Lyxtält och bekväma sängar har blivit standard i Mount Everests basläger

Bergsguiden Tul Singh Gurung, 42, deltog i expeditioner på Mount Everest fram till 2014. Då inträffade en svår olycka på sydsidan av berget. Sexton sherpas som förberedde expeditioner dödades i en lavin som svepte fram vid det ökända Khumbu-isfallet.

– Jag var kvar i baslägret, men min kollega omkom och hans kropp ligger kvar där uppe. Det visar hur farligt berget är, alla borde veta det.

Sedan dess har Tul Singh Gurung inte satt sin fot på berget.

Runt 400 utlänningar beger sig varje år ut på expeditioner mot toppen på Mount Everest. Drömmen är att bestiga berget för känslan att ha stått på den högsta punkten i världen, på 8 849 meters höjd. Men för varje år blir det också alltmer ont om utrymme.

Bilder och filmklipp sprids på äventyrare som står i kö vid vissa passager för att fortsätta uppåt, vilket reser frågor om säkerhet.

I Mount Everest Base Camp, 5 364 meter över havet, slår expeditionerna läger för att acklimatisera sig. De utrustas i dag som om det vore en tävling mellan företagen om vem som kan erbjuda bäst service, enligt Tul Singh Gurung, som stått på toppen av berget två gånger.

– Lyxtält, bekväma sängar och toaletter har blivit standard. Ibland finns det till och med möjlighet till massage, cappuccino och en bar i baslägret.

Att det ofta kostar mellan 300 000 och 1 000 000 kronor per klättrare, inklusive tillstånd, verkar spela mindre roll.

– Många försöker i brist på erfarenhet använda pengar för att ta sig upp till toppen. Kanske för chansen att själv tjäna pengar om man är en influerare som marknadsför något, säger Tul Singh Gurung, som är ordförande i Nepal National Mountain Guide Association,

– Det är en dålig vana och anledningen till att Everest har blivit så kommersialiserat.

Han berättar om paret, som efter att ha bestigit Mont Blanc (4 807 meter) på gränsen mellan Frankrike och Italien, direkt begav sig till Nepal för att klättra uppför Everest.

Flera fall av stor omdömeslöshet har uppmärksammats de senaste åren. Ett föräldrapar från Singapore tog med sin fyraårige son för att försöka nå baslägret. Sonen drabbades av akut höjdsjuka och familjen hämtades med helikopter så att sonen kunde få vård på sjukhus.

Ett annat fall gäller en ung Youtuber med bara ett års träning bakom sig. Han rapporteras ha betalat över tio miljoner kronor för att bestiga Mount Everest och göra en dokumentär, men fick kritik för att uppmuntra sina unga följare till farliga klättringar.

– Den som i fortsättningen vill försöka klättra uppför berget måste först ha klarat av en topp på minst 7 000 meter i Nepal, säger Himal Gautam, chef vid Nepals turistdepartement.

Men lagförslaget har ännu inte röstats igenom i parlamentet. Och klättringssäsongen är i full gång. Så i år blir det troligen ingen förändring, enligt Himal Gautam.

Efter den dödliga katastrofen på Mount Everest 2014 har Tul Singh Gurung ägnat mycket tid åt arbetet som ordförande i Nepal National Mountain Guide Association. Han och organisationen ligger bakom rekommendationen att skärpa reglerna för bergsbestigare. Men han talar också om oerfarna guider, som inte förstått att syrgastuber varit tomma och inte sett tecknen på höjdsjuka hos sina klienter.

– I sin värsta form leder höjdsjuka till att människor totalt tappar omdömet. En man hoppade utför berget. Men de flesta olyckorna blir aldrig offentligt uppmärksammade, säger han.

Han beskriver den nya trenden för bergsbestigare att göra sig redo hemma genom att använda höghöjdsmask för att påskynda acklimatiseringen till hög höjd. Masken simulerar effekten av att befinna sig på hög höjd.

– När de kommer hit försöker de sedan nå toppen av Mount Everest på kanske bara 25 dagar. Folk har börjat tro att det är lätt att bestiga berget, det är en farlig utveckling. Jag rekommenderar alla att acklimatisera sig till höjden naturligt.

Innan man ens tänker på Mount Everest krävs, enligt guiden, först teknisk erfarenhet av bergsbestigning och klättring på is.

– Sedan ska man ta sig upp till 6 000 meter ett par gånger. Därefter till 7 000 meter – och helst också någon gång upp på minst 8 000 meter i vad som brukar kallas för ”dödszonen” – för att få erfarenhet av den tunna luften.

Alla som ska klättra på berget måste kunna klara sig på egen hand, säger Tul Singh Gurung.

– För vad händer annars om guiden blir sjuk eller råkar ut för en olycka?

Han välkomnar att förslaget att stoppa amatörerna har nått parlamentet. Men säger att han förstår kritiken mot att klättrare måste ha bestigit en topp i just Nepal, innan de ger sig i kast med världens högsta berg.

– Det blir lite av ett monopol för Nepal, men lär leda till att expeditionerna sprids på fler berg i landet.

Chefen för turistdepartementet menar att just det är ett av motiven bakom lagförslaget.

– Vi har 462 berg som är öppna för kommersiella expeditioner. Runt 100 av dem har aldrig bestigits, ingen människa har någonsin nått toppen av dem. Om lagförslaget går igenom kommer vi att marknadsföra dem, säger Himal Gautam bakom skrivbordet på sitt kontor.

I Nepal är bergen högre och skiljer sig från andra delar av världen. Det utgör skäl för lagförslaget, förklarar han.

– Förslaget kommer definitivt att minska dödsfallen i expeditionerna.

Däremot har ett projekt med att samla ihop soporna på Everest misslyckats. Äventyrare har i över tio år tvingats deponera 4 000 dollar, motsvarande 38 000 kronor. De har fått tillbaka pengarna bara om de tagit med sig åtta kilo skräp från berget i retur.

Systemet ska överges eftersom det inte fungerat, enligt myndigheterna. Expeditionsdeltagare har burit med sig sopor från lägren på lägre höjd, men inte från dem högre upp på berget där problemet är som värst.

Det finns ingen sammanställning över den totala mängden skräp som lämnats kvar, men varje bergsbestigare har beräknats producera mellan åtta och tolv kilo avfall under de sex veckor av acklimatisering och klättring de i snitt befinner sig på Mount Everest.

– I dag finns det nog ungefär lika mycket skräp på berget som det fanns 2008, säger Tul Singh Gurung.

Under åren har han sett en växande ström av oerfarna nybörjare försöka bestiga världens högsta berg.

– Det är som att de tänker att om de bara investerar tillräckligt mycket pengar så kommer de att nå toppen.

Det är en livsfarlig tanke, enligt bergsguiden.