”Drömmer du om ett bröllop som känns både personligt och helt rätt i tiden? Då ska du spetsa öronen”, berättar brudklänningsfirman Bröllopsbruket på sin hemsida. Företagets experter har finkammat internet och vaskat fram sex stora trender för bröllopssäsongen 2026, och samlat dem i en lista som fullkomligt dryper av markörer för vår individualistiska samtid.
På plats ett hamnar ”intimt bröllop” med maximalt 50 gäster, som gärna får pågå en hel helg. På brudklänningsfronten är det ”statement” som gäller: fjädrar, blomapplikationer och djupa v-ringningar. Bröllopsbrukets experter siar om sharing-menyer på ”rustika fat”, ceremonier med ”mer djup” och ”symbolhandlingar som känns genuina” – som att skriva egna löften i stället för att använda vigselförrättarens mall. Alltihop kan gärna dokumenteras med analoga filmkameror som ger ”vintagekänsla” eller polaroidkameror vars gryniga resultat känns ”äkta”.
Listans sista punkt har rubriken ”Bridezillas är ute – balans är inne”. Den handlar om att sätta sitt eget välmående i fokus. Brudarna, skriver Bröllopsbruket, ska inte stressa ihjäl sig, utan komma ihåg ”mental återhämtning” och planeringsfria dagar. Den här punkten säger mer om vår samtid än alla de andra sammantaget: bröllopsplaneringen har blivit ett så stort umbärande att det krävs mentala strategier för att orka med.
Pingsten, som vi firar den här helgen, är i grund och botten en av kristendomens tre stora högtider. Till skillnad från påsk eller jul kommer den varken med lediga dagar, godis eller presenter – men den markerar startskottet för både sommaren och bröllopssäsongen. Förra året gifte sig drygt 25 000 svenska par mellan maj och augusti, vilket betyder att mer än hälften av årets alla bröllop skedde under dessa fyra månader.
Min morfar använde gärna uttrycket ”hänryckningens tid” om pingsten. Jag tycker det passar ganska bra för att beskriva bröllopssäsongen också. För det första är det lite hänryckt att folk ens gifter sig nu för tiden. Många anger det juridiska som skäl, men det går faktiskt att lösa på andra sätt. Majoriteten av alla vigslar är numera borgerliga, så det religiösa motivet verkar inte heller särskilt viktigt längre. En del hänvisar till att de vill vara gifta när de får barn, men det är väl ändå inte särskilt stigmatiserat att vara ogift förälder i dag?
För det andra är själva kalasen lite hänryckta. Vart fjärde bröllop i Sverige är en miniversion med maximalt nio gäster, men övriga är mer eller mindre storslagna. Den genomsnittliga festen har femtio gäster och kostar 77 000 kronor, enligt en undersökning från SBAB. Stockholmarna, som alltid ska vara värst, lägger i snitt 115 000, men vart tionde bröllop i Sverige kostar minst dubbelt så mycket. Av de som lägger 200 000 eller mer är det 16 procent som tar lån för att ha råd. Andra sparar eller får hjälp av närstående.
Det är jätteroligt att gifta sig – jag vet, för jag ingick själv i ett av förra årets 25 000 sommarbrudpar. Det är kul att ha fest, det är mysigt att bli kallad ”min fru” och det är skönt att min bank har slutat tjata om samboavtal. Det är också något fint med att ansluta sig till en gammal tradition – men det är å andra sidan där skon klämmer lite för mig. Vilka traditioner är det egentligen vi har fört vidare, för att hamna på en plats där utgångspunkten är att bröllopen ska vara så personliga och speciella att brudarna riskerar att stressa ihjäl sig?
De första beskrivna bröllopsliknande tillställningarna i Norden utspelar sig under vikingatiden, kallas brudlaup och kan pågå i flera dagar. Det är lätt att i efterhand föreställa sig alla de spädgrisar, mjödtunnor och metervis av handvävt linne som krävs för att ordna ett vikingabröllop, men det är bara de rikaste som gifter sig på det sättet. Det är bara de som har tillgångar som behöver regleras juridiskt, genom giftermål.
När Sverige kristnas behåller vi ordet ”bröllop”, men idéerna kring vad det ska vara för någonting förändras. Protestantismen ser äktenskapet som den enda godtagbara livsformen – för alla. Bröllopsnatten blir viktig eftersom det är först då makarna får dela säng, och kvinnor som föder barn utanför äktenskapet fördöms. Vägen till äktenskap är lång – det ska först frias, förhandlas, trolovas och lysas. Kvinnan ska väva lakan att ha med som hemgift och de blivande makarna ska ta i hand inför vittnen och lova att de vill ingå äktenskap. Fram till 1734 är det där handslaget det viktigaste. Inte förrän då blir det lag på att faktiskt vigas av en präst.
