Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Hur många kommer ihåg att en av våra mest produktiva och uppskattade pjäsförfattare heter Sven Delblanc? Romanerna står kanske kvar i hyllan och påminner oss när vi passerar. ”Prästkappan” eller ”Åminne”, den första delen i den populära och televiserade Hedebysviten. Men ”Maskeraden” och ”Den arme Richard”? ”Damiens” eller ”Disputationen”?

Någon?

Nyligen kom Delblancsällskapet med en innehållsrik antologi som vill råda bot på denna glömska. Den heter kort och gott ”Den dramatiske Delblanc” och inleds med Lars Ahlboms analyser av Sven Delblancs tidiga radiopjäser. Beata Agrell, Magnus Florin, Lars Lönnroth, Lars Ring och Leif Risberg står för övriga bidrag. Tyngdpunkten ligger på det nära samarbetet mellan Sven Delblanc och Dramatenregissören Per Verner-Carlsson, den siste modernisten i svensk scenkonst. Levande teaterhistoria.

Fast är detta nödvändigtvis samma sak som levande teater?

Sven Delblanc skulle nog behöva en egen podd, nu när en annan av de stora 60-talisterna – Per Olov Enquist – nyligen har fått sin egen. Som Rasmus Landström konstaterar på Aftonbladets kultursida (15/3): ”Sedan några månader gör Daniel Suhonen och Felix Antman Debels den rätt underbara podden ’Kapten Enquists bibliotek’ med tvåtimmarsavsnitt om varje verk i författarskapet.”

Allt han skriver – även i prosaform – tar scenisk gestalt. Man ser det framför sig

Delblancpodden kunde till exempel ta ställning till hur spelbara Sven Delblancs pjäser har förblivit. Det finns en dramatiker i honom, det är sant. Allt han skriver – även i prosaform – tar scenisk gestalt. Man ser det framför sig. Problemet är att det ofta syns alltför tydligt, framför allt när hans pessimism står i vägen för rollens dubbelhet och nyansrikedom. Jag minns till exempel Ernst-Hugo Järegård som tonsättaren och medlöparen Richard Strauss på Dramaten 1978, en av dessa konstnärer som säljer sig till högstbetalande.

Förnedringstemat. Punkt slut.

Jag frågar mig om pessimism i någon form är möjlig att förena med teatern och i synnerhet skådespelarens konst. Eller om de är antitetiska krafter. Man blir på gott humör av Shakespeares tragedier och sover gott efter Becketts ”Slutspel” och ”I väntan på Godot”. Det handlar om energi. Spelögonblicket som föder texten med något annat. Liv.

Läs mer:

Love Carlshamre: Sven Delblancs roman om USA är särskilt aktuell för universiteten i dag

Share.
Exit mobile version