säkert blodad tand, och att partiet skrämt mittenväljare från S till såväl C som M och L bekymrar nog inte Nooshi Dadgostar. Men för Socialdemokraterna är det värt att begrunda.
Och Ulf Kristersson har, oavsett om mandaten skiftar eller inte, fått en ny chans. Det handlar inte om att lura in också Centern i Jimmie Åkessons våld – som emellanåt förespeglats – utan om att bryta loss Moderaterna ur det en gång för alla.
På Tidö slott begicks ett stort misstag när Sverigedemokraterna tilläts diktera regeringens politik. Det var först när det under valrörelsens slutskede framstod som att inte alla på Ulf Kristerssons sida i politiken marscherade i takt efter SD-ledarens pipa, som väljarna började återvända.
Klarar M nu av att stega vidare på egen hand?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Nästa regering måste stå bakom Ukraina – oavsett hur den ser ut