De låter så tråkiga, de tidiga protestantiska bröllopen – lite får man känslan av en fotbollsspelare som skriver på för en ny klubb, eller kanske en presskonferens hos kommunen. Men så är ju inte heller äktenskap något man ordnar med för skojs skull – att gifta sig är att ingå i en arbetsallians med sexuella inslag. Kärlek kan vara bra, men det är inte förrän under 1800-talet det börjar bli ett ideal.
Ett mycket välstuderat 1800-talsbröllop är det som sker mellan borgardottern Wilhelmina Kempe och den schweiziske greven Walther von Hallwyl år 1865. I boken ”Min innerligt älskade”, utgiven av Hallwylska museet 2010, berättas det att paret träffades 1864 på en kurort i Tyskland och omedelbart blev dödskära. ”Min älskade, söta, goda lilla Mina”, skriver Walther i brev som bevarats för eftervärlden. ”Jag gläder mig mycket vid tanken på att trycka än en kyss på Din kära mun och omfamnar Dig till dess i innerlig kärlek”. Detta är långt ifrån ett arrangerat äktenskap: det vi har att göra med är det nya överklassidealet romantik.
Walther och Wilhelmina går igenom alla de steg som krävs inför ett giftermål. Prästen kommer på lysningsförhör och kontrollerar att de båda kan innehållet i katekesen. Därefter lyser paret till bröllop, som det heter, och får gåvor till sitt framtida hem: silverbestick, förgyllda pallar och fruktskålar. De växlar förlovningsringar och skickar inbjudningar och den 10 juni 1865 är det dags. Datumet är valt med omsorg; det är precis innan alla stockholmare åker till kurorter eller sommarställen.
En präst från Tyska kyrkan viger paret hemma hos familjen Kempe. Det är vanligt vid den här tiden. Wilhelmina är klädd i vitt, en relativt ny tradition bland förmögna människor, och klänningen kräver att hennes midja snörps åt till omfånget 53 centimeter. I halslinningen sitter en av totalt 21 lysningsgåvor från Walther: en brosch av brasilianska briljanter. Hon har en stor och lång slöja – även det en nymodighet – och för tiden ovanligt sexiga spetsunderkläder. Hon bär vita sidenpumps och en liten krona av myrten, medan Walther i sin tur har frack eller kanske uniform. Hon har sex tärnor vid sin sida, han har lika många marskalkar.
Att gifta sig är att ingå i en arbetsallians med sexuella inslag
Många av ingredienserna för 2000-talets bröllop finns i berättelsen om paret von Hallwyl: kärlek, ringar, vit klänning, brudbukett – till och med en liten möhippa där Wilhelmina och tärnorna pysslar myrtenkransar tillsammans. Svensexa är också på väg att bli en tradition, men den schweiziske greven har inga vänner i Sverige, så han föräras antagligen inte med någon sådan. På kvällen efter vigseln vankas supé hos Kempes. Efteråt går paret till sängs ihop för första gången, troligen på hotell. Bröllopsresan går till Schweiz. När de återvänder till Sverige och flyttar ihop är hon gravid med parets första barn.
De moderna bröllopen firas på många sätt i rakt nedstigande led från 1800-talets tillställningar. Det är inget konstigt – överklassen har alltid visat vägen för oss andra – men utvecklingen har skett på bekostnad av bondesamhällets bröllopstraditioner, som i själva verket var mycket mer utbredda. I folkminnesarkiven berättar människor födda i mitten av 1800-talet om helt andra vigslar än de som sker i Stockholms salonger. En kvinna i södra Värmland minns ett bröllop där bruden var helt klädd i svart, vilket var kutym eftersom en svart klänning också kunde användas vid andra högtider, och där en spelman framförde brudmarschen på fiol. Andra minns att prästfrun brukade klä bruden och att inbjudningarna till bröllopet skedde genom att en speciell värd red omkring och spred budskapet.
En man, född i Dalsland år 1836, berättar om knytkalasen som hörde bröllopen till. Han minns smör, riven ost, ”brynost eller pannkaka”, och så minns han drycken, som bland annat intogs ur en ”drickeballe”, någon form av bägare som skickades runt. På kvällen rövades bruden bort, berättar han, så att hennes man fick rida runt och leta efter henne. Därefter var det brudgummens tur att bli gömd. I minst tre dagar skulle bröllopet pågå, och de gäster som hade långt hem fick sova på golvet. En annan dalslänning berättar att vid bröllop, då ”slet en skora […] så dä va inte mö kvar itå skobôttera när bröllôpe va slut”. På det Hallwylska bröllopet dansas det inte alls. Där sitter gästerna artigt och skålar och konverserar.
Arkiven berättar att bondefamiljerna brukade låna brudkrona av kyrkan, och att de ställde fram en tallrik på bordet för gästerna att lägga pengar i. En annan ritual var sängledningen, som gick ut på att gästerna följde brudparet ända in i sängkammaren och inte gick därifrån förrän de nygifta låg där mellan lakanen. Sådana traditioner gör sig överklassen snabbt av med: inte ska det krävas pengar av gästerna, och sovrummet är faktiskt en privat sfär!
