Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jonas Gardells diatrib om tillståndet i svensk teater (Expressen 27/4) har redan fått ett par välformulerade repliker. Av Kristina Lindquist (DN 5/5) och av gruppen bakom den aktuella ”Fäbodjäntan” på Dramaten (GP 6/5). Gardells grovt tillyxade polemik är öppet mål: ”Texterna kan vara skrivna av regissören eller ett gäng olika skribenter eller så är de resultatet av workshopsimprovisationer med skådespelarna – det sistnämnda borde det finnas en särskild krets i helvetet för. En följd av pjäslösheten är att teatern i dag ofta tenderar att ersätta gestaltande med information.”
Jag håller med Kristina Lindquist om att det är en snäv och slarvig beskrivning av den postdramatiska teater som redan är historia, från Robert Wilsons Hamletmonolog till vår egen Teater Moment i Gubbängen. Teaterförläggaren Hedda Krausz Sjögren (Colombine) har inte desto mindre rätt när hon i Ord & Bilds dagsaktuella nummer om den dramatiska texten skriver att ”utrymmet för dramaturgisk fördjupning och gemensam textläsning har på många håll minskat de senaste tjugo åren och ersatts av idéarbete och konceptualisering; texten blir något man utgår ifrån, snarare än något man fördjupar sig i”.
Jag har svårt att se någon annan och bättre förklaring till den övergång från gestaltning till ”något annat” som Jonas Gardell beskriver som en stor och dramatisk förlust. Erland Josephson var en av de första som varnade för ensembleteaterns död. Nu är vi där. Skådespelare med egna agenter och korttidsanställningar.
För mig är teater skådespelarens konst, ett hantverk som går i arv och utövas i generation efter generation. Så har det varit sedan jag såg min första ”Lille Petters resa till månen”. Jag vet ingenting som är svårare att beskriva. Det är teaterkritikens akilleshäl. Allt det andra är lätt att bocka av – idéer, tolkningar och ”koncept”.
Ödesfrågan som Hedda Krausz Sjögren formulerar är om vi befinner oss i ett undantagstillstånd eller möjligen vid en slutstation.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Förlåt men vilket år är det, Jonas Gardell?
