När klockan tickade mot midnatt, kvällen före midsommar för tio år sedan, såg det ut som att britterna skulle bli kvar i EU. En opinionsundersökning på valdagen visade att remain-sidan hade vunnit. Brexitkampanjens galjonsfigur, högerpopulisten Nigel Farage, hade mer eller mindre erkänt att han förlorat.
Men på morgonen väntade chocken. Någon gång i gryningen hade balansen svängt i rösträkningen. Britterna hade röstat för att lämna. En hålögd David Cameron berättade att han tänkte avgå; han – som kampanjat för ett fortsatt EU-medlemskap – var inte rätt man att leda britterna i det som låg framför dem.
Det var inte Theresa May heller, skulle det visa sig. Precis som Cameron var hon för EU-medlemskapet, och hörde i allt väsentligt en annan tid och plats till.
Brexit är värre än Donald Trump, sades det emellanåt kring årsskiftet 2016/2017. Utträdet var permanent, med den amerikanske presidenten handlade det bara om fyra år. Det är en spaning som väl åldrats sådär.
Storbritanniens exit är Vladimir Putins våta dröm, sades också – och han gladde sig säkert. Men ärligt talat så har just britternas utträde nog inte gjort livet så mycket enklare för honom. När det gäller Ukraina och europeisk säkerhet har Storbritannien varit helt och fullt att lita på.
Nigel Farage som den dominerande kraften i brittisk politik? Snart i Downing Street? Det var en omöjlig tanke för tio år sedan. Det är den inte längre
För EU:s del har utträdet inte varit så farligt. I någon mån har det underlättat den kraftiga fördjupning av samarbetet som följt av pandemin och Putins anfallskrig. London satte sig alltid på tvären när makt skulle flyttas till Bryssel.
Men för Storbritannien har brexit utan tvekan varit en katastrof.
Det handlar om ekonomin så klart. Landet vände sina viktigaste handelspartner ryggen, ägnade år åt att förhandla om nya regelverk, vilket skapade osäkerhet och fryste näringslivets investeringar. Idén om att ”global Britain” skulle ha bättre tillträde till större marknader utanför EU var alltid en bluff. Och i en värld där en tullälskande buffel samtidigt flyttade in i Vita huset blev den bara löjlig.
Men framför allt ligger katastrofen i vad brexit har gjort med politiken i ett land vars parlamentariska demokrati brukade vara själva arketypen för stabilitet och funktionalitet.
Cameron ville göra sig av med Europafrågan en gång för alla. Den var så plågsam för hans Tories, med en stark EU-skeptisk falang, som under Tony Blairs tid drog ner hela partiet, samtidigt som Farages Ukip hotade att dränera det på väljare i viktiga distrikt. Därför utlovade han den där folkomröstningen i valet 2015. För att konsolidera högern.
Planen lyckades. Tories vann överraskande egen majoritet. Men det blev alltså tidernas pyrrhusseger.
Cameron slukades själv av folkomröstningen. Men inte bara det. Populismspöket dräptes inte, utan fick fritt spelrum.
Under kampanjen så klart; brexitförespråkarna lovade frihandel och stängda gränser, mindre stat och mer pengar till vården. Have your cake and eat it, som Boris Johnson bokstavligen formulerade sin princip.
Men om inte själva folkomröstningen skulle ta död på populistspöket så skulle väl brexit göra det, tröstade sig även en del av de Tories som velat stanna med. För vad var poängen med Nigel Farage när han fått sitt utträde?
Högerpopulismen sveper fram över allt, vågen kan tyckas obeveklig, vi är alla strukturellt betingade att gå samma väg – så är det inte.
Nu skulle de konservativa kunna dominera!
Så blev det inte. Farage startade ett nytt parti (Brexit Party), och sedan ett till (Reform UK) med fokus på invandringsmotstånd och kulturkrig. Högerväljarna flockades, Tories apade efter, mittenväljarna försvann.
Boris Johnson, Liz Truss och Rishi Sunak slukades alla av den ekonomisk-politiska tornado som brexit släppte löst. I dag når Tories runt 18 procent i mätningarna. Reform UK har drygt 25. Labours Keir Starmer hänger på fallrepet, till stor del på grund av den finanspolitiska rävsax som Storbritannien fastnat i till följd av brexits negativa konsekvenser för tillväxten.
Ska alltså Nigel Farage bli den dominerande kraften i brittisk politik? Från Downing Street?
Det var en omöjlig tanke för tio år sedan. Det är den inte längre.
Mata inte populistmonstret, det blir aldrig nöjt, är en uppenbar slutsats. En annan är denna: Högerpopulismen sveper fram överallt, vågen kan tyckas obeveklig, som om vi alla vore strukturellt betingade att gå samma väg. Så är det inte.
På vissa ställen lyckas en Donald Trump kapa ett parti i en splittrad primärvalsrörelse, och delvis tack vare valsystemets nyckfullhet ta sig hela vägen till presidentposten utan att faktiskt vinna flest röster – för att därifrån ge politiken en helt ny logik.
På andra håll når det stora populistpartiet över 20 procent, men hålls borta från regeringsmakten tills stormen blåst över.
Torytungviktarna Boris Johnson och Michael Gove bestämde sig sent för att kampanja för ett utträde, och gav projektet en anständighet det saknade med Farage. Europavänliga Labour valde 2015 EU-skeptikern Jeremy Corbyn till partiledare. Flyktingkrisen briserade samma höst, och eldade på det invandringsmotstånd som gav energi till brexitkampanjen.
Trots att midsommaren 2016 var sämsta tänkbara tidpunkt för de som hoppades på remain var det jämnt. Världen hade inte behövt se radikalt annorlunda ut för att vi alla skulle ha vaknat upp till att britterna röstat för att stanna.
För dem hade det dock inneburit en helt annan värld än den de nu klev in i.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Ulf Kristersson har fått matchen precis dit han vill
DN:s ledarredaktion: Socialdemokraterna ska inte rädda Tidös revolution