Med risk för att framstå som Rose i ”Titanic”, som har tusen gånger roligare med de fattiga under däck än med de rika uppe i salongerna, måste jag säga att bondbröllopen låter som fantastiska tillställningar. Bondetraditionerna berättar något om bröllopet som gemensam insats i byn eller släkten – om bröllopet som något man gör tillsammans. Det var inte brudparets uppgift att ordna en brakfest, utan till stor del omgivningens.
I början av 1900-talet börjar vi i Sverige att tumma på det här med giftermål. När människor flyttar in till städer för att jobba, och inte längre har någon familj eller släkt i närheten som kan anordna bröllop, blir det socialt accepterat att ingå ett ”Stockholmsäktenskap”. Det innebär helt enkelt att man bor och har barn ihop, utan att någon präst välsignat arrangemanget. Det dröjer emellertid inte länge innan barnavårdsmännen börjar jaga ogifta mammor och i princip tvinga dem att gifta sig med barnens fäder.
Välståndet stiger i Sverige. Bröllopen blir obligatoriska. Och nu är det borgerliga tillställningar som anordnas: vit klänning blir standard och knytkalasen glöms bort till förmån för uppstyrda bjudningar. Bröllopsnatten blir mytomspunnen igen, och att bli gravid före giftermålet är en stor skam en lång bit in på 1900-talet. Den dalsländska drickeballen förpassas till historiens kyrkogård. Bröllopet blir något som värdparet ordnar och bjuder in till, och det är de som står i centrum. Det är inte längre en gemensam högtid.
I det kapitalistiska och individualistiska 2000-talets samhälle förväntas brudpar förhålla sig till någon lös form av överklasstradition och samtidigt göra det ”personligt”. De kan gifta sig före eller efter barn. Borgerligt, muslimskt, judiskt eller kristet. Hemma eller i Paris. Pyttelitet eller jättestort, enkelt eller påkostat, kort eller lång klänning, frack eller fri klädsel, trerätters eller sharing-menyer på ”rustika fat” – eller kanske något helt tokigt, som att låta gästerna själva fiska upp varsin röding att tillaga över öppen eld. Festligheterna kan ske i skidbacken, i tv, i en scoutstuga eller på ett skepp ute till havs.
Det finns bara ett ord som beskriver den här utvecklingen: det är hänryckt.
Är det kanske inslaget av ”onödigt” som har bäddat för den här utvecklingen? Ingen kräver numera att vi gifter oss, och när vi nu ändå gör det av personliga skäl kan det lika gärna bli en uppvisning av vilka människor vi är. Kan det också vara så att uppvisningen och idén om det ”personliga” öppnar för tusen valmöjligheter, stora kostnader och långa planeringslistor? Den bilden får jag snabbt bekräftad när jag läser bröllopsspecialen i tidningen Elles aprilnummer.
”Vår bröllopskoordinator gjorde ett fantastiskt jobb med allt bakom kulisserna”, berättar paret Lovisa och Henric för tidningen. De gifte sig i Monaco, ett tredagarsbröllop ”med vänner från hela världen”. Lovisa bar sex olika klänningar, ”var och en med unik look och i olika material”, och med nya skor och frisyrer till varje klänning. Det bjöds på både vigsel, fest, poolparty och brunch och det krävdes ett ”minutschema under helgens gång” för att allt skulle flyta smidigt. Visst kostade det på, men det blev också perfekt: ”Många av våra gäster sa att det verkligen kändes som att bröllopet speglade oss och vår stil”, säger bruden.
”The journey deserves to be just as beautiful as the day itself”, skriver chefredaktören för tidningen Bröllopsguiden i årets vårnummer. Man kan tro att det handlar om bröllopsresan, men den ”journey” som avses är i själva verket planeringen inför den stora dagen. Numret i fråga innehåller hundratals bilder av perfekta brudar, stiliga brudgummar, makalösa vigselplatser och enorma blomsterdekorationer. Så gott som alla par i tidningen har använt bröllopskoordinatorer. Ett par anlitade 15 olika företag inom allt från set design till matlagning – ”Worth it, but definitely a puzzle”.
Allt är såklart jättevackert, och jag tvivlar inte på att bröllopen i fråga var både roliga och romantiska, men när jag på sidan 154 läser om ett par som bad sina gäster att hålla sina tal ”roast-style”, med roliga förolämpningar, får det räcka. Nog för att moderna brudpar vill bestämma var bröllopet ska äga rum, vad som ska ätas och vilken musik som ska spelas – men att be sina gäster prata på ett visst sätt? Det finns bara ett ord som beskriver den här utvecklingen: det är hänryckt.
Läs mer:
Maja Larsson: Måste dagens föräldrar bli ruinerade av barnkalas?
Maja Larsson: Varför vill vi fortsätta fira julen som i det gamla bondesamhället?
